I sitt berömda arbete Leviathan skrev Thomas Hobbes om hur den absoluta makten överförs från folket på en enskild person i staten genom ett samhällsfördrag:
The only way to erect such a Common Power, as may be able to defend them from the invasion of Forraigners and the injuries of one another and thereby to secure them in such sort, as that by their owne industrie, and by the fruites of the Earth, they may nourish themselves and live contentedly, is, to conferre all their power andt strength upon one Man, or upon one Assembly of men that may reduce all their Wills, by plurality of voices, unto one Will: which is as much to say, to appoint one Man, or Assembly of men, to beare their Person…and therein to submit their Wills, everyone to his Will, and their Judgements, to his Judgement…it is a real Unitie of them all, in one and the same Person. And he that carryeth this Person, is called Soveraigne, and said to have souveraigne power; and every one besides, his subject.
(Thomas Hobbes, Leviathan, ed. R.A. Walter Cambridge: University Press, 1904, del 2, kap xvii.)
För att förstå Hobbes bör man läsa honom utifrån den historiska kontext han verkade. Under renässansen blev påvarna från och med Nicholas V till och med Leo X kända för sin politiska maktutövning på grund av alla politiska intriger som utspelades under deras pontifikat. Intrigerna, nepotismen och de övriga skandaler som förekom under denna tid orsakade att den romersk-katolska kyrkan förlorade anseende. I boken ”Fursten” beskrev exempelvis Niccolò Machiavelli Borgiapåven Alexander den VI som en politisk bedragare och behandlade furstens makt som ett politiskt självändamål. ”Fursten” är därtill skriven som en instruktionsbok. Allt som stärker, expanderar och konfirmerar furstens makt är ändamålsenligt och vilka medel som helst: bedrägeri, korruption, mord och stöld är användbara medel. De västeuropeiska kungahusens reaktion mot påvens politiska anspråk ledde fram till politisk-religiösa doktriner som absolutism, gallikanism och josephism. Gemensamt för dessa doktriner var att de ämnade stärka monarkernas politiska kontroll över sina territorier, som nu började utvecklades till nationalstater, och fastställa deras oberoende av kyrkliga auktoriteter. Som Hertigen av Cleves uttryckte det så ville alla furstar vara: ”papa in terris suis”, ett faktum som de protestantiska reformatorerna senare kom att utnyttja.
En annan intressant filosof som är värd att nämna i detta sammanhang är Jean Bodin som kan sägas vara det moderna suveränitetsbegreppets fader. Före Bodin hade de grekiska och latinska orden KurioS respektive princeps (regent) översatts som suverän och principatus och suprema potestas som suveränitet. Etymologiskt konnoterar principatus och suprema potestas till ”den högsta regerande auktoriteten”. Bodin gav begreppet följande definition: Suveräniteten är den högsta, absoluta och eviga makten över medborgarna och undersåtarna inom en stat: La souveraineté est la puissance absolue et perpétuelle d´une République. Med att kalla makten ”evig” menar Bodin att om medborgarna endast överför makten på regenten ”så länge denne lever”, är han inte suverän utan lånar eller innehar endast någon annans makt.# Den principiella poängen med suveränitet och absolut makt är att stifta lagar för medborgarna utan deras samtycke: ”Le point principal de la majesté souveraine et puissance absolue, gist principalement à donner loy aux subjects en général sans leur consentement.” Bodin menar att suveränen endast är ansvarig inför Gud, inte inför folket, och att han ej är bunden vid någon annan auktoritet än Gud, t.ex. kyrkan. Genom att kalla fursten för Guds avbild: Le Prince est l´image de Dieu, skall detta inte endast förstås utifrån den kristna uppfattningen om att alla människor är skapade till Guds avbild, utan som att fursten trancenderar staten, precis som Gud trancenderar kosmos. Det är mot denna historiska bakgrund Hobbes absoluta stat bör tolkas.
Vad har Hobbes teorier om den absoluta staten fått för konsekvenser i mer modern tid? Vi kan börja med upplysningen och Rousseau. Jean-Jaques Rousseaus ”Contrat Social” är antagligen det arbete som haft störst inflytande på de moderna politiska ideologierna. Rousseau förenade Jean Bodins suveränitetsbegrepp med idén om samhällsfördraget från bland andra Thomas Hobbes och överför den suveräna och absoluta makten på allmänviljan (la volonté générale) som inte skall förväxlas med majoritetsviljan utan snarare är en monadisk och odelbar vilja vilken emanerar från folket betraktad som en enhet. Rousseau menade att Hobbes var den filosof som korrekt kunde förstå det onda i samhället och ge det en konkret lösning, nämligen att reducera allting (läs: alla konkurrerande viljor) till en politisk enhet. Enligt Rousseau var allmänviljan denna maktenhet och allmänviljan har alltid rätt. Lagstiftaren får istället den konkreta makten (som uttolkare av allmänviljan) och intar här en roll som mest påminner om den moderne diktatorns. Han är: ”det sanna miraklet av en stor själ…som måste förändra människans konstitution för att kunna göra henne stark”: ”…d´altérer la constitution de l´homme pour la reinforcer.” Till skillnad från Bodins suveräne monark är dock lagstiftaren inte underställd en Gud som han kommer att ställas till svars inför, utan känner ingen högre auktoritet än sig själv. Han har vidare rätten att bestämma över medborgarnas liv och död: Et quand le prince lui a dit: Il est expédient à l´Etat quetu meures, il doit mourir, puisque ce n´est qu´à cette condition qu´il a vécu en sûreté jusqu´alors, et que sa vie n´est plus seulement un bienfait de la nature, mais un don conditionnel d l´Etat. Mot denna bakgrund kan vi förstå de socialistiska ”folkdemokratierna” och deras totalitära maktanspråk där den suveräna staten satte sig till doms över medborgarnas liv och seder.
I ännu mer modern tid ser vi hur Hobbes idéer inspirerade den tyske rättsteoretikern Carl Schmitt som var verksam som ideolog inom det nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet i Tyskland, NSDAP. Det intressanta i detta sammanhang är att Schmitt lånat det väsentliga i Thomas Hobbes maktteori och pessimistiska människosyn för att motivera sin egen uppfattning om varför den politiska makten måste vara absolut. I kulten av führern, ledaren, kan vi se hur det tyska folkets kollektiva vilja uppgår i en vilja, i en person med absolut makt. Führern är, oavsett om ett konkret samband föreligger eller inte, en manifestation av suveränen i Leviathan.
Det många inte ser eller kanske vill se är att den liberala demokratin idag har blivit ett lika absolut begrepp som führerprincipen. Med att demokratin är absolut i denna mening innebär att allting rättfärdigas genom dess åkallan – ja alla kränkningar av människors liv, frihet och egendom – till och med övervakningen och inskränkningar av ”demokratiska” fri- och rättigheter. Man säger att man ”skyddar” demokratin genom NSA, the Patriot Act och europeiska motsvarigheter. I allt detta ser vi demokratin som absolut värde och individens frihet som något relativt och beroende av politikers goda vilja inom den suveräna staten.
Det tycks ligga i den moderna statens natur, oavsett om den är diktatorisk eller demokratisk, att leda till absolut makt och därigenom till absolut korruption där makten endast ytterst tjänar sig själv som självändamål. Till skillnad från Bodin erkänns å andra sidan ingen Gud ovanför staten och människomassorna under staten tycks endast hanteras som medel och röstboskap för verklig absolut maktutövning där konstitutioner och fri- och rättigheter kan ändras genom omröstningar i parlamenten. Ingen går säker eftersom samma absoluta stat dessutom har våldsmonopol. Genom detta våldsmonopol kan den absoluta staten även skaffa sig monopol på andra områden som skola och utbildning.
Den absoluta fursten Gustav Vasa som blodigt slog ner alla frihetsuppror i Svea rike sägs ibland ha gett upphov till den moderna svenska staten. En mer passande sinnebild för dagens politikerväsende kan knappast finnas.
