I en artikel i SvD Näringsliv (var annars?) med titeln Hysch-pyschet måste upphöra i Riksbanken framställs Ulla Andersson, ekonomisk-politisk talesperson för vänsterpartiet, som ”en av Riksbankens starkaste kritiker”. Andersson vill nämligen ”reformera centralbanken rejält”. Det är en tapper omskrivning av tingens ordning!
Vad vill Ulla Andersson göra? Jo, hon vill bara ta ytterligare ett steg mot den totala planekonomin. Det räcker nämligen inte med att Riksbanken redan centralplanerar ekonomins hela produktionsstruktur genom att bestämma priset på väntande (räntan, och därmed förväntningar på ROI), priset på valutan (framför allt genom att inflatera kronan), samt därigenom håller ett alltigenom korrupt bankväsende under armarna. Nej, det är inte tillräckligt. För det finns ju fortfarande ett uns av marknad kvar!
Hennes förslag till ”reform” (?!?!) av Riksbanken består tydligen av tre punkter: (1) inflationsmålet måste höjas, (2) centralbanken ska ha ett sysselsättningsmål, samt (3) val till riksbanksstyrelsen ska ske öppet (och, får man förmoda, ”demokratiskt” dvs med full politisk kontroll).
Punkt 3 är väl den enda punkten som är såväl totalt ointressant som reformistisk. De andra två är rena sovjetpropagandan klädd i keynesianska termer.
Huruvida Andersson förstår att inflation skapas av Riksbanken samt att dess enda egentliga effekter är att den (a) minskar produktiva investeringar till förmån för kortsiktig konsumtion och (b) gör alla utom staten och dess kumpaner fattigare, är svårt att veta. Fast å andra sidan spelar det kanske mindre roll, för det vore närmast otroligt om Andersson inte vill ha just dessa effekter. Kanske är det därför hon kräver att Riksbanken ges i uppdrag att ytterligare planstyra ekonomin?
Att ge den monetära centralplaneringskommittén (dvs Riksbanksstyrelsen) i uppgift att ha ett sysselsättningsmål ökar bara kortsiktigheten. (Men det klart, för att parafrasera Keynes, i det långa loppet är ju Andersson död och kan inte ta åt sig äran av att ha ”löst” problemen.) Dessutom är utgångspunkten till denna ”reform” den så kallade Phillipskurvan, tron på vilken skapade en hel del förvåning under 1970-talskrisen när man hade stagflation (vilket skulle vara omöjligt enligt både Keynes och Phillips kurva). Sedermera är det bara politiker (inklusive så kallade makro-”ekonomer”) som tror på detta, helt enkelt för att det är ett enkelt ”grepp” att rösta för det ena och låtsas som att det hjälper det andra (samtidigt som statens makt automatiskt ökar både på kort och lång sikt).
Som Andersson uttrycker det i artikeln:
En lägre ränta stimulerar ekonomin och det skulle kunna rädda jobb eller i bästa fall leda till investeringar så att nya jobb skapas. Dagens penningpolitik har en kostnad i form av högre arbetslöshet.
Jo, det är ju precis så det inte är. Anderssons ekonomiska kunnande är antagligen hämtat från före-detta-ekonomen Paul Krugmans blogg i New York Times (samme Krugman som förresten inte forskat på sådana frågor – hans expertis är inom internationell handel). Fast det klart, man får kanske ihop det hela om man ser ekonomin som ett så kallat ”one-shot game” och inte bryr sig det minsta om långsiktiga effekter. Som Krugman och Keynes och de andra stollarna. Och med handen på hjärtat: vilken socialist har någonsin brytt sig om vad som händer på lite sikt? Nej, planera och mixtra och var så klåfingrig som möjligt idag – och samma sak imorgon för att rätta till de problem vi skapar idag.
Men reformerna? Tja, det är väl det här med att man inte ska utse riksbankschef utan politisk insyn.
I övrigt är det samma gamla sovjetvänster. Ulla Andersson har inte en susning. Men det är inte direkt en nyhet, även om Svd Näringsliv verkar tro det.
