Att hyvla hårstrån

Om man en gång tagit steget ut ur den högst inskränkta ”låda” som partipolitiken och den så kallade höger-vänster-skalan av politiskt samtycke innebär, så framstår käbblet som så oerhört småaktigt, patetiskt och pinsamt. Nästan uteslutande rustar endera sidan för krig mot den andra under förvissningen om att det är krig – på principiell basis. Och ”alla” håller med. För är man mitt uppe i hårklyveriet så framstår den ständigt krympande höger-vänster-skalan som en heltäckande, allomfattande beskrivning av objektiva ändpunkter och allt däremellan.

Ur ett befriat perspektiv (befriat från denna illusion) blir det ständiga käbblet och bejakandet av identiteter och ideal – som måste uppfattas som så oerhört olika – mest pinsamt och tragikomiskt. Som i dagens SvD när ledarsidan klyver hårstrån på ett helt annat sätt och därmed ska peka ut den etatistiska vänstern som yttrandefrihetsfientliga. Det går inget vidare, men de som sällar sig till den ”borgerliga” kanten ser säkert en milsvid skillnad mot den ”extrema” vänsterns ständiga iver att i yttrandefrihetens namn förbjuda åsikter som man anser är fel eller skadliga eller som inte på rätt sätt gagnar den Rätta Åsikten.

Ledarskribenten Ivar Arpi skriver (syftandes på Ali Esbati):

På ett sätt har han rätt: Gränsen ska dras mot dem som förespråkar våld och aktivt motarbetar det öppna samhällets spelregler. Men Esbati och Linderborg går mycket längre än så. De förespråkar inte inskränkningar i yttrandefriheten i juridisk mening, men hävdar att utrymmet i offentligheten ska krympa så våldsamt att inte ens en liberal som Jasenko Selimovic får plats. Detta är själva definitionen av tolkningsföreträde. Det är inte censur, men en urvalsprincip så snäv att endast de ideologiskt rättrogna tar sig igenom.

Givetvis är det rätt att kalla Linderborg och Esbati för kålsupare och falska förespråkare för öppenhet och frihet. Men vad betyder egentligen att ”[g]ränsen ska dras mot dem som förespråkar våld och aktivt motarbetar det öppna samhällets spelregler”? Är det inte också godtyckliga begränsningar av yttrandefriheten? Enda skillnaden är att dessa är baserade på andra värderingar, men slutsatsen är likafullt att staten ska upprätthålla begränsningar av yttrandefriheten.

Men är det så konstigt att man inte kan inkludera våld i ett samtal? Det förstör ju möjligheterna för samtalet som sådant.

Visst, men vi talar inte om handgemäng – vi talar om yttranden om handgemäng. Yttrandefrihet handlar ju om en frihet att yttra, inte en frihet att slå. Men att tala om slag hör till den förra kategorin, inte den senare.

Och ska man dessutom inte få argumentera mot (aktivt motarbeta) samhället som det ser ut idag (ni vet, det alltmer slutna, övervakade och förtryckta, som vi ändå med rosig blick talar om som ”öppet”)? Vad är det för vits med yttrandefrihet om man inte får kritisera den rådande ordningen?

Jag ser helt enkelt inte den principiella skillnaden mellan ”höger” och ”vänster”. Det är samma hårklyverier som vanligt, vilka endast kan uppfattas som oerhört extrema och likaså viktiga om man låter sitt sinne vara tryggt fjättrat i den berömda lådan.

Men kan man inte försvara Arpi genom att säga att han faktiskt inte talar om tal om våld, utan om våldet i sig? Nja, han säger ju ”förespråkar” (argumenterar för, vurmar för), inte slår.

Precis som vänsteretatister vill högeretatister ha yttrandefrihet bara så länge det gagnar dem, men inte längre. Enda egentliga skillnaden är att den liberala högern (förvisso en kontradiktion) är mer tolerant för oliktänkande än den bokstavstrogna vänstern. Men bägge vill, när allt kommer kring, ha godtyckliga begränsningar – för att ”skydda” det goda från det onda, som om det onda alltid vore starkare och mer övertygande.

Och det är väl här de har rätt: om de tillåter en seriös diskussion om frihet och statens verkliga begivenhet, då riskerar de att korthuset rämnar och vi står utan en stark, auktoritär centralmakt. Hu, så hemskt.