Yttrandefrihet – om man tycker som jag

Yttrandefriheten sitter onekligen trångt. Jag tycker det är tämligen förmätet av någon att bestämma att en viss typ av frågeställningar inte ens ska få väckas. I USA publicerade den CATO-associerade forskaren Charles Murray 1994 boken The Bell Curve. Det väckte en omfattande debatt i USA men att helt förbjuda Charles Murray och hans medförfattare att debattera, så långt gick man aldrig. Temat för den gamla marxisten och nationalekonomiska forskaren Gunnar Adler Karlssons böcker om ”Superhjärnornas kamp” från 1997 och hans bok ”Ondskans biologiska ursprung” från 2009 tycks också passera gränsen för all anständighet. Dessa böcker och dess författare bör inte, om jag förstår saken rätt, ges utrymme att komma till tals i den offentliga debatten.

Det gick dock bra att referera Gunnar Adler Karlssons teorier om testosteronstinna hannar som hänsynslöst klättrar i samhällspyramiden i min samhällskunskapsbok från gymnasiet. Men det är ju mer än 10 år sedan och sedan dess har alltså denna person hunnit blivit så giftstämplad att hans alster inte ens bör få diskuteras i offentlig svensk debatt. Det är i vart fall den slutsats jag drar efter att ha lyssnat på publicistklubbens senaste debatt. Vi ska alltså inte ens få förhålla oss till vad en sådana personer uttrycker för tankar och idéer i sina böcker. Det behövs helt enkelt inte, vi blir nämligen inte klokare av att diskutera och ta del av en kontroversiell tes och se den bemötas av en kompetent motdebattör. Diskussion och debatt ska överhuvudtaget inte få föras i vissa frågor i det moderna Sverige. Ungefär detta förstår jag är de självutnämnda yttrandefrihetsfundamentalisterna Ali Esbati och Åsa Linderborgs uppfattning.

Detta är inte någon ny inställning. Att Lars Ohly vägrade sitta i samma sminkloge eller föra ett samtal med Jimmie Åkesson på valnatten 2010 var ett beslut fattat med utgångspunkt i uppfattningen att detta skulle kunna tänkas skänka honom onödig legitimitet. Vi vet också att inför alla debatter med nämnde Åkesson innan riksdagsinträdet höll Vänsterpartiet och till dem associerade personer stenhårt på principen att det var fel att föra en debatt. Lars Leijonborg kritiserades då han tog debatten, liksom Fredrick Federley och faktiskt även Mona Sahlin. Sedan debatten väl stått mellan Sahlin och Åkesson förkunnade dock personligheter som Gudrun Schyman, helt mot sin vana, vem som vunnit debatten (normalt sätt driver Schyman och vänstern tesen att en debatt inte har en vinnare utan att det är ett samtal som förs). Lars Ohly tror jag också var noggrann med att fastslå vem som vunnit debatten.

Det hela är egentligen inte svårare med detta än att den svenska vänstern förlorar något av sitt problemformuleringsprivilegium. Och detta vill de för död och pina inte uppleva och det är därför som de så målmedvetet och hänsynslöst går på på det vis som de gör. När Linderborg började recensera och utöva redaktörskap över DN i denna debatt tyckte jag dock att det blev nästan pinsamt för henne. Några gränser för självförhärligandet tycker man väl ändå att det bör få finnas. Det var också intressant att se hur Janne Josefssons inflikande att det är lite obehagligt med förslag på inskränkningar av den faktiska yttrandefriheten från just det hållet försökte flabbas bort. Ända sedan Janne Josefsson granskade Vänsterpartiet för nu tiotalet år sedan har de haft ett horn i sidan på honom. Den som minns denna granskning förstår varför. Vänstern är naturligtvis inte att lita på i den här frågan. Yttrandefriheten har för dem ett visst instrumentellt värde givet deras marginaliserade position i dagens Sverige. Att de på någon principiell grund skulle värna yttrandefriheten om den stod i vägen för förverkligandet av deras utopiska samhällsvisioner och de kände att de var maktfullkomliga nog att göra det skulle de inskränka och avskaffa den utan att tveka. Detta är ju ett historiskt faktum.