Den 8 april i år dog Margaret Thatcher, tidigare premiärminister i Storbritannien. Detta har föranlett en väldig debatt och en närapå oändlig ström av kommentarer innehållandes nästan uteslutande känslomässiga uttryck. Den så kallade högern uttrycker sorg och talar om ”en av de stora av vår tid”. Samtidigt dansar den så kallade vänstern på Londons gator skanderandes ”the witch is dead” (häxan är död). Och bägge tycker att just deras känslor är så oerhört rätt och så enormt okränkbara – och kräver respekt från det andra lägret.
Med andra ord har etatisterna funnit ytterligare en fiktiv anledning att käbbla och låtsas som att de tycker så makalöst olika. Thatcher verkar därmed alltså ha fått samma status som Israel-Palestina-frågan, där det av någon anledning är självklart att man är för Israel om man är ”höger” samtidigt som det är lika självklart att man är för Palestina om man är ”vänster”. Och bägge pekar dessutom finger mot de andra och säger att deras sida är de egentliga bovarna.
Sådana världsfrånvända förenklingar och nakna känsloyttringar är vad etatismen slutligen måste leda till. För det handlar egentligen inte så mycket om värden utan om makt. Av den anledningen fungerar förr eller senare inte de vanliga värdeargumenten om frihet, jämlikhet, broderskap, ära eller vad det nu är man anser sig förfäkta.
Ser vi till Thatchers politik så finns det så klart vissa reformer som utan tvekan var till vissas (eller till och med mångas) gagn, medan andra reformer som lika tydligt var till vissas nackdel. Vi behöver inte gå in på vilka reformer som hör till vilken kategori. En sådan diskussion vore fruktlös. Anledningen till detta är att alla reformer nödvändigtvis är till vissas för- och samtidigt också andras nackdel. Det är så politiken fungerar: med makt kan man inte skapa annat än motstånd mellan godtyckliga grupper; med reformer kan man inte göra annat än förändra vilka som hör till vilken grupp.
Vilka grupper tjänar mest på situationen som helhet? Det går givetvis inte att säga. För att kunna uttrycka sådana slutsatser måste man också kunna mäta graden av nytta och sedan objektivt aggregera från individ- till kollektiv nivå. Och det går som bekant inte. Det enda vi egentligen vet om varje politisk reform, varje maktanspråk och varje beslut på politisk nivå är att en viss grupp på något sätt alltid står på den vinnande sidan: den politiska klassen, de som har makten.
Detta är alltid sant. Och det kan inte vara på något annat sätt. Så det var givetvis sant även under Margaret Thatcher. Precis som det är sant under Fredrik Reinfeldt. Eller Göran Persson. Eller George W. Bush. Eller Stalin.
Alldeles oavsett om man anser att Thatcher var ond eller god (och själv utgår jag ifrån att i stort sett alla individer anser sig vara goda och ha goda avsikter – även politiker) så var hon en representant för makten. Hon var maktpolitiker. Och som sådan var hon av allt att döma fenomenal. Få politiker har haft sådant genomslag och förändrat spelplanen så mycket under den demokratiska statens hegemoni som ”järnladyn”. Antagligen är det därför ”högern” tycker så mycket om henne och vänstern samtidigt tycker så illa om henne. Hon gjorde så mycket som högern vill göra (eller i alla fall hade sådant inflytande som högern vill ha), och därmed blir den (automatiska) slutsatsen att det måste vara illa för vänstern – så de hatar henne. Bittert.
Det är till och med så starka känslor om Thatcher att vänsterfeminister uppenbarligen inte har några som helst problem att agera hyperpatriarkalt och förfalla till allehanda öknamn och härskartekniker. Och samtidigt framstår högerpampar plötsligt som aktiva feminister, som ser upp till och drömmer om en ”stark kvinnlig ledare”.
Detta är bara ytterligare ett exempel på hur sjuk den politiska världen är: den är inte upp-och-ned, som vissa vill få det till, utan upp är ned liksom ned är upp – på samma gång. Inget är vad man tror det vara, precis som allting samtidigt är precis vad man vill att det ska kunna vara.
För dem som är involverade i politikens maktspel blir den känslomässiga reaktionen därför viktigare än allt annat, för den stärker de egna leden och visar med all önskvärd tydlighet vad som är svart (ont) respektive vitt (gott). Om man inte är med oss så är man givetvis emot oss. Om man var för/emot Thatcher så är man helt enkelt genomond. Och vice versa.
Att det vi ser är tecken på både politisk tvetydighet och hjärntvätt blir tydligt när man ser till argumenten som lyfts fram. Vänstern talar om hur Thatcher använde samma maktmedel som alla deras gunstlingar, men i Thatchers fall var det naturligtvis hyperondska (och för de andra, från Hugo Chávez via Fidel Castro till Olof Palme, var det ”demokratiskt” och alldeles makalöst bra). Högern talar istället om hur hon var principfast och stod för sina ideal och aldrig kompromissade, vilket är ett ädelt värde (om det inte är vad till exempel Chávez, Castro eller Palme gör, för då är det uselt, ondskefullt och odemokratiskt).
Så det bör egentligen vara uppenbart att det som egentligen betyder något är vem som gjorde det – och framför allt vilken grupp han eller hon säger sig tillhöra. Och på bägge ”sidor” uppskattar man samma saker, så länge man ikläder dem den egna gruppens allra käraste ord (som antikapitalism och demokrati för vänstern, företagande och valfrihet för högern). Detta bör inte vara någon överraskning, för det som i grund och botten uppskattas av såväl höger som vänster är egentligen alltid makten i sig – och framför allt att någon av ”oss” förmår och vågar använda den utan att kompromissa eller bry sig om någon annan.
Det som är ädelt, nobelt och fint för etatister är att köra över de som är av annan åsikt, för det är bara så som samhället kan bli bättre. I alla fall så länge man gör det utan att vara alltför tydlig med att man spottar motståndarna i ansiktet. För man får inte vara alltför kompromisslös och konfliktsökande. Piskan måste vina och gärna ofta – men inte för ofta.
Den som är framgångsrikt kompromisslös, som motar med ena handen och slår med den andra, går till historien som en av tidens stora ”ledare”. Ofta är dessa ledare inget annat än konspiratörer, mördare och banditer, men vars följe befunnit sig i sådan position att de vunnit kampen om vad som ska stå i historieböckerna. Som Alexander ”den store”, Gustav Vasa, Abraham Lincoln, Ernesto ”Che” Guevara – och kanske Margaret Thatcher.
Sådan är etatismen. Egentligen är det bara oerhört tröttsamt, men de etatistiska leden sluts av ett läckert gräl emellanåt. Och bara så kan kampen fortskrida utan att sanningen uppenbaras.
Jo, men blev inte staten mindre under hennes styre? Ur ett anarkistiskt perspektiv borde det väl ändå vara något bra? Med fler politiker av den kalibern skulle väl utvecklingen gå åt rätt håll?
Samyueru, hur beräknar du statens storlek – dess omsättning eller makt, skattetryck eller effektivitet? Och vad anser du är närmast anarki: en liten, effektiv och välfungerande stat eller en ”stor”, slösaktig och ineffektiv sådan? Det finns inga bra svar på sådana frågor.
Ur anarkistiskt perspektiv finns inga ”riktningar” – principfrågan om staten är en fråga om allt eller inget, allt annat är uttalande om personliga preferenser snarare än anarkism. Jag skriver om detta i Nyliberalens kommande 30-årsjubileumsnummer på temat ”Frihet”.
Jag har inga bra svar på din frågor… Det kan tyckas att det är stor skillnad mellan höger och vänster. Men när man ser det ur din synvinkel blir ju skillnaden inte så speciellt stor. Jag är tacksam för att ni anarkister ger det perspektivet, även om jag inte riktigt vågar gå så långt som ni gör. Tack för det du skriver…
Om jag får tillägga; Det finns ett bra svar och det är att anarki mäts, som alla andra historiska frågor, i enskilda fall. Rättare sagt får man titta på varje person i dess agerande och se hur de hindras av maktuövande.
Några problem med detta är att man inte kan räkna ihop saker som regulationers effekt på beteende jämfört med skatters samt att dessa individer inte kan sammanställas i en klass då det inte går att räkna ihop subjektiva erfarenheter och det finns alltid en ovisshet om hur en individ agerat i frånvaro av regulationer/skatter/etc… Så allt som allt är min kommentar lite menlös.
Det är precis detta jag syftar på: massor av folk som förtvivlat sörjer hennes bortgång och massor av folk som protesterar argt. Och i mitten en massa mysande politiska dignitärer som tack vare känsloyttringarna garanterat ytterligare något års lydnad av folket som helhet.
Wall Street Journal: The Funeral of the ’Iron Lady’
”Frågan om staten är en fråga om allt eller inget”
Anser mig i nuläget vara en liberterian som förespråkar nattväktarstat, men har dock på senare tid börjat luta mer åt anarkism. Det finns dock en hel del frågor jag fortfarande sitter och kämpar med.
Var inte världen anarkokapitalistisk vid mänsklighetens begynnelse? Om svaret på denna fråga är ja, hur ser ni på faktumet att det ur detta tillstånd uppstod stater?
Om en stat är en organisation som har kontroll över våldsmonopolet i ett visst territorium, är inte hela världen idag anarkokapitalistisk? Syftar på att det inte finns någon organisation som har våldsmonopol över hela jorden.
Om nu världen som helhet inte är anarkokapitalistisk, vad skiljer då privata konkurerande säkerhetsstyrkor i ett anarkistiskt samhälle från stater idag?
Vad var självaste Ludwig von Mises åsikt kring anarki?
Von Mises trodde det var nödvändigt med en nattväktarstat även om han i en skrift (Liberalismus) gav uttryck för tendenser som är panarkistiska då han där förespråkade så långt driven utträdesrätt som var praktiskt möjligt. Han var dock emot tanken på att lag/rätt/legitimt våldsutövande kunde ske via profit & loss.
Var inte världen anarkokapitalistisk vid mänsklighetens begynnelse? Om svaret på denna fråga är ja, hur ser ni på faktumet att det ur detta tillstånd uppstod stater?
Nej, världen var inte anarkokapitalistisk vid mänsklighetens begynnelse. Icke-aggressionsprincipen var inte formulerad och teori och empiri var obefintliga.
Att det ur ett tillstånd av okunskap uppstår religioner och andra maktstrukturer är inte så konstigt.
Men idag vet vi bättre. Vi har formulerat moraliska principer, vi har vetenskap och vi har tusentals år av bevis för vad som fungerar och inte.
Om nu världen som helhet inte är anarkokapitalistisk, vad skiljer då privata konkurerande säkerhetsstyrkor i ett anarkistiskt samhälle från stater idag?
Det som skiljer åt är filosofin. Den förhärskande filosofin är inte att stater är förtryckarorganisationer, utan att de är nödvändiga och rättfärdiga. Ett system med privata säkerhetsstyrkor som bygger på principen om icke-aggressionsprincipen är raka motsatsen. Där ses det inte som moraliskt riktigt att tvinga någon att bekosta dem.
Christian har rätt, Mises var hårdnackad liberal och högst motvillig statsförespråkare. Han hyste ett uttalat förakt gentemot staten och makten samt, som Christian också påpekar, uttryckte åsikter och ideal med klart anarkistiska implikationer. Han lär också ha uttryckt att Rothbards idéer var både intressanta och viktiga.
Men oavsett detta så var Mises först och främst ekonom. Hans politiska ställningstaganden kan i mycket ses som ett resultat av hans ypperliga förståelse för ekonomi (inte tvärtom). Att ekonomisk frihet är bättre än regleringar är uppenbart, samt att ekonomisk frihet svårligen kan existera och vara över tid trovärdig utan politisk och personlig frihet. Marknaden kan inte tillfredsställa individers önskemål om dessa inte kan uttryckas fritt och oförvanskat, så personlig frihet är nödvändig för en fungerande, effektiv marknad.
De uttalanden Mises gjort om demokratins förtjänster (vilka ibland lyfts fram till försvar för staten) gjordes uteslutande under en tid innan den marknadskvävande välfärdsstaten på allvar växte fram, samt mot bakgrund av det alternativ som Mises hade lång personlig erfarenhet av: enväldig monarki, som ledde till världskrig. Det är inte konstigt att Mises lockades av demokratins löften mot denna bakgrund, precis som folk idag lockas av den idealiserade bilden av demokrati (snarare än den bistra realiteten). Precis som mången demokratiteoretiker såg Mises demokrati som en (eller i alla fall ett steg mot) begränsning av statsmakten, inte en stärkning av densamma (vilket vi idag vet är fallet). Och i den meningen var han för demokrati precis som han accepterade, om än högst motvilligt, staten av pragmatiska skäl.
”Om en stat är en organisation som har kontroll över våldsmonopolet i ett visst territorium, är inte hela världen idag anarkokapitalistisk? Syftar på att det inte finns någon organisation som har våldsmonopol över hela jorden.”
Nej, världen är inte anarkokapitalistisk. Däremot är det utan tvivel så att den internationella rätten präglas av en långt mindre grad av bindande regler än vad som är inom nationalstaternas territorium. Det finns ingen rätt som är så outvecklad och där så få svar kan ges om vad som är rätt och fel som på den internationella rättens område. Rent anarkistiskt är ju dock förhållandet mellan olika stater inte. Det finns en internationell rätt men det är lite si och så med själva tillämpningen av denna rätt. Ingen amerikansk president har exempelvs ställts inför rätta för att han kränkt människors rätt eller fattat beslut i strid med den internationella rätten. Däremot så åtalas ju avsuttna regeringschefer från mer obetydliga stater för sina brott mot den internationella rätten lite nu och då.