Valutaspekulation

Man kan säga att det finns två typer av spekulation i världen. Båda typer är samhällsnyttiga. Staten fördömer dem båda. Den ena är att spekulera i prisförändringar på fria marknader. Där tar spekulanten sina egna besparingar för att köpa när det är billigt och sälja när det är dyrt. Därmed kommer han driva upp priset när det annars skulle vara billigt och sänka det när det skulle varit dyrt. Det innebär att att hans spekulation jämnar ut prisfluktuationer och gör priset stabilare för både producenter och köpare. Exempel på detta är spekulation i olja, metaller, ris och även aktier. Sådan spekulation är egentligen bara ett annat ord för investering.

Den andra typen av spekulation går ut på att avslöja bedrägerier. Ett engelskt uttryck för bedragare är con man, vilket kommer av ordet confidence. Han lever på att upprätthålla människors förtroende med högra handen samtidigt som han stjäl från dem med den vänstra. Spekulanten utmanar bedragaren genom att med egna besparingar ta en ekonomisk position och därefter försöka avslöja lurendrejaren med syfte att sno åt sig en del av bedragarens vinst.

Betrakta till exempel en guldbank som trycker upp guldkvitton (sedlar) för utlåning av guld som den inte har i förvaring i sitt valv — ett klassikt confidence game. En spekulant som misstänker falskspel kan då låna guldkvitton av banken och med dessa köpa till exempel fysiskt guld. Därefter sprider han rykten om bankens bedrägeri och startar på det viset en rusning mot banken. Om banken verkligen spelar falskt kommer marknadsvärdet på dess sedlar falla snabbt när folk kommer för att lösa in dem. När röken har lagt sig äger spekulanten fysiskt guld samtidigt som hans skuld till banken devalverats. Han säljer en del av guldet för att betala av sin skuld och gör en nätt vinst i guld. Guldbankers lust att fuska dämpas om de måste se upp för sådana spekulanter. Om det däremot visade sig vara en hederlig bank, och spekulanten hade fel, kommer hans äventyr istället ha kostat honom ränta (och rykte).

Det är uppenbart att spekulanter sätter skräck i bedragare. På fria marknader fungerar denna typ av spekulanter som skogens myror: de är livsnödvändiga renhållningsarbetare som borgar för att marknadshygien upprätthålls — och de är oändligt mycket mer effektiva på att göra det än alla statliga regleringar i världen.

Staten som spekulationsobjekt

Statens själva affärsidé är att systematiskt bedriva många confidence games samtidigt: välfärd, krig, pensioner, skolor, valutor, statsskuld, etc. Det bör därför inte förvåna någon att den attraherar spekulanter ungefär som kodynga drar till sig flugor.

Till exempel kan man spekulera i statsobligationer (statsskuld) om man misstänker att staten har en högre kreditvärdighet än den förtjänar. I så fall blankar man (engelska short sale) statsobligationer. Att blanka innebär att man lånar något, säljer det, låter priset falla, köper tillbaka det billigare och återlämnar det — med vinst. En obligation (eng. bond) är ett finansiellt instrument (security) som ger fast ränta (kallas därför fixed income security). Anta att staten givit ut ett antal tioåriga obligationer om 100 Mkr för att köpa vårdskolaomsorg (röster). När obligationerna auktionerades ut var marknaden villig att köpa dem för 4 Mkr årlig ränta per obligation under lånetiden. En spekulant skulle nu kunna låna en statsobligation (mot ränta), sälja den på marknaden och övertyga omvärlden att staten är insolvent. Om det lyckas kommer marknadsvärdet på obligationen falla eftersom potentiella köpare på andrahandsmarknaden av dessa obligationer blir osäkra på om staten kan betala den utlovade räntan och amorteringen. När priset fallit köper spekulanten tillbaka en likadan obligation från marknaden och lämnar tillbaka den till den han lånade av. Anta att vår spekulant lyckas sänka marknadsvärdet på obligationerna från 100 Mkr till 80 Mkr. Det innebär att avkastningen på obligationen, och därmed räntan staten får betala för nya, liknande lån, stiger från 4 procent till 5 procent. Det blir alltså dyrare och svårare för staten att låna. Spekulanten har bidragit till att hålla rent.

Statliga fiatvalutor är ett annat tacksamt mål för spekulation. En spekulant kan till exempel misstänka att stat A kommer att inflatera penningmängden (trycka valuta) mer än vad staten ger intryck av. Han förbereder sig genom att låna stora belopp i staten A:s valuta ($A) och för detta lån köpa staten B:s valuta ($B). Om spekulantens misstanke är riktig så bör med tiden valuta $A falla i värde mot $B. När detta skett använder han en del av sina förvärvade $B för köpa tillbaka det lånade beloppet i $A och betalar tillbaka det. Om han spekulerat rätt får han alltså en påse $B över. Om han har fel gör han motsvarande förlust.

Hur är detta samhällsnyttigt? Oftast vill en stat inflatera för att uppnå någon eller några av tre effekter: (1) finansiera politiska äventyr med nytryckta pengar istället för skatt, (2) sänka räntan för att ”stimulera” ekonomin, eller (3) avsiktligt sänka valutans värde för att tillfredsställa exportlobbyn. Alla dessa mål uppnås på samma sätt: genom att inflatera penningmängden. Alltså har alla tre mål även samma nackdel: stigande priser. En stat måste därför väga vinsten (populasens röster) mot kostnaden (populasens missnöje med stigande priser). När en valutaspekulant tar position inför penningmängdsinflation kommer han att ta udden av den vinst som staten försöker åstadkomma för sig själv. Ta till exempel fall (2), att staten vill försöka sänka räntan. Staten ökar penningmängden, men spekulanten lånar upp stora mängder av de nya pengarna och räntan sjunker därför inte som staten hoppades. Den önskade effekten uteblir och kvar blir bara en framtid med stigande priser. Det hela ter sig mer avskräckande än lockande och spekulanten har återigen bidragit till att hålla rent.

Gör det själv

Det är inte lätt för vanligt folk att spekulera i statsobligationer eftersom det rör sig om stora belopp. De kan däremot spekulera i valutor — ända tills staten återinför valutaregleringar, vilket den alltid gör med jämna mellanrum. Vi ska titta lite närmare på hur detta går till. Här finns goda möjligheter att göra vinst på politisk klåfingrighet och samtidigt ge ett litet bidrag till att hålla staten i schack.

Det är inte särskilt lönsamt att köpa dollar för en tusenlapp hos Forex och hoppas på att tjäna något om dollarn går upp. Fluktuationerna är för små, och dessutom är spreaden mellan köp- och säljkurs hos Forex och banker alltför stor. Det måste hända rejält mycket i växelkursen för att man ska tjäna något på det. För att få ut något av de små fluktuationer som det oftast handlar om på valutamarknaderna måste man handla med hävstång, det vill säga med lånade pengar. På senare år har det blivit lätt för konsumenter att öppna handelskonto och spekulera i valutor med hävstång. Dessutom möjliggör handel med hävstång spekulation i kursändringar mellan två främmande valutor som dollar/yen, vilket inte är möjligt genom att växla in svenska kronor hos Forex.

Hävstång

Att spekulera med hävstång innebär helt enkelt att man spekulerar med lånade pengar. Låt oss först se hur hävstång fungerar utan att komplicera det med valutor.

Handel med hävstång kallas på engelska för margin trading. Visserligen kan man gå till banken och låna pengar för spekulera med (lycka till), men för konsumenter är det lättare att öppna ett hävstångskonto (margin account) hos en mäklare där man sätter in en insats. På ett hävstångskonto fungerar den egna insatsen som mäklarens säkerhet när spekulanten lånar av mäklaren för att handla. Mäklaren sätter en gräns på kontot för hur stor hävstång som tillåts. Här behövs en liten definition:

[hävstång] = [lånat kapital] / [eget kapital],

Hävstången måste alltid ligga under maximalt tillåten nivå. För att orientera oss lite kan vi konstatera att innan spekulanten och köpt något alls (lånat kapital =0) är utnyttjad hävstång =0. Om han satsar precis den egna insatsen (lånat=eget kapital) blir utnyttjad hävstång =1. Men det är först när hävstången blir >1 som det börjar hända spännande saker.

Anta att jag sätter in 10.000 kronor på ett konto som medger 10x hävstång. Det maximala beloppet jag kan handla för är 100.000 ty då blir hävstången 100.000/10.000=10. Anta vidare att jag köper ett kontrakt kaffebönor för 80.000 kronor. Då blir min hävstång 80/10=8. Om priset på mitt kaffekontrakt stiger med 7,5 procent till 86.000 kronor ökar mitt eget kapital från 10.000 till 16.000 kronor, och min avkastning på insatt eget kapital blir 6.000/10.000=60 procent! Samtidigt sjunker utnyttjad hävstång från 8 till till 80.000/(10.000+6.000)=5, vilket ger mig ytterligare handelsutrymme. Men, om priset på mitt kontrakt istället sjunker med 7,5 procent minskar mitt egna kapital till 10.000-6.000=4.000 kronor och hävstången blir 80.000/(10.000-6.000)=20, vilket vida överskrider gränsen 10! Mäklaren kommer då utfärda ett margin call, dvs. begäran om omedelbar påfyllning av insats (margin) eller minskning av min position för att få ner hävstången. Om jag inte fyller på insats eller reducerar min position säljer han mitt kaffekontrakt och stänger kontot för att inte hamna i ett läge där min insats inte längre täcker mina förluster.

Några exempel följer, där vi antar insats 10.000 kr och en prisförändring på +/-10 procent i tillgången.

Satsat belopp kr	Hävstång	Vinst/förlust kr	Avkastning på insats %
0	0	0	0
5.000	0,5	500	5
10.000	1	1.000	10
20.000	2	2.000	20
50.000	5	5.000	50
100.000	10	10.000	100

Vi ser ovan att

[avkastning på insats (%)] = [hävstången] x [prisförändring (%) i tillgången]

Till exempel när vi satsar 20.000 får vi, som tabellen visar, följande avkastning eller förlust på insatsen 10.000:

5 x 10% = 50%

Och detta trots att tillgångens värde bara varierade med 10 procent.

Hävstång är alltså ett tveeggat svärd. Det är lätt att bli övermodig när det går bra och falla på svärdet när det går åt andra hållet. Man kan visserligen aldrig förlora mer än sin insats, men med stor hävstång kan man redan vid små prisfluktuationer krascha och förlora hela insatsen. Som jämförelse kan man aldrig förlora hela insatsen på prisfluktuationer om man handlar utan hävstång, så vida tillgångens värde inte blir noll.

 

Valutahandel utan hävstång

Österrikiskt sinnade personer vet att ett pris bara är kvantitetsförhållandet mellan två varor i ett byte. Om jag byter fem katter mot två hundar är priset i transaktionen 2,5 katter per hund, eller ekvivalent 0,4 hundar per katt.

Om jag köper två ABB aktier för totalt 400 kronor kan jag säga att priset är 200 kr per aktie eller 0,005 aktie per krona. För att göra en mjuk övergång till valutahandelsterminologi kan jag säga att jag ”köper två ABB aktier till kurs ABB/SEK=200”. Om jag växlar 800 kronor till 100 dollar kan jag säga att jag ”köper 100 USD till kurs USD/SEK=8”. En valutahandlare skulle säga att han ”köper 100 USD/SEK till kurs 8”. Uttrycket USD/SEK kallas ett valutapar och med denna terminologi ser valutaköpet ut som vilket aktieköp som helst.

Precis som med hund- och kattpriserna skulle man lika gärna kunna uttrycka valutakursen med det inverterade paret SEK/USD=1/8=0,125 om man vill. De vanligaste paren brukar dock skrivas på standardiserade sätt. Några av de vanligaste är EUR/USD, GBP/USD, USD/JPY, USD/CAD, USD/AUD, USD/CHF.

Eftersom man helst inte vänder på dem kan man inte gärna säga att man köper USD/EUR då man växlar EUR till USD. Istället säger man att man säljer paret:

• Att köpa EUR för USD kallas att ”köpa EUR/USD” — Smart om EUR förstärks mot USD.
• Att köpa USD för EUR kallas att ”sälja EUR/USD” — Smart om EUR försvagas mot USD.

Med denna terminologi liknar handel med valutapar vanlig aktiehandel. Men bakom kulisserna innebär köp och sälj av valutapar att valutaväxling utförs.

Valutahandel med hävstång

Nu har vi alla delar vi behöver för att förstå vad som händer när man handlar valuta med hävstång. När man öppnar ett handelskonto måste man bestämma man vilken valuta det ska räknas i; vanligast är USD. Mäklaren bestämmer maximalt tillåten hävstång. För några år sedan var det inte svårt att få tag i konton med hävstång 200x. Den som var oförsiktig nog att utnyttja så mycket hävstång blev snart av med insatsen. Nu har staten trätt in och begränsat maximalt tillåten hävstång till lägre nivåer för konsumenter, men de brukar ännu vara tillräckligt höga för att både kunna tjäna en bra slant och snabbt bli utblottad.

Det spelar egentligen ingen roll vilken valuta kontot räknas i; man kan man köpa vilka par som helst ändå eftersom mäklaren lånar dig de valutor du behöver och insatsen på kontot bara används som säkerhet (margin). Med ett EUR-baserat konto kan man därför handla EUR/USD lika väl som USD/CHF. Några exempel på vad som händer under huven.

Anta att jag har ett konto i EUR.

• Köp EUR/USD – mäklaren lånar mig USD och växlar till EUR åt mig
• Sälj EUR/USD – mäklaren lånar mig EUR och växlar till USD åt mig.
• Köp USD/CHF – mäklaren lånar mig CHF och växlar till USD åt mig.
• Sälj USD/CHF – mäklaren lånar mig USD och växlar till CHF åt mig.

Mäklarna tillhandahåller handelsgränssnitt i form av installerbara program, webbapp, eller mobilapp. Där kan man se aktuella valutakurser och grafer över tidserier, man kan välja tidskala på graferna, se öppna handelspositioner och lägga köp-/säljorder med eller utan villkor — precis som med vanliga aktiehandelsprogram.

Som småspelare är det bra att veta att det försiggår ett nollsummespel mellan kund och mäklare. Kundens vinst är mäklarens förlust och vice versa. Mäklaren kommer därför locka kunden att ta stora risker så att han gör bort sig och förlorar insatsen. Mäklaren kommer bjuda på ”utbildning” och anordna tävlingar som hetsar kunderna att ta stora risker. Tävlingsvinnarnas enorma vinster redovisas men man säger inget om de många stackare som förlorat allt på vägen. Men tar man det bara lugnt och håller hävstången rimlig, kring 4-5 så kan det gå bra. Nybörjaren kan börja ännu lägre för att få känsla för spelet.

Faktorer som påverkar valutakurser

När ska man då köpa eller sälja ett visst valutapar? Ja det är det som är själva konsten. Att spekulera i valutor är att spekulera i politik och världshändelser. Är man George Soros har man god hjälp av insiderinformation, men vi andra får sätta oss in i vad som pågår och gissa. Här är några exempel på typiska händelser som brukar påverka valutakurser.

• Centralbanken sänker räntan, dvs ”trycker pengar”, för att stimulera ekonomin.
• Centralbanker ”intervenerar”, dvs trycker pengar för att förstöra värdet på den egna valutan, oftast för att gynna exportlobbyn.
• Ett centralbank peggar sin valuta till en annan valuta, dvs de försöker hålla stabil växelkurs genom att trycka pengar i samma takt som den andra.
• Utsikterna för ett lands exportsektor försämras, det betyder bland annat att efterfrågan på dess valuta minskar eftersom den används för att betala för exportvarorna.
• Om en stat drar ut i krig eller av annan orsak får dålig ekonomi brukar den konfiskera mer från den privata sektorn vilket minskar industrins exportförmåga och efterfrågan på valutan.
• Om efterfrågan på råvaror som kol eller malm från ett råvarutungt land, t.ex Kanada eller Australien, plötsligt ökar kommer efterfrågan på landets valuta att stiga.
• Flykt till ”trygga” valutor som USD och CHF uppstår ofta i orostider.
• Även utbetalningar av aktieutdelningar kan påverka valutor då utländska investerare behöver växla stora belopp för att få hem utdelningen till hemlandet.

Summa summarum är valutaspekulation ett roligt och potentiellt lönsamt sätt att spekulera på politisk dumhet. Samtidigt lär man sig hur världen fungerar och bidrar dessutom med en liten gnutta till att hålla våldsmonopolet i schack.