Nu har vi varit tillsammans ett tag. Det som i början kändes bra känns nu lite obehagligt. Din förkärlek för pompa och ståt var först spännande men nu när förälskelsen lagt sig börjar dina svarta uniformer, hjälmar, batonger och patologiska intresse för makt att kännas lite pinsam. Dina vackra löften om ständigt lärande, garanterad hälsa och trygg ålderdom känns inte längre genuina. Din svartsjuka omsorg om mitt bästa är… hur ska jag säga… kvävande. Det är också lite tröttsamt att det alltid är jag som betalar men du som bestämmer. Problemet ligger egentligen inte hos dig, ty du är ungefär som alltid varit, bara mer eller mindre våldsam i olika tider. Problemet ligger hos mig, jag har hittat något annat och känner att jag vill gå vidare.
Så jag har ett förslag. Vi kan väl bara vara vänner?
Från och med nu har vi delad ekonomi. Vi gör det lätt: du kan få behålla allt jag gett dig och allt du stulit från mig. Det enda jag begär är att få äga den mark jag bor på och som jag en gång i tiden ärligen köpt. Och då menar jag äga på riktigt. Jag bestämmer vad jag bygger på den, vad jag producerar, äter, dricker, säljer på den. Jag bestämmer vem som får inträda och bo där. Dina fogdar kommer hädanefter åläggas besöksförbud, och jag kommer använda minsta möjliga våld för att freda mig men tillräckligt för att bli lämnad i fred. Du kommer inte ha rätt att påtvinga mig gäster, oavsett hur synd det må vara om dem. Efter skilsmässan har vi inga ytterligare anspråk på varandra.
Om du därefter vill ha något av mig får du fråga mig artigt och betala som alla andra. Ta med kontanter då jag vill minnas att du har varit notoriskt dålig på att hålla dina löften och har exempellöst dålig kreditvärdighet.
Om jag vill använda något som är ditt, till exempel en väg (sannolikt), eller köpa vårdskolaomsorg (osannolikt), så kommer jag givetvis betala för mig.
Slutligen är jag villig att dela mitt överflöd med mindre bemedlade. Jag ber dem i så fall komma direkt till mig och inte via din socialbidragsbyrå. Jag kommer personligen att bedöma varje fall och de som behöver lite stöd för att komma på fötter, som anstränger sig själva, och som tackar artigt kommer jag hjälpa med glädje.
Kort och gott, jag vill bara leva på min egen plätt på jorden, göra gott och bli lämnad i fred.
Överens?
Hur skulle det se ut om staten bara släppte greppet om sina trälar? Du ser ju dessutom frisk ut. Förmodligen välutbildad. Tror du verkligen staten släpper en av de bättre trälarna bara så där?
Det låter som om du vill bryta dig ur staten, isåfall får du se till att du har tillräckligt med muskler, ingen stat lämnar ifrån sig mark självmant, du får aldrig riktigt äganderätt! Du får inleda ett självständighetskrig
Skicka till regeringskansliet.