Skoverket

En sedelärande berättelse

Det var en gång en folkvald politruk som funderade på hur han skulle kunna förlänga sitt fixarjobb fyra år till. En dag hörde han talas om en flicka som levde lite knapert. Flickan hade fått ärva begagnade skor av en snäll granne, men politruken såg sin chans: här fanns en oupptäckt orättvisa!

Lights, camera, action! ”Detta är ovärdigt en demokrati, ty demokrati är grekiska och betyder att ingen ska behöva frysa om fötterna. Jag kommer härmed inrätta Skoverket så att de mest behövande får skor gratis. Det har vi råd med. För ingen hatar väl fattiga flickor som fryser om fötterna?”

Sagt och gjort, Skoverket organiserades, kickoff-resa företogs, normer drogs upp, nationell upphandling utlystes. Den billigaste tillverkaren vann hela nationella kontraktet. Den standardiserade sverigeskon blev grå, gjord av hårt konstmaterial, och eftersom den skulle passa en av verket godkänd standardfot blev det en sko som inte var helt bekväm på någon verklig fot, men det var i alla fall en sko. Skocentraler upprättades i varje landsting i riket för distribution till de mest behövande.

Den lilla flickan var en av de första att få hämta ut sina sverigeskor. När hon anlände till skodistriktets skocentral var nyheterna redan på plats. Medborgarna fick följa i realtid hur hon provade sig fram till vilken av de fem godkända storlekarna 1-5 som passade bäst. Knappt ett öga var torrt när rikstelevisionen visade hur hon strålande av glädje klev ut med nya skor på fötterna och de gamla i handen. Men ingen kunde se att hon på hemvägen tyckte skorna skavde och bytte till sina gamla.

Det billigaste segmentet i skobranschen började plötsligt få det problem. Det visade sig att deras kunder började gå till skocentralen i stället, där skorna var gratis. Tillverkarna i detta segment styrde nu om sin marknadsbudget till att uppvakta Skoverkets tjänstemän. Fabrikerna bytte maskiner och verktyg och för att tillverka sverigeskor. De som lyckades ta fram skor som var ännu billigare och obekvämare än den befintliga sverigeskon vann kontrakt för nästa fem års upphandling. Övriga tillverkare lade ner.

Allteftersom tiden gick började fler och fler medborgare tycka att de kunde avvara dyra skor från de vanliga butikerna. Visserligen var sverigeskon varken bekväm eller snygg, men den var gratis, och den tycktes bli alltmer populär. Och skor är ändå inte allt här i världen. Skor från Skocentralen var dessutom solidariska, eftersom de inte profiterade på människors naturliga skobehov. Efterfrågan på sverigeskor växte stadigt. Skonöden i riket var uppenbarligen större än någon hade kunnat föreställa sig. Vår politruk gjorde sig ett stort namn med sin skoreform. En  kollega började fundera på hur det stod till med byxor bland medborgarna — skulle han kunna hjälpa de fattiga från att behöva gå byxlösa? Utanför riket såg man med respekt på den svenska skomodellen.

Även mellansegmentet i skobranschen började få problem. De avtagande volymerna på skor som såldes med vinstintresse gjorde att tillverkningskostnaderna sköt i höjden. Även dessa tillverkare nödgades styra om till att satsa på nationella upphandlingar, uppvaktning av myndighetspersoner och kostnadsjakt. Några lyckades få kontrakt på sverigeskor. Andra fick omställningsstöd med skattemedel. Övriga tillverkare lade ner.

Skoverket byggdes ut varje år för att klara de växande behoven, det inrättades till exempel en avdelning för specifikationer, en för kvalitétskontroll, och en för distribution. Landstingsfilialer uprättades, och skocentraler etablerades bredvid vårdcentralerna på varje ort med självaktning. Kostnaderna för reformen sköt i höjden. Det kunde fiffigt nog täckas upp med den nya skoskatten. Den höjdes varje år, men behoven var ju enorma och demokrati betyder att ingen ska frysa om fötterna.

Med tiden slogs även det högre segmentet i skobranschen ut. Enbart en liten del av befolkningen hade nu råd att köpa ”kapitalistskor”. Vår politruk lämnade politrukbranschen och slog sig ihop med sin bror; denne hade av en händelse startat skofabrik och tillverkade sverigeskor på kontrakt. Sverigeskon utgjorde 95 nu procent av skomarknaden och var en stor framgång för välfärden. På grund av sina insikter och omsorger om de fattiga hade vår före detta politruk belönats rikligt och rättvist. Han tillhörde den lilla krets som hade råd med kapitalistskor.

Med tiden började Skoverket sätta ett oroväckande tungt avtryck i rikets budget. Och folk började få ömma fötter och stela ryggar. Något var fel. Socialstyrelsen började utreda. Man modifierade kommunallagen och ålade kommunerna att belägga sina trottoarer med gummi. Man inrättade obligatorisk gångskola och ryggträning. Varje medborgare fick skriva in sig i ett nationellt skoregister där typ och grad av besvär samt kost- och motionsvanor skulle uppges. Problemen blev värre. Skolorna fick egna skosköterskor. Inget hjälpte. Medborgarna engagerade sig och krävde politiska krafttag.

En liten udda grupp kom med märkliga förslag. Den föreslog att skoverket skulle läggas ner, skotillverkningen släppas fri samt att människor återigen skulle betala för sina egna skor. De menade att det kunde uppmuntra tillverkning av olika skor som var anpassade till olika fötter. Det utbröt ett ramaskri i samhället. ”Har ni glömt den fattiga flickan?! Och hur ska vi kunna garantera skornas säkerhet och kvalité om profiterande företag får tillverka livsfarliga skor hur som helst? Och profiten! Varför ska någon få sko sig på den demokratiska rättigheten till skor? Företag kommer monopolisera och maximera profiten! Och dessutom kommer inte många ha råd med skor, ty om man dividerar skoverkets budget med antal distribuerade skor behöver man inte vara matematiker för att inse att det kostar tio tusen kronor att tillverka ett par skor. Nej skofrågan är av nationellt intresse och kan inte släppas lös till profiterande intressen.”

Årtionden senare knäckte Skoverket statens budget. Folkets tvångsförvaltade pensioner investerades i sverigeskobranschen för att stödja den. Till slut var även dessa pengar slut varför Skoverket och resten av staten avvecklades. Somliga gick i trasiga skor och andra gick barfota. Men snart bröt solen fram över landet. Människor lärde sig konsten att tillverka skor igen. Det började tillverkas, säljas och köpas skor i vanliga butiker. Och en liten flicka som inte hade råd fick ärva ett par av en omtänksam granne.

14 reaktioner på ”Skoverket”

  1. ”Skor från Skocentralen var dessutom solidariska, eftersom de inte profiterade på människors naturliga skobehov.” Guld.

  2. Jag vill förstatliga alla snygga tjejer som inte vill ligga med mig, deras egenintresse i att inte ligga med någon som de inte attraheras av skall inte tillåtas att gå föra mitt och andra mäns allmänintresse i att ligga med dem.

  3. Det här exemplet har väl inspirerats av Rothbard. Ett av hans mest lysande verk (for a new liberty), finns dessutom som gratis ljudbok på mises.org. Jag har lyssnat på just det kapitlet många gånger och blir lika förtjust varje gång.

  4. Bibliotek är intressant. Hur många använder sig av bibliotek. Några aldrig, några väldigt sällan, några då och då och några ofta och några väldigt ofta.

    I stort betalar många fler för biblioteken som några få använder. En avgift på 5-10 kr för att låna en bok skulle vara okej och inte drabba någon speciellt mycket. De flesta är ändå beredda att betala mycket mer för att läsa en bok genom att köpa boken.

    Det skulle inte förvåna mig om det vore billigare att ha ett enda centralt bibliotek i Sverige och böckerna skickades via posten vid utlåning efter beställning via en hemsida. Vid återskickning sänder man bara boken till nästa som vill låna den.

    Det går säkert att säga att man ska tänka på de fattiga, men den gruppen läser ändå inte speciellt mycket böcker. Låna 100 böcker på ett år skulle kosta 500-1000 kr och det ha alla råd med. Det handlar bara om att göra prioriteringar. Många fattiga lägger gladeligen 15.000 kr och mer på tobak.

  5. Missade ironin Kapten 🙂

    Göran:

    Lägger vi ner de statliga biblioteken så finns en affärsidé där, logistiken skulle dock garanterat ta knäcken av ditt förslag men flera bibliotek skulle kunna drivas kommersiellt med uthyrning av böcker och det skulle även gynna författare och bokhandeln (nya och begagnade).

  6. Bibliotek ger ju folk möjlighet att förkovra sig och skapar ett mervärde i samhället. Fattiga skulle ju inte ha råd att betala dessa 10 kr per lån och skulle sluta läsa. Samhället skulle förfalla.

    Göran: Jag älskar när folk börjar prata om fattigas prioriteringar. Alltid folk som aldrig har ens nosat på fattigdom… Hilarious.

  7. Pingback: Varsågod Lisa, vi fixade till din text! - Ludwig von Mises-Institutet i Sverige

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *