Följande översättning är ett läsarbidrag
All statlig ekonomisk aktivitet växer på bekostnad av den privata sektorn. Det senaste presidentvalet föreslår att ännu mer ekonomisk aktivitet i USA i framtiden kommer drivas av statligt tvång. Detta är synd eftersom fri prissättning, konkurrens och innovation höjer levnadsstandarden. Dekret, prismanipulation och subventioner – tvångsåtgärder – sänker levnadsstandarden. Kvalitén sjunker. Brist på varor uppstår och blir kvar.
Amerikaner är mitt i en destruktiv, självförstärkande politisk cykel – en cykel som kan sluta i ett mardrömsscenario. En slarvig diagnos av den finansiella krisen är roten till den nedbrytande cykeln.
Den fria marknaden orsakade inte den finansiella krisen, det var politisk inblandning i räntesatser och kreditfördelning som gjorde det. Utan en korrekt diagnos så kan medicinen vara värre än sjukdomen. I den här destruktiva cykeln så är det populära svaret till den ekonomiska krisen, orsakad av för mycket stat och inflytande ifrån centralbanken, ”ge oss mer stat och galnare centralbanker!”.
President Obamas hälsovårdslag ger oss ett exempel på hur statens tådopp i en marknad kan starta en skadande cykel som slutar i ännu mer statlig kontroll: flera år efter att den klubbades igenom, är många detaljer i ”Obamacare” höljda i dunkel. Men vi vet att den kommer kräva att försäkringsbolag inte tar ut avgifter som varierar alltför mycket beroende på folks hälsorisker. Försäkringsbolagen kommer få miljoner nya (men olönsamma) kunder.
Det är lätt att föreställa sig att prissättningsregler och mandat kommer driva många sjukvårdsförsäkringsbolag i konkurs. Allt medan politiker skäller på bolag för dålig kundservice och att ”prioritera vinster framför människor”. Innan du vet ordet av, så kommer dörren för ett helt förstatligat så kallat ”single-payer”-system vara vidöppen – allt på grund av att politiker inte är intresserade av att ärligt diskutera prissättningsreglers och mandats påverkan på marknader.
Det här är inte menat att vara en politisk harang. Efter ett år eller två av politisk teater och propaganda, så måste du vara utmattad. Vare sig vi vill det eller inte, så spelar politiken en viktig roll i investeringsekvationen. Efter den här veckan, står det tydligare än någonsin att ekonomin kommer fortsätta bli tilltygad i en självförstärkande cykel bestående av mer statlig inblandning, som leder till marknadsmisslyckanden, som leder till ännu mer statlig inblandning.
Vissa av er är besvikna över resultaten i förenta staternas allmänna val, vissa är glada, och vissa andra (där inkluderat de med frihetliga åsikter) undrar varför någon individ eller något politiskt parti skulle vilja bestämma över ett land vars utmaningar vida överstiger dess möjligheter.
Kalla mig en grinig cyniker, men det hjälper att vara realist när man analyserar den här situationen. Varför? Du kan inte argumentera för, efter att ha tänkt igenom dessa fyra poänger, att USAs utmaningar (om man ignorerar individuella familjer eller företag) inte väger tyngre än USAs möjligheter:
För det första, den ”icke-diskreta” federala budgeten är satt på autopilot, och drivs av demografi. Politisk tröghet kommer inte tillåta meningsfulla reformer. Vi ”har inte rösterna”, som de säger i kongressen, för att reformera obeständiga försäkringssystem.
För det andra, en kritisk massa av väljare kräver tjänster ifrån staten, däribland sjukvård – sjukvård som ligger och väntar på att bli definierad av byråkraterna. Här kommer en gissning, baserat på statligt intrång på marknader: sjukvårdsförsäkringssystemet lär bli lika populärt som din lokala körkortsutgivare inom fem år. Tisdagens vallokalsundersökningar avslöjade att den karaktäristiska amerikanska principen om självtillit inte är så populär längre. Många väljare ser en välfärdsstat, liknande de i Europa, inte som ett misslyckande dömt att sluta i konkurs, utan en modell för USA. De byter sin frihet emot illusionen om ekonomisk trygghet.
På vilket sätt är statsförsedd ekonomisk trygghet en illusion? Enkelt: det finns inte en chans att betala för dessa tjänster, utan att höja skatter till en nivå som skulle förstöra både de ekonomiska och finansiella marknaderna, eller utplåna värdet på dollarn. Att konfiskera inkomster och tillgångar ifrån ”de rika” (och samtidigt ignorera att det skulle försätta en oberäknelig mängd människor i arbetslöshet) skulle slå in en omärkbar buckla i budgetunderskottet. Detta är ett faktum, inte en åsikt. Tyvärr, snarare än att starta ett faktiskt samtal om underskottet, så väljer politiker att elda på de förgiftade känslorna av avund.
För det tredje, nästa lågkonjunktur – och vi kommer råka ut för en inom den inte alltför avlägsna framtiden – skulle belasta det federala budgetunderskottet långt över förväntan. Skatteintäkter skulle falla, tillsammans med löner, kapitalvinster, och ekonomisk aktivitet. Utgifter för arbetslöshetsersättningsprogram skulle stiga igen. Den Obama-ledda administrationens förutsägbara svar på en lågkonjunktur skulle vara ett till stimulanspaket där Demokraterna får igenom högre statliga utgifter och Republikanerna får igenom fler skattesänkningar.
Så i slutändan, en lågkonjunktur leder till större underskott, vilket i sin tur leder till politik som ökar underskottet igen. Paul Krugman och de flesta professorerna i nationalekonomi skulle älska det. Krugman skulle se detta som en värd ansträngning att fylla ett mytisk, omätbart ”produktionsgap”, medan människor med sunt förnuft skulle se detta som vägen till hyperinflation.
För det fjärde och sista, centralbanken (”Federal Reserve”) har målat in sig själv i ett hörn. Kvantitativa lättnader (QE) är en enkelbiljett; det finns i praktiken ingen återvändo, eftersom nytryckta pengar driver upp prisläget ovanför den nivå den skulle varit på annars. Att vända på QE skulle skapa fruktad ”deflation”. Alla utvägar ifrån QE existerar endast i akademiska modeller. Att vända på QE (sälja obligationer och dränera det finansiella systemet på kontanter) skulle i realiteten få samtliga manipulerade finansiella marknader att krascha.
Federal Reserves mål tidigt i krisen fokuserade på att stötta banksystemet på sparares bekostnad. Federal Reserve kommer bli pressad, hotad, och till slut tvingad att skapa mer pengar utav statsskulden – allt för att finansiera en statsbudget som den privata sektorn inte har råd med.
Jag beklagar mig över att väljare har valt en stat som är fast i en destruktiv, självförstärkande cykel. Tiden får utvisa ifall den här cykeln (mer stat, marknadsmisslyckanden, mer stat, marknadsmisslyckanden…) kan stoppas.
Den framtida politiska miljön kommer mångdubbla riskerna som investerare står inför. Men det kommer alltid finnas möjligheter för investerare, som tycker annorlunda än majoriteten, i både det lång och det korta marknadsperspektivet…
I det långa perspektivet, titta på de bäst skötta guld- och silvergruvsföretagen, och företag som sysslar med tjänster och utrustning relaterade till ”shale fracking” och den amerikanska oljeboomen.
I det korta perspektivet, kolla på överbelånade företag som, för att överleva, kräver att kunderna överspenderar. Dessutom, fundera på att ”shorta” (alltså sälja aktier eller värdepapper, för att sedan köpa tillbaka de till ett lägre pris) företag som betalar höga priser för råmaterial och säljer tillbaka förädlade varor till en ekonomi i depression.
Vänliga hälsningar,
Dan Amoss, CFA
Översatt av Fredrik Dietrichson
Orginalartikel kan hittas här, och återges något redigerad.
Mer av sådana artiklar!!!