Staten stämmer S&P för finanskris

Så nu stämmer amerikanska federala staten (dvs. USA) ratingfirman S&P för finanskrisen. USA vill ha fem miljarder i skadestånd. Antagligen ska pengarna gå till fattiga barn, eller kanske till dem som förlorat sina hus och jobb.

Vår favoritsyssla här på mises.se är ju att i Rothbards anda spåra allt sattyg tillbaka till den sant skyldige. Så låt oss därför analysera incitamentskedjan för att se hur staten själv är den skyldige, även i detta fall.

Onaturliga (icke-marknadsmässiga) incitament skevar människors värderingar, och därmed deras handlande — praxeologi. Ett vanligt sätt att pervertera incitament är att reducera den personliga risken. Detta är essensen av socialism, vilket är mycket populärt i finansbranschen och andra sönderreglerade branscher. Våra föräldrar lär oss att som man bäddar får man ligga, men när staten tar över uppfostran lär den att om du bäddar dåligt kan du få ligga i någon annans säng.

Vi börjar på en fri marknad.

1. Fonder som förvaltar till exempel pensioner letar investeringsobjekt som ger bra avkastning.
2. Fonderna värderar investeringsobjekten, eller låter externa experter värdera.
3. En populär investeringsform innan finanskrisen var bostadslån som värdepapperiserats (dvs. aggregerats, styckats upp och paketerats) av investmentbanker.

Nu öppnar vi porten och släpper ut staten på arenan.

4. Staten trycker pengar som främst flödar in i bostadsmarknaden, varvid avkastningen på värdepapperiserade bostadslån enligt cantilloneffekten sticker iväg jämfört med andra tillgångar. Många fonder vill nu investera i bostadslån.

På en fri marknad skulle investerare nu börja ana doften av osande katt eller begraven hund. De skulle bli misstänksamma och försiktiga. Men:

5. För att ”skydda pensionärerna” reglerar staten fonder och dikterar att den typ av fonder som får sina tillgångar värderade av certifierade ratingfirmor, typ S&P har ryggen fri. (Hedgefonder, t.ex har det inte.)

Staten ”befriar” därmed fonderna från skuld även om de tar stora risker som leder till förluster, så länge tillgångarna är värderade av certifierade aktörer och portföljen i övrigt uppfyller reglerna. Fonder börjar utsourca värdering och riskbedömning till bedömare som S&P. När fondernas egen risk sålunda reduceras kan den öka investeringarna i riskabla, högavkastande i bostadslån ytterligare. Vinsten blir deras, eventuella förluster någon annans (socialism).

6. Staten själv certifierar ratingfirmorna. Som vanligt blir bara en handfull stora spelare godkända, däribland S&P. Aktörernas naturliga strävan mot excellens undanröjs. Därmed försvinner den konkurrens, vilken på fria marknader utgör det omutbara immunsystem som upprätthåller marknadshygien genom att rensa bort dökött och svälta ut parasiter.

DETTA ÄR DEN SPRINGANDE PUNKTEN i hela arrangemanget. Staten certifierar ratingfirmor och sätter upp lagkrav och starka incitament för att använda just statligt certifierade ratingfirmor. Tack vare dessa incitament utvecklas de snart till investmentbankernas marknadsföringsavdelning:

7. Nu börjar investmentbankerna använda sig av certifierade ratingfirmor för att värdera deras bostadslånepaket, vilka därmed produceras färdiga att lassas in i fonder utan behov av vidare bedömning.

8. En ratingfirma får betalt av sin kund, investmentbanken. Ju högre kvalitetsstämpel (helst AAA) ratingfirman sätter på investeringarna desto fler uppdrag får de av banken, och desto mer vill fonderna investera.

Karusellen snurrar allt fortare, alla aktörer tjänar på statens penningtryckeri och de pensionspengar som sugs in i virveln. Det hela briserar när det visar sig att avkastningen på investeringarna inte motsvarar AAA-betyget utan på sin höjd skräpbetyg. Aktörerna har vunnit, men pensionärerna som lockats eller tvingats att lägga sina besparingar i dessa fonder förlorar.

Samma visa som vanligt. Staten skyller på ”marknaden” och folket kräver socialism för att hålla ordning på marknaden. Staten älskar att hjälpa till och ”marknaden” älskar socialism…