Staten Reinfeldt har nyligen utpekat det nationella försvaret som ett särintresse. Antar att försvaret därmed är lika prioriterat som vindkraftindustrin, genuslobbyn, exportlobbyn, bland otalet andra påtryckargrupper. Inget fel i det.
Därmed förpassar den en av sina tre paradgrenar till Fria Aktiviter; en av de tre grenar som traditionellt brukar anföras som dess existensberättigande är inte längre essentiell.
Nu väntar vi bara på att den även ska förklara polisen och juridiken som särintressen. Därefter bör vi kunna lägga ner den, för vad ska vi ha en administratör av särintressen till?
Det avslöjar hans korporativistiska inställning. Statsbudgeten uppgår till 100 000 000 kronor i timmen dygnet runt året om. Särintressena A-Z står i kö till audience vid tronen för att få var sin del av det. Vad de sysslar med är irrelevant, det är bara deras företrädares personliga kontakter i hovets korridorer som avgör penningtilldelningen. Det är så stater har fungerat även traditionellt historiskt.
Det går mycket väl att säga att försvaret är ett särintresse för de som jobbar inom försvaret och det var väl ungefär det som Reinfeldt menade. De som jobbar inom försvaret vill behålla sina jobb och som argument till det säger de att det finns ett hot mot Sverige så de behövs.
På detta sätt fungerar varenda myndighet. Ta Datainspektionen som ett exempel. När frågan om personuppgifter ändrades av EU så upphörde Datainspektionens funktion. Raskt hittade de på lite andra saker som de kunde syssla med så att de fick leva kvar.