Man frågar sig allt oftare hur det svenska rättsystemet blivit så korrumperat och varför domstolarna dömer på tvärs mot det allmänna rättsmedvetandet. I folkmun hånas spektaklet med uttryck som ”felsystem och dumstolar”. Kriminella våldsverkare blir friade på teknikaliteter. Häktade som inte kunnat fällas på grund av polisiär inkompetens får högre ersättning än offret får i skadestånd. Fildelare får skyhögt värre straff än mördare. Våldtäktsmän får våldta utan påföljd. Etc. etc. etc. Det hela känns amatörmässigt och godtyckligt, som en lekstuga för akademiker men med riktiga människors liv som insats.
Förklaringen till systemets svagheter måste stå att finna själva strukturen, det vill säga lagarna. Så jag bestämmer mig för att läsa lite i lagarna. Och blir synnerligen oimponerad, ja rentav mörkrädd. Och det framstår klart varför det är så illa ställt.
Alla har vi väl i skolan fått lära oss lite om Sveriges juridiska system. I botten finns de fyra grundlagarna som ska utgöra konstitution. Idén med en konstitution är att sätta stängsel runt staten för att skydda folket från politiska övergrepp, som till exempel att bli häktad för att kritisera överheten. Men så fick jag det aldrig förklarat i skolan, eftersom den främst förmedlar att politikerna arbetar för folkets bästa och varför skulle man vilja göra det svårt för politikerna att hjälpa oss? Så grundlagen var mest en lag som var lite svårare att ändra, liksom.
Jag har inget minne av att vi någonsin läste något ur själva lagarna, förutom Regeringsformens första paragraf som ger intrycket av att folket bestämmer:
All offentlig makt i Sverige utgår från folket.
Hade vi läst mera av lagen hade vi nog börjat ifrågasätta om det verkligen fungerar. Se bara snömoset i andra paragrafen. Och så fortsätter det, sida upp och sida ner. Regeringsformen, Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen formuleras genomgående i stil med ”Envar har rätt att… men…” Till exempel får alla säga vad de vill så länge man inte kränker någon fridlyst grupp, gör någon ledsen, avslöjar rikshemligheter, eller på något annat sätt går emot ”det allmännas bästa”. Texterna är fulla av motsägelser och skulle aldrig klara av en körning genom en kompilator. Ovanpå den anpassningsbara grundlagen kan man i princip bygga vilka lagar man vill. Och med dessa lagar kan man sedan döma hur man vill; och staten kan rättfärdiga vad som helst. Vilket är just vad som sker. Grundlagen är ingen konstitution, den är ett skämt.
Den enda av de fyra grundlagarna som är fri från självmotsägelser är Successionsordningen (från 1810). Den är bara sex paragrafer lång och själva kärnan återfinns i den första paragrafen.
Successionsrätt till Sveriges tron tillkommer manliga och kvinnliga efterkommande till kronprins Johan Baptist Julii, sedermera Konung Karl XIV Johans, avkomling i rätt nedstigande led, Konung Carl XVI Gustaf. Äldre syskon och äldre syskons efterkommande ha därvid företräde framför yngre syskon och yngre syskons efterkommande.
Det är allt. Helt klart Sveriges bästa och enda konsekventa lag.
När man diskuterar frihetens principer med människor brukar det ofta gå att övertyga om staten bör minimeras, men vid rättssystemet brukar det gå en mental gräns som är svår att passera. En snabb läsning av lagarna torde dock räcka för att övertyga tänkande individer om att är det något som bör slitas ur statens händer illa kvickt är det just rättssystemet, ty maken till oseriöst pajaseri får man leta efter.
(Ovanstående dedikeras till Johan)
När jag gick första terminen på juristutbildningen var en av frågorna på tentan något i stil med om det var bra eller dåligt med EKMR som komplement till rättighetskatalogen i regeringsformen. Min poäng blev då att eftersom den sistnämnda i princip är ett moraliskt svart hål så är det ju sweet att EKMR åtminstone ger oss ett gäng rättigheter.
Jag har för mig att jag fick Ba på tentan, vilket är det ”näst högsta” betyget.
Sveriges grundlag är en katastrof. Vi är ett av få länder som inte har ett spår av maktdelning (liksom Norge, efter att ha varit i union med oss). Medan andra länder genomgått revolutioner och fått riktiga författningar som splittrar och inskränker politikernas makt, så är i Sverige all politisk makt koncentrerad till Riksdagen. Den utser exekutiv makt (statsministern), den är sin egen grundlagssomtol, den både stiftar lagarna och utser (via sina invalda partier) domstolarna. Flerkammarriksdagen har avskaffats och t.o.m. kommunerna har förlorat sin traditionella självständighet, deras budgetar och verksamheten styrs allt mer av Riksdagen och dess exekutiva myndigheter. Anledningen till att sossarna bevarat monarkin är att de inte vill riskera att Riksdagens makt att utse statsminister ska ersättas med en folkvald president med exekutiv makt. En Hitler i Sverige hade inte behövt använda någon undantagslag när han fått riksdagsmajoritet.
Möjligen kan man säga att vi med EU fått en slags maktdelning. Men där utser ju regeringarna kommissionärer (”ministrar” i EU:s ”regering”) direkt och parlamentet har i praktiken inte mycket inflytande.
Brottsbalken tycker jag däremot är strålande! Om domstolarna bara dömde enligt den, och om fängelse betydde inlåsning angiven tid, istället för kriminal”vård”, så skulle vi ha ett riktigt hyfsat rättsväsende.