En artikel från Newsmill länkas frenetiskt från allehanda facebookprofiler. Det som länkas är en artikel av Karl-Gustav Köhler om ”somalieskräcken” och hur densamma underblåses av diverse saltade prognoser och helt påhittade siffror. Uppenbarligen är invasionen från Somalia ett påhitt.
Det må så vara. Det intressanta i detta är egentligen inte att det förekommer en hel del felaktiga siffror i media. Så är det hela tiden. Media har för vana att censurera åsikter de inte hyser eller tycker om, samtidigt som de genom [vinklad] ”rapportering” och val av ”experter” egentligen propagerar. Vi har redan skrivit ganska mycket om detta här på mises.se, framför allt fokuserat på den eländiga ekonomi- och näringslivsjournalistiken.
Det intressanta här är den politiska korrekthet som verkar vara grund för länkningarna. Jag har all förståelse för att man upprörs av rasism, men det är utan tvekan konstigt att en sådan artikel som Köhlers läses och länkas av så många. Den är nämligen oerhört dåligt skriven och innehåller så många grammatiska och stavfel (för att inte tala om ord som saknas) att den är jobbig att läsa. Man måste ifrågasätta vad redaktörerna på Newsmill sysslar med; om de inte ville refusera artikeln så borde de väl i alla fall ha korrekturläst den?
Sådana dåligt skrivna artiklar, där syftningsfelen ibland gör det svårt att förstå vad Köhler egentligen försöker säga, läses sällan. Varför skulle någon ägna tid åt att läsa och försöka lura ut innehållet i något som är så dåligt att det bara är jobbigt? Det är här den politiska korrektheten kommer in. Hade artikeln handlat om hur media och politiska spin doctors underblåser myten om de långtgående nedskärningarna i krisens fotspår (en myt som vi diskuterat här på bloggen, men som ingen låtsas veta om), även om den varit korrekt skriven, så hade den antagligen inte länkats.
Men nu handlar det om en ”skandal” där en åsikt som inte tillhör den samling som godkäntstämplats i den politiska korrekthetens namn, utan snarare tvärtom, spridits vitt och brett. Och då finns det till synes ingen hejd på hur upprörda alla kan bli, hur gärna man läser oerhört dåliga artiklar, eller hur mycket man talar om ”fakta” i sin länkning till Newsmill.
Denna moralpanik (eller snarare: panik i den politiska korrekthetens namn) är det egentligt intressanta här. Som de flesta som läser och skriver på den här bloggen har jag inget till övers för ”gränser” (och således upprörs jag inte heller över siffror på hur många människor som färdas över dessa, oavsett riktning, om detta inte sker under tvång och hot), så huruvida Köhler eller den i artikeln utpekade TT-journalisten Tomas Bengtsson har mest på fötterna låter jag vara osagt. Det som är skrämmande är det närapå paniska gruppbeteendet och hur enkelt det är för människor att uppröras så fort det är politiskt korrekt. För faktum är att det pågår både skrämselpropaganda, drevjournalistik och övergrepp i stort sett dagligen; men detta är inte något som varken upprör eller ens länkas. För det finns inte på de politiskt korrekta radarn.
Vi står idag mycket långt ifrån synen på varje människa som ett mål i sig själv, där varje övergrepp är att förfasas över. Istället hanterar samhällsdebatten, inte minst i media, både människor och idéer utifrån deras politiska korrekthet. Och detta har sipprat in i, och till slut ersatt tidigare förfäktade, moraliska principer. För mig framstår det som moraliskt korrupt – och faktum är att den politiska korrektheten härigenom skördar mängder med offer. Men detta upprör knappast någon.
Det finns en politisk(korrekt) elit som rör sig i kretsar där det är schickt med rätt åsikter. Jag kommer troligen rösta på SD för att trycka till denna elit så mycket som möjligt. Detta trots att jag ideologiskt står långt ifrån SDs national-romantiska social konservatism. En elit som parasiterar på folket och samtidigt avskyr folket är den värsta sorten i ett samhälle. Jag har väldig stora sympatier till en fattig som är kommunist. Fel väg men ändå god människa. Det kan jag inte säga om den politisk korrekta eliten. De är mera som flugor runt matskålen.
Som medlem i Mises skulle jag inte ens kunna drömma om att rösta på något parti som finns i Riksdagen idag.
Det skulle ungefär vara som att vara AIK:are och hoppa in i Djurgården för att hjälpa dem lite.
Jag håller i stort sett med Göran. Att rösta på SD kan säkert, i alla fall om det görs tillsammans med de andra hundratusentals rösterna, göra de politiskt korrekta oerhört frustrerade och förfasade. Din röst gör ju knappast någon skillnad för SD, men samtidigt gör du ju också PK-människorna tjänst genom att legitimera staten. För antalet röstande går obönhörligt upp och antalet ”soffliggare” (dvs latmaskar och frihetskämpar) går ned. Frågan är om du tycker att det är värt att eventuellt reta upp dem lite till med kostnaden att legitimera staten.
Nu har jag inte röstat på 16 år så om jag slänger in min röst på SD och njuter av att de når 15 % så är det värt det.
Jag kan förstå vad ni menar. SD har bara en fråga som särskiljer dem från de andra partierna och det är invandringsfrågan. I övrigt är de väldigt välfärdsstatliga. Men å andra sidan är väl en röst på dem en röst för att välfärdssaten går åt pepparn lite snabbare, eller?
Att rösta är att legitimera och därmed bli delansvarig i det hela. Nej tack för min del.
Tycker det rimmar illa med diskussionerna om att rösta på Sd som inte är mycket annat än gamla protektionistiska sossar med en släng av konservatism.