Cervenka om BNP-bluffen

Andreas Cervenka skriver idag i en krönika – Tillväxten – en jobbig tvångströja – om hur BNP-siffror blir ett hänsynslöst mål utan eftertanke eller långsiktighet. Så blir givetvis alltid fallet när man ska centralplanera en ekonomi och satsar på att aggregerade siffror ska ”gå upp” eller ”gå ned” – detaljerna blir offer för allehanda oavsiktliga konsekvenser, som planerarna inte kunnat ana när de drog aggregerade kurvor med linjal.

Vi har tidigare nämnt detta problem med direkt hänvisning till BNP-måttet i vår diskussion om just Cervenkas alster (t ex här och här). Så har Cervenka läst mises.se-bloggen och lärt sig om BNP-bluffen? Icke. Krönikan är dessvärre en annons för Anders Wijkmans senaste bok i den politiska korrekthetens tecken. Anders Wijkman gör inget annat än uttalar dumheter ur just detta perspektiv – oavsett vilket parti han för tillfället representerar (han har väl varit företrädare för tre hittills?).

Det är sällan det kommer något vettigt ur Wijkmans mun (men det är nästan alltid politiskt ”korrekt”), och nästan alltid handlar det om civilisations- och ekonomisk kritik mot bakgrund av en oerhört dålig analys och retoriskt vurmande för ”miljön”. Mot bakgrund av Wijkmans bok skriver Cervenka:

Boken visar med nästan obehaglig tydlighet hur de ekonomiska och ekologiska systemen befinner sig på kollisionskurs. Ett problem är finansmarknaderna som i sina kalkyler bortser från de långsiktiga riskerna. Värderingen av världens olje- och gasbolag bygger tillexempel på att alla deras reserver ska utvinnas och förbrännas, något som skulle betyda katastrof för klimatet. Blindheten för farorna leder till kraftig underprissättning av fossila bränslen och överinvesteringar i oljeindustrin. Att evig tillväxt i en ändlig värld är en hopplös ekvation har aldrig bekymrat aktieanalytiker.

Det är svårt att få in så många felsteg på så få meningar. Gratulerar.

Ekonomi och ekologi är inte på kollisionskurs och har aldrig varit. Däremot finns kortsiktiga och skadliga vinster att göra där äganderätten antingen åsidosatts eller fått stå tillbaka för politiska vinster. De exempel Cervenka (och, får man förmoda, Wijkman) nämner är samtliga sådana där äganderätten är som minst utvecklad och statligt, ”kollektivt” ägande är som mest utbrett: fiske i haven, oljeborrningar både på land (där lagar åsidosätter äganderätt på ett mycket underligt sätt) eller till havs, skövling av regnskogen (den statligt reglerade och oägda), osv.

Det finns mängder med litteratur som diskuterar historiska lagar och institutioner som hanterar och reglerar utsläpp, obehag (nuisance) eller andra externaliteter. Där det finns äganderätt har dessa aldrig varit ett problem – problemen har alltid uppkommit där staten antingen (1) förhindrat ägares rätt eller (2) gjort äganderätten otydlig eller ”olaglig”.

Men sådan litteratur behöver man inte bry sig om ifall man heter Anders Wijkman, för då är man upptagen med dricka väl kyld chablis på ett luftkonditionerat hotellrum i Nairobi medan man skriver politiskt korrekta texter om hur ekonomiska intressen skadar Afrika och de naturliga elementen. (Svensk Linje har under lång tid ”förföljt” Wijkman och uppmärksammat dennes skenhelighet.)

Uttalanden som att ”evig tillväxt i en ändlig värld är en hopplös ekvation” är typiska för Wijkman – men borde vara sådant som en ekonomijournalist som Cervenka aldrig borde befatta sig med. Hade vi levt på samma sätt som stenåldersmänniskan hade vi förstås aldrig kunnat vara över sju miljarder människor. Men grundläggande i vår förståelse för ekonomi är att produktiviteten ökas genom (1) arbetsdelning och (2) investeringar i kapital(varor). Därmed kan vi utan problem undgå de problem som t ex Malthus diskuterade för länge sedan (och som teoretiskt helt motbevisats ända sedan Malthus tid, men som socialister av allehanda kulörer ständigt återkommer till).

Problemet är inte ändliga resurser, vilket är en del av verkligheten (om vi inte tror att vi lever i Edens Lustgård), för dessa kan alltid användas på bättre sätt. Vi kan alltid bli lite mer produktiva. Men för att detta ska vara möjligt måste vi ha fri prissättning, fri associationsrätt och äganderätt. Det måste få löna sig med entreprenörskap och fri handel. Och denna grundläggande byggsten i ”tillväxten” (dvs egentligen produktivitetsökningen och inte en ”ökning av BNP”, som bara är ett sätt att försöka uppskatta detta) undermineras ständigt och jämt av en viss institution – samma institution som åsidosätter äganderätt och skapar en global ”tragedy of the commons” på just de områden som både Wijkman och Cervenka tar upp.

Staten är problemet. Men till den lösningen vill Wijkman inte gå, för han är en del av den – han är en maktman som alltid levt på andras bekostnad samtidigt som han speglat sig i glansen av att vara en del av makteliten, en syn det feodala lynnet medger (och inte minst media skapar). Om man går till botten i frågeställningarna Wijkman tar upp så kan han inte vilja det han anser sig vilja: hans metod går inte ihop med det uttalade målet, utan skapar problemet. Faktum är att sådana som Wijkman är problemet. Det skulle fungera mycket bättre utan sådana som honom. Och med lite ekonomisk vetskap så blir det tydligt att Wijkman inte har en aning eller att han helt enkelt är en lurendrejare.

Men för Cervenka är det givetvis en medialt gångbar myt som attraherar läsare – illusionen om en motsättning: ekonomi eller ekologi; tillväxt eller miljö; civilisation eller överlevnad. Även om den är ekonomiskt helt åt skogen.