Nliv skriver i ytterligare en ”analys”-kolumn om ILO-chefen Guy Ryders önskningar. Jag hittar dessvärre ingen analys, men det beror nog på att jag använder mig av den gamla och avdankade definitionen där analys är sakligt ifrågasättande och kritiskt granskande. ”Analys” i modern bemärkelse betyder uppenbarligen ”rapa upp vad det än är de säger utan vare sig kritik eller eftertanke”.
Men det är ändock intressant att läsa vad Guy Ryder anser. Och man kan gott skratta åt det – det är barockt. Ryder är ju förstås pragmatisk överklassocialist och ledare för International Labour Organization. Tidigare har han varit generalsekreterare för International Trade Union Confederation och ledande i Global Call to Action Against Poverty. Samtliga är ju ganska uppenbart organisationer där man inte finner spår av sunda ekonomiska resonemang. Dessa grupper skulle antagligen hävda att ekonomisk vetenskap är politisk och att det inte finns några ekonomiska lagar. Förutom den järnhårda lönelagen, möjligen.
Så det är inte så konstigt att Ryder hårt angriper nedskärningar och ”stålbadet” (från artikelns rubrik), samt hävdar att detta gör krisen värre. Exakt var dessa besparingar görs och vilka som genomgår detta stålbad är inte helt uppenbart; den som ser till konkreta data hittar liksom inget ”stålbad”. Men för journalister är det ett uttalande som är automatiskt sant. Inte minst som det följs av varningar ”om inte” ifall man inte omedelbart ökar underskotten och spenderar.
Att Ryder oroar sig för ”de sociala följderna av dagens ekonomiska kris” är väl inte så konstigt. Och i ärlighetens namn – vem gör inte det? Men det betyder inte att man måste hitta en lösning i att fortsätta på den inslagna vägen (som för övrigt inte alls innefattar ”stålbad”). Läget är dystert, därom råder väl ingen tvekan. För Ryder finns det uppenbarligen fyra ”ljuspunkter och lösningar” (underbart vag formulering av ”analyserande” Gunilla von Hall, inte sant?):
investeringar i allmän infrastruktur, bättre kreditvillkor för mellanstora företag, en förstärkning av sociala skyddsnät och satsningar mot ungdomsarbetslösheten.
Ingen av dessa ”ljuspunkter och lösningar” (vilken som är vad får vi inte veta) har någon som helst möjlighet att bidra till en lösning av krisen. Möjligen kan man sminka över de verkliga problemen på kort sikt, men det är knappast en lösning. Och det leder endast till mer lidande framöver. Fast för personer som Ryder och andra ”medkännande” socialister handlar det ju egentligen inte om människolidande eller ekonomi – det handlar om makt. Och det handlar om att utnyttja krisen till att skapa legitimitet för fler och ännu sämre politiska åtgärder.
Att spendera mer betyder varken att kriser löses eller att vi blir rikare som samhälle. Snarare tvärtom. Bob Murphy skrev om detta nyligen i The American Conservative: Spending isn’t production. Av någon anledning går den här radikala synen att ett kylskåp inte är en bil som inte är en bräda som inte är en tågräls keynesianer förbi. Kapital är kapital och spendering är spendering. Det är en så konstig och verklighetsfrämmande syn att det är svårt att förstå hur någon vuxen människa kan hålla den åsikten.
Och vad är din lösning då? Hur ska alla dessa miljoner få jobb? De flesta företag verkar vilja hålla på med papperspapper och hittepå-förväntningar på börsen. De företag som faktiskt genererar jobb, dvs tillverkar saker, minskar radikalt. Tjänsteföretagen verkar helst vilja mjölka den offentliga sektorn och inte ta egna risker med eget kapital.
Guy Ryder talar om en ”social katastrof” om detta får fortsätta (att människor blir arbetslösa, att socialförsäkringar skärs ned eller försvinner etc eftersom du inte tycks ha förstått vad han talar om). Sist vi såg miljoner arbetslösa i Europa vet vi vad som hände (krig). Social misär skapar social oro, skapar kriminalitet, skapar missnöjespartier som söker syndabockar.
Kom ner från din makroekonomiska höjd och se verkligheten.
moteld,
Det blir väldigt konstigt att uttala att en österrikare ska ”kom[ma] ner från [sin] makroekonomiska höjd och se verkligheten”. Österrikisk ekonomi är så vitt jag vet den enda nationalekonomiska tradition som behandlar ”makro” som mikro, dvs som analyserar makrofenomen med hjälp av deras mikrofundament. De flesta österrikare skulle hålla med Demsetz i uttalandet att ”there is no such thing as macro economics.”
Och verkligheten…? Österrikisk ekonomi är fundamentalt empirisk – har så varit sedan Carl Menger – och analyserar ekonomin som den är utan att förfalla till ”perfekta” matematiska modeller baserade på absurda antaganden.
Men precis som jag skrev i blogginlägget så bör man oroa sig för de sociala följderna av krisen. Men det bästa man kan göra åt detta är att undanröja krisen, dvs sluta att underblåsa felaktiga investeringar genom trixande med valuta och räntesatser. Mises.se är fyllt med uttalanden om vad som borde göras, så det är ingen vits med att upprepa dem här. Men man kan gott förlita sig till Hayeks svar när han fick samma fråga för decennier sedan: det första man ska göra är att sluta göra det man gör.