Ekonomisk analys kan inte bortse från alternativkostnaden

Lars Ljungqvist vid Handelshögskolan i Stockholm och nobelpristagaren Thomas J Sargent skriver på DN Debatt (7 oktober) om att det finns välfärdsvinster att göra genom att nyttja långtidsarbetslösa i den offentliga vården: ”Låt deltagarna i fas 3 arbeta inom vårdsektorn”. Detta är ett argument som ofta förs fram i den politiska debatten, men som kommer med enorma problem om man anammar ett ekonomiskt perspektiv. Ljungkvist och Sargent verkar emellertid helt oförstående för den vetenskap de representerar.

De skriver:

Ekonomisk teori ger stöd för sådana aktiveringskrav [fas 3 i jobb- och utvecklingsgarantin] som ökar med arbetslöshets­periodens längd, men det finns inget skäl för att utesluta riktiga arbetsuppgifter som aktiveringsform, utan tvärtom.

Det är en oerhört enögd syn på vad ekonomisk teori ”ger stöd för”. Förvisso finns effektivitetsvinster om man nyttjar arbetskraft på bättre sätt när man ändå betalar för den (som i fallet arbetslöshetsstöd). Men ekonomisk teori handlar i grund och botten om att förstå alternativkostnaden för de val man gör.

Vad är alternativkostnaden?

Genom att se till alternativkostnaden kan man ekonomiskt bestämma huruvida de medel man vill välja är förenliga med de mål man har. Det är här Ljungqvist och Sargent verkar gå vilse. De skriver:

Sverige har ett gyllene tillfälle att förbättra välfärden för ett stort antal människor och samtidigt göra betydande besparingar för staten. Vårt reformförslag är enkelt; låt deltagarna i ­fas 3 välja huruvida de önskar fortsätta med nuvarande aktiveringsform eller i stället få utföra meningsfulla uppgifter inom offentligt finansierad vård och omsorg av människor och av miljön.

Det är skrämmande att se sådant resonemang från erfarna och ”ledande” nationalekonomer. Förvisso hänvisar de till en forskningsrapport av SNS och NBER, men argumentet i artikeln bottnar helt och fullt i tre punkter. Låt oss se på dem var och en för sig:

1. Forskningen visar entydigt att ju mer aktivering liknar reguljära arbeten, desto större är chanserna för de arbetslösa att slutligen finna reguljär anställning.

Alltså: arbetsträning ger jobb. Att arbetsträning – allt annat lika – ökar chansen för en individ att finna anställning är ju varken konstigt eller oförutsett. Men detta är inte ett ekonomiskt resonemang – vi saknar fortfarande en diskussion om alternativkostnaden – utan ett (till synes empiriskt) konstaterande. Det verkligt viktiga ur ekonomisk synvinkel är dock vad kostnaden för denna arbetsträning är samt, än viktigare, vilka alternativen är.

2. Välfärdsjobb blir ett betydande resurstillskott till den gemensamma välfärden – som ett stöd för den reguljära personalen som vårdar barn, åldringar och andra behövande såväl som miljön i exempelvis återvinningsarbete. Rent praktiskt skulle både privata och offentliga aktörer i denna avgränsade verksamhet erbjudas samma möjlighet att aktivera arbetslösa som en andel av deras reguljärt anställda personal.

Också denna punkt är ganska uppenbar: om man lägger till arbetskraft som redan är betald till en verksamhet så innebär det ett ”resurstillskott”. Detta gäller ju överallt: om vi tog alla som sitter i fängelse och lät dem arbeta inom äldreomsorgen och betalar dem på samma sätt som när de sitter på kåken skulle äldreomsorgen få ett ”resurstillskott”. Och detsamma gäller om man ser till att alla som går på semester ägnar två veckor av denna till att plocka sopor i svenska stadsparker.

Men återigen: vad är alternativkostnaden? 

3. Staten sparar in ersättningen till nuvarande anordnare av aktivering i fas 3, vilken uppgår till 5.000 kronor per månad och deltagare. Medan välfärdsjobben tordes välkomnas som en extra resurs i nämnda verksamhet, så måste staten sätta av tillräckliga medel för en effektiv administration av dessa.

Punkt nummer tre är egentligen onödig, för den säger samma sak som punkt nummer två ovan. Om man tar pengar från samma ställe men flyttar effekten från A till B så blir det ett resurstillskott i B utan att kostnaden (räknad i rena pengar) blir större (för B). Och så länge A inte har något egentligt värde (som t ex planlös sysselsättning) så framstår det som ett över hela taget ökat resursutnyttjande.

Men vilken är den ekonomiska kostnaden? Nationalekonomi handlar inte om att räkna kronor och ören i den statliga budgeten, utan om att se till alternativkostnaden – både räknat i pengar och som resursutnyttjande och i resultat av olika val. Ljungqvist och Sargent får det att framstå som att det finns en trave pengar att plocka hem utan att det finns någon alternativkostnad (vilket motsäger i stort sett all ekonomisk teori). Detta är förstås inte sant.

Felaktiga utgångspunkter

För det första verkar Ljungqvist och Sargent utgå ifrån att det är resursbrist i vården och att denna inte har några egentliga orsaker annat än att man ”inte har råd”. Om man istället ser till ekonomisk teori så blir det ganska tydligt att offentlig verksamhet lider under det kalkyleringsproblem som diskuterades livligt inom nationalekonomi på 1920- och 1930-talen – det inte finns en marknadsvärdering av det som produceras där. Vi kan helt enkelt inte veta om resurserna utnyttjas effektivt – det finns ingen återföringsmekanism så det går inte att fastställa huruvida ett beslut är bra eller dåligt.

Samtidigt vet vi av erfarenhet (dvs empiriskt) samt av ekonomisk teori att verksamheter som inte utsätts för konkurrens sällan är särdeles effektiva. Att monopol är ineffektiva (både vad gäller produktion, innovationsanammande och kundnytta) är välkänt och borde inte vara en överraskning för Ljungqvist och Sargent. Ändå verkar det som att de utgår ifrån att vården (dvs ”välfärden”) lider av resursbrist, inte att den nyttjar tillgängliga resurser på ett ineffektivt sätt. Det är ett konstigt antagande.

Att tillföra resurser till ineffektiva verksamheter är inte nödvändigtvis en förbättring (i betydelsen ökat resursutnyttjande eller effektivitet). Det är snarare tvärtom: ökad kapitalkonsumtion.

För det andra finns inget resonemang kring konsekvenserna av förslaget. Artikeln innehåller förvisso ett kortfattat omnämnande av undanträngningseffekter, men hur många verkliga, framtida arbetstillfällen i vården kommer helt enkelt aldrig att framkomma om man låter arbetslösa ”arbetsträna” och betalas med medel som ligger utanför vårdens budget? Och på lite sikt – hur många verkliga vårdjobb kommer inte att helt sonika försvinna för att vården kan få tag på arbetskraften till vad som framgår som monetär nollkostnad? Men man hävdar att ett sådant resonemang är en fantasi (!):

[en] kritik är att långtidsarbetslösa som utför riktiga arbetsuppgifter tränger undan reguljär sysselsättning, men detta får varken stöd i ekonomisk teori som nämnts ovan eller i tidigare erfarenheter. Exempelvis ökade inte arbetslösheten efter det stora inträdet av kvinnor på den svenska arbetsmarknaden under 1970- och 1980-talet.

Att detta inte skulle ha något stöd i ekonomisk teori är ett rent påhitt utan någon som helst grund; vi kan bara spekulera i varför man gör ett sådant konstigt uttalande – det är klart under författarnas värdighet att hävda något så uppåt väggarna knasigt. Att det inte har något stöd i ”tidigare erfarenheter” (dvs empiriska studier) är likaledes konstigt, inte minst med tanke på att exemplet inte har någon relevans för förslaget. Att tillgången på arbetskraft ökar är inte detsamma som att flytta arbetskraft med en försörjning till ny sysselsättning med samma försörjning. Ökad arbetskraftstillgång leder till ökad arbetsdelning genom specialisering (se t ex behovet på dagis när kvinnor började arbeta!), men att låta arbetslösa arbetsträna på sjukhus är knappast samma sak. Att empiriska studier (vilka dessa är nämns dock inte) inte finner stöd för undanträngningseffekter har att göra med att man i dessa inte beaktat samma hörnsten i ekonomisk teori som som Ljungqvist och Sargent låtsas inte finns: alternativkostnaden.

Ekonomisk teori handlar inte om att jämföra den empiriska situationen i nuet med den empiriska situationen i en viss framtid, utan om att jämföra olika situationer i antingen nuet eller framtiden. Med andra ord: nationalekonomi studerar effekterna av ett visst agerande på en framtida situation – man jämför skillnaderna mellan situationen under dessa effekter med hur det sett ut om man agerat annorlunda. Alltså, ur nationalekonomiskt perspektiv måste Ljungqvist och Sargents förslag först och främst analyseras med hjälp av alternativkostnaden.

Ekonomiskt förslag utan ekonomisk analys

Problemet är att artikeln inte ser till någon alternativkostnad, utan författarna talar endast om hur staten i nuet kan ”få mer” för de pengar som finns budgeterade. Men förslaget framställs utan att man ser till dess konsekvenser eller vad det kan få för resultat på lite sikt – och utan en diskussion som liknar ekonomisk analys (även om man hävdar att man förlitar sig på ekonomisk teori). Den ekonomiska analysen är med andra ord haltande – om inte enögd.

Nationalekonomi som värdefri vetenskap handlar om att analysera ändamålsenlighet, dvs huruvida ageranden får den effekt de är tänkta att få. Ekonomisk analys är här oerhört kraftfull i och med att den med hjälp av fastställda ekonomiska lagar (som för övrigt är deduktiva, vilket vi lär alla studenter redan i grundkursen) kan i förväg fastslå huruvida ett förslag är ändamålsenligt eller om det leder till oavsiktliga konsekvenser.

Frågan är då vad målet är för Ljungqvist och Sargent. Det kan inte vara en strävan efter ekonomisk effektivitet (den vanliga nationalekonomiska utgångspunkten) eller minskad arbetslöshet (politikens uttalade mål). För resultatet skulle av allt att döma bli sämre (ur ändamålsenlighetssynpunkt) i bägge fallen jämfört med utgångsläget. Författarna avfärdar undanträngningseffekter (dvs alternativkostnaden) som irrelevanta och diskuterar inte heller de incitament som föreligger inom den offentliga sektorn – eller hur förslaget förändrar incitamentsstrukturen.

Istället skriver de att deras ”förslag om välfärdsjobb är baserat på ekonomiska principer och sunt förnuft”. Men att hävda en sak är inte detsamma som att göra det. Uttalandet är av samma natur som författarnas analys: det utges för att vara en sak, men verkar egentligen vara något helt annat. Faktum är att de struntar i både ekonomisk teori och sunt förnuft.

Alternativkostnaden är A och O för ekonomisk analys – den utgör en central del av såväl ekonomiskt tänkande som av grundkursen i nationalekonomi. Men dessa ”ledande nationalekonomer”, som utan tvekan har en mängd fjädrar i sina ekonomiska hattar, verkar missa detta grundläggande ekonomiska koncept. Det är oerhört sorgligt, för att inte tala om besvärande. De borde veta så mycket bättre.