Emil Johansson tipsar mig om en urknäpp artikel i SvD Näringsliv med rubriken Ett flygbråk i mångmiljardklassen. Artikeln handlar om vanliga, dumma handelspolitiska hänsyn. Och hur politiker helt enkelt får panik när politiker annorstädes är ”bättre” än de själva i deras korrupta politiska spel.
Dessvärre hakar ekonomijournalister på och sväljer med hull och hår den politiska problembeskrivningen. Av någon anledning har syftet med ekonomin och marknaden skiftats från att i bästa mån tillfredssställa konsumenters behov och önskemål (dess sanna mål) till att åstadkomma större produktion, möjliggöra ”spenderande”, samt uppnå full sysselsättning. Av vilken anledning människor skulle bli lyckliga av att vara ”sysselsatta” är så att säga irrelevant, för det är ett politiskt mål på aggregerad nivå – och denna innehåller inga människor (annat än goda centralplanerande politiker, får man anta).
Därmed är det ett problem att vissa politiker är mer ”framgångsrika” i spelet att omfördela resurser. I det här fallet handlar det om att amerikanska politiker i större utsträckning använder skattebetalarnas pengar till att understödja (dvs subventionera) amerikansk flygplanstillverkning genom Boeing. Ur ett politiskt perspektiv är detta ett ”problem” för Europa, för den europeiska (statliga) flygplanstillverkaren Airbus får inte lika mycket skattepengar att sätta sprätt på.
Med andra ord: vi får alla billigare flygplan (och flygresor) för att amerikanska skattebetalar tvingas plocka upp notan. Samtidigt drabbas några (med största sannolikhet fackligt anslutna) arbetare på det europeiska statliga ”bolaget” Airbus, som eventuellt inte behåller jobbet. (Eller, vilket är troligare, Airbus kan inte anställa fler, vilket de annars kanske hade gjort.)
Och detta blåses upp som ett enormt problem: vi får billigare resor och sparar en mängd resurser som därmed kan nyttjas på bättre sätt. Politiskt är det ett problem eftersom resurser och flygresor inte skapas av staten. Men jobben kan förstås, i alla fall i retoriken, ”skyddas” av goda politiker. Att folks ekonomiska ignorans brutalt och utan att skämmas utnyttjas av politiker är kanske väntat. Att ekonomijournalister spelar med utan att ägna en tanke åt vad det egentligen betyder är som bäst sorgligt. Om det inte rent av är farligt. Det är riktigt låg nivå.
Ursäkta att det här är ganska så OT! Men det här och ännu lite mera blev ju nekat som … ”intressant inlägg”, men… liksom inte vår… ”Newsmills” stil…! Var kan en publisera…
Citat, Bodil Jönsson: ”… Jag känner inget av människa byggt system som fungerar utan återkoppling… Samhällsutvecklingen är förbluffande lite inriktad på att skapa återkopplingssystem…”
Framför allt bör så många som möjligt försöka att fatta innebörden av feedback. Med dess direkta återkoppling till recirkulationens behov av kvalitetssäkrade kretslopp.
Ökar de utbetalda inkomsterna, så ökar ju producenternas priser mer än dubbelt så mycket! Detta beror förstås på att inkomsttagarnas löner är direkt kopplad till producenternas arbetskostnader, som med varje löntagare ökar kanske mer än dubbelt med löneskatter, arbetsgivaravgifter och moms! Hur skall då den ena månadens utbetalda löneinkomster – som kraftigt reducerats av löneskatter, avgifter och moms – med råge kunna räcka till hela nästa månads mat- och boendeutgifter för alla löntagare? Vad är det då för vits med ökande löner? Efter löneökningen så ökar ju skatte-, avgifts- och momspålägget lika mycket, så att priserna för maten och boendet ännu högre! Det enda alternativet är oftast att kvaliteten blir sämre och förpackningarna blir lättare!
Följden kan också bli att entreprenörerna måste anlita bankernas kompensering med kreditexpansion, och att Sverige måste exportera för mer ”pengar” än vad som importeras. Och/eller att statens budgetunderskott bara måste bli högre och högre… Socioteknisk strukturomvandling – ett måste!?! Gör om, gör rätt från början… kvalitetssäkra!
Så var det ju knappast alls före 1950! Det fanns ingen källskatt, utan en industri-, diverse- eller daglönare fick hela lönen i sedlar och mynt i ett brunt kuvert på fredagen eller kanske på kvällen. Ibland fick en anställning samma dag som en sökte, och sade kanske upp sig på studs några veckor senare – till förmannens stora förtvivlan. Deklarationen av skälig inkomst gjordes året efter, på heder och samvete. Några eller någon i småkommunens taxeringsnämnd kände ju mestadels till hur de flesta i byn levde och spenderade.
Det var ingen som offentligt påtalade konsekvenserna av bristen på feedback och kvalitetssäkring, förrän långt efter 1960- och 70-talets miljonprogram! Knappast ens då, utan alla fann sig ju – och fortsatte att rösta på sossarna! Hyran ökade; efter rivningsraseriet blev det plötsligt 5 – 9 ggr dyrare att bo! När ens centralt belägna omoderna etta – med dass på gården eller toa på svalen – lämnades för en trea på Hisingen, så ökade hyran från 55 kr/mån till 460 kr/mån.
Undra på att följande generationer inte har råd att betala för boende inom nybyggnationen. Exempelvis när byggnadsfackets ombudsmän – i symbios med byggmästarna – kräver betalt av sina medlemmar för att kolla att de får rätt lön! Snacka om nyuppväckta skråväsenden, med mästare och gesäller! Följden blev ju att byggandet av nya bostäder avstannade mer och mer. En katastrofal och helt aningslös avsaknad av feedback och kvalitetssäkring, vid nydaningen av samhälls sociotekniska system och infrastrukturer.
Ursäkta igen!
Men inte ens här tycks det vara någon som ens reagerar på (fattar?) vad jag menar med vad jag skriver, så jag har försökt att förtydliga en teknikers syn på återkopplade system!
Det är ganska så länge sedan som IKEA försökte att ändra på strukturmönstret. Embryot till en möjlig socioteknisk strukturomvandling var kompakta platta paket, som kunderna hämtar från lagerhyllorna, och som sedan var och en själv monterar ihop med enkla verktyg. Men varför var det då inte fler som efterapade IKEA:s innovationer? Inte ens efter Alvin Tofflers bok om ”Tredje Vågen” så började konsumentgrupper mer och mer organisera sig som prosumenter!
http://sv.wikipedia.org/wiki/Alvin_Toffler
Varför spred sig inte heller embryot med 1930-talets självbyggande av funkishus till nya generationer? Var det kanske de nyuppväckta korporativistiska skråväsendena som satte käppar i hjulen? Saltsjöbadsavtalen, där den politiskt kollektivistiska rollen som solidarisk lönearbetare, låtsades vara mycket viktigare än varje människas roll som betalande konsument och användare av tillverkade grejor. Där de ökande arbetskostnadernas uppenbara påverkan på priserna för mat och tak, av politiker, fackföreningar, ekonomer och journalister, låtsades vara helt frikopplade från medborgarnas ökande mat- och boendekostnader!
Citat, Bodil Jönsson: ”… Jag känner inget av människa byggt system som fungerar utan återkoppling… Samhällsutvecklingen är förbluffande lite inriktad på att skapa återkopplingssystem…”
http://en.wikipedia.org/wiki/Feedback
http://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%85terkoppling
Framför allt så bör så många som möjligt försöka att fatta innebörden av feedback. Alltså att den ena månadens ökade löner innebär ökade arbetskostnader, som i sin tur leder till nästa månads ökade priser, och därmed ökade levnadskostnader för maten och boendet.
På 1940- och 50-talet – alltså i stort sett innan besluten om källskatt, arbetsgivaravgifter och moms (och dessutom med exportöverskottens fulla sysselsättning) – märktes det knappast att denna helt oundvikliga återkoppling, så småningom skulle utvecklas till helt oöverstigliga problemkomplex!
I varje fall om inte infrastrukturens och de sociotekniska systemens ”bemästringsalgoritmer”, (helst allteftersom) anpassades och kvalitetssäkrades!
Ökar de utbetalda inkomsterna numera, så ökar oundvikligen producenternas priser mer än dubbelt så mycket (om det inte finns exportöverskott, eller budgetunderskott; förstås)! Detta beror förstås på att inkomsttagarnas löner är direkt kopplad till producenternas arbetskostnader, som med varje låglönare ökar priserna mer än dubbelt med löneskatter, arbetsgivaravgifter och moms! Hur skall då den ena månadens utbetalda löneinkomster – som kraftigt reducerats av löneskatter, avgifter och moms – med råge kunna räcka till hela nästa månads mat- och boendeutgifter för alla löntagare? Vad är det då för vits med ökande löner? Efter löneökningen så ökar ju skatte-, avgifts- och momspålägget lika mycket, så att priserna för maten och boendet är ännu mycket högre! Det enda alternativet är oftast att kvaliteten blir sämre och förpackningarna blir lättare!