Jag läser en krönika i Aftonbladet av Wolfgang Hansson. Sällan får man se sådan historielös och påhittad smörja som Hanssons påhitt. Det enda han gör är att försöka upprepa retoriken från presidentvalet 2008 i förhoppning om att göra den sann: republikanerna vill ha krig, demokraterna (och inte minst Obama) vill ha fred. Men frågan är om ens Hansson verkligen tror på det, för kan man verkligen vara så blind?
I ingressen läser vi:
det [råder] ingen tvekan om att ett USA under [Romney] kommer att ändra kurs i utrikespolitiken. Det blir mer av peka med hela handen och mindre av samarbete. En återgång till George W Bushs världsbild.
Det är svårt att veta vilken världsbild det är Hansson syftar på. Bush II gick till val på en långt mindre interventionistisk utrikespolitik där kraften istället skulle läggas på att ta hand om ”hemmaplan”. Förvisso är det inte vad som hände, utan Bush vände 180 grader efter terrordåden 9/11 2001. Problemet för Hansson är att ”Bushs världsbild” inbegriper bägge delar; men han tar bara hänsyn till den senare.
Längre ned i artikeln skriver han:
Generellt signalerar Romney en återgång till en traditionell utrikespolitik där USA ropar högre och använder mer piska än morot. I motsats till den mer försiktiga utrikespolitik Obama stått för där han försökt återupprätta USA anseende i världen genom att lyssna och samarbeta mer.
Och här slirar han inte bara på sanningen – han ljuger rakt upp och ned. Obamas ”försiktighet” består i starkt ökad truppnärvaro i Mellanöstern, interventioner på bredare front (t ex i Libyen), drönarbombningar, samt avrättningar av amerikanska medborgare. Förvisso hävdar man från demokratiska partiets högkvarter att man dragit tillbaka trupper, men det gäller bara om man (1) räknar det som hänt efter att Obama ökade truppnärvaron rejält (!) och (2) bara räknar de som formellt har direkt anställning av amerikanska militären (eftersom trupptillbakadragningar ersatts av ännu fler men privata legoknektar). Om detta är ”försiktighet” så bör vi också kalla ett hårt slag med spikklubba för ”ömt smekande”.
Hansson har en uppenbar politisk agenda och rapar bara upp det som europeiska (till partibeteckningen demokratiska) journalister vill att man ska höra. Eftersom européer är emot krig (i alla fall när USA krigar) så låter det bra att säga att demokraterna (som européer gillar) är mindre för krig. Och det gagnar Hansson, som ganska uppenbart varken ser till fakta eller innehållet i politiska program. Han lyssnar som bäst till hälften av retoriken i presidentvalet – den hälft som bekräftar hans eget önsketänkande.
Men problemet är inte knäppgökar som Hansson, som uppenbarligen inte drar sig från att ljuga sig blå för att få ena sidan i ett ruttet val att framstå som god. Problemet är att svenska nyhetskonsumenter inte har tillgång till varken fakta eller andra perspektiv än just Hanssons. Det enda som presenteras i svensk media är olika nyanser av den nidbild Hansson står för. Och den har i stort sett ingenting med verkligheten att göra.
Disclaimer: Flera som läser detta kan säkert, som rent önsketänkande, dra slutsatsen att undertecknad är republikan. Så är verkligen inte fallet. Faktum är att Wolfgang Hansson är långt mer republikan än undertecknad.
”Problemet är att svenska nyhetskonsumenter inte har tillgång till varken fakta eller andra perspektiv än just Hanssons.”
Tillgången finns absolut och den är dessutom helt gratis, det finns otroligt mycket alternativ media på internet. Att vanligt folk inte utnyttjar den i så stor omfattning har mer att göra med ett bristande bildningsintresse, konformism och en långvarig indoktrinering. Något som är väldigt intressant är att den socialliberala (eller neokonservativa på vissa håll) dyngan som basuneras ut i massmedia endast förekommer som rent ironiska inlägg på internet. Vänstern tål inte yttrandefrihet, vilket inte är speciellt konstigt då deras ideologier främst företräds av obildade och överdrivet känslosamma individer. (Att föra en saklig debatt kan vara ganska pressande och det är såklart mycket bekvämare att bara kunna tala om ”värdegrunden” och att klistra olika epitet på dissidenter.)
Jag började som de flesta andra min politiska orientering som glad keynesian och för någon i nedre tonåren så är det ganska svårt att opponera sig mot ”rättvisa och solidaritet” och att ställa sig på samma sida som ”giriga borgare och kapitalister”. (Jag har dock alltid haft vad som skulle betraktas som konservativa värderingar, något som inte har ändrats alls egentligen.) Yttrandefrihet var det som fick mig att lämna vanföreställningarna bakom mig, men då är jag också någon som aktivt söker kunskap och utmanar min egen världsbild. Att sluta titta på TV (bortsett från idrott några gånger i veckan) har i alla fall fått mig att tänka mycket klarare, så om vanligt folk hade läst på t ex mises.se och friatider.se istället för att dötitta på TV så hade världen kanske blivit lite förnuftigare.