Diskussioner på nätet om tv-licensens natur påminde mig om igen att de flesta diskussioner utmynnar i frågan huruvida det är rätt att finansiera diverse lovvärda initiativ med stöld, hot och våld. Någon vill ha bröd åt de hungriga, någon annan vill ha skådespel åt de uttråkade, en tredje vill ha bistånd till fattiga barnen. Säkert jättefina saker allihop. Men ska den som inte gillar X ändå tvingas betala för X?
Som föräldrar gör vi vårt yttersta att lära våra kära telningar att inte slåss, inte mörda, inte mobba de svagare, inte stjäla, att vara ärliga, artiga, respektera andras egendom, visa tacksamhet och lösa konflikter på ett civiliserat sätt.
Men vid senast sju års ålder, dock helst redan ett års ålder (!) kliver Staten in i våra hem, tar med sig barnen och säger ”Tack, nu tar vi över”. Sedan sätts de värnlösa barnen i ett åsiktskorrigeringsprogram som pågår under alltifrån nio år upp till så mycket som 24 års tid (6 dagis + 9 grundskola + 4 gymnasium + 5 högskola). Där får barnen lära sig att oavsett vad föräldrarna tutat i dem så ÄR det faktiskt OK att slåss och mörda bara man bär statens uniform; konflikter KAN lösas effektivt med bomber; det ÄR i sin ordning att en majoritet mobbar en minoritet; ett moraliskt samhälle KAN och BÖR byggas på våld och stöld; det ÄR en god gärning att stjäla en persons egendom och ge till någon annan, om bara tillräckligt många hejar på; mottagaren av stöldgodset ska inte behöva tacka artigt och känna tacksamhetsskuld, utan istället veta att det är hans rätt.
Snacka om kognitiv dissonans.
Det är knappast förvånande att det är svårt att hålla en principbaserad diskussion med människor som fått sina föräldrars fostran så perverterad.
