Den filosofiska dadaismen slutar i Götterdämmerung

Replik till Och Gud var staten

Marxismens intellektuella förespråkare har sedan länge insett att deras bästa möjlighet till försvar är språkförstöring, då ett upphävande av ordens mening effektivt gör kritik av deras ståndpunkt omöjlig. Med hjälp av nonsens-artade resonemang som fullständigt saknar koppling till verkligheten kan man måla upp en bild som föreställer precis vad man behagar, och därtill inte behöva försvara den. Filosofi har degenererat till konsten i att använda stora ord i grammatiskt komplicerade meningar.

Att DNs kulturredaktion länge försökt förfina denna konst är naturligtvis inget nytt, men låt oss för sakens skull försöka dekryptera den krönika som Lena Andersson skrev i helgen. I denna krönika, titulerad “Och Gud var staten” så framläggs följande teori : I civilsamhället frodas skillnader bland människor, vilket leder till klassklyftor och diskriminering. Den egalitära staten skall agera som “utjämnare” och konsekvent agera för att förgöra all form av mänsklig egenart, så att vi alla är lika mycket värda (d.v.s. värda ingenting alls). Så långt inget nytt, detta är grundteorin för all form av marxism, kultur-relativism och dödsönskande självförstörelse av samhället. Därefter följer ett antal paragrafer av dadaistisk analys av det moderna samhället enligt egalitismens grundprinciper (en analys som oundvikligen är meningslös eller struntprat, eftersom alla former av social analys kräver ett ramverk av värderingar, något som egalitismen per definition försöker upphäva). Och så här långt hade man kanske kunnat acceptera denna skrivelse som bara ytterligare en propagandaskrift för statsdyrkandet, fött av okunskap, indoktrinering och en total oförmåga i att någonsin välja ett synsätt bortom “status quo”. Men sedan är Lena Andersson tvungen att dra in Gud i det hela, och då är det inte utan att man härsknar till ordentligt.

Enligt Lena Anderson är den egalitära staten Gud. Jag undrar vad Jesus Kristus skulle ha haft att säga om den saken. Jag minns inte riktigt i vilken del av Bibeln som Jesus går til fariseérna och ber dem ödmjukast om att jämna ut skillnaderna bland folket i sann egalitär anda. Jesus är naturligtvis svårbegriplig för den moderna människan, särskilt för den moderna intellektuella människan, eftersom han gick ut och gjorde något själv istället för att (som dagens intellektuella) gnälla och åberopa de politiska strukturerna för att omforma världen enligt den narcissistiska världsbild som folk som aldrig haft ett vettigt jobb tenderar att få. Huruvida detta berodde på att Jesus troligen haft ett vettigt jobb och inte suttit och ruttnat ihop i några decennier på ett propaganda-ministerium går naturligtvis inte att bevisa. Nåväl. Diskussionen går därefter rakt ned i någon form av 1984-liknande mardröm, med följande deklaration :

Det som skapade Gud kan i själva verket ha varit längtan efter ett samhällsbygge som lindrade förtrycket och lidandet som följer när människorna lämnas i fred och frihet.

Vi är av detta kallade att förstå att förtrycket och lidandet blir mycket mindre under, just det, förtryck och slaveri. Språkförstöringen är därmed komplett, A = B, slaveri är frihet, fred är krig och staten är vår räddare från vårt mänskliga armod. Det går inte att kritisera ovan deklaration, eftersom den inte betyder något. Den har ingen logisk konsekvens, och precis som man inte kan kritisera tre sidor slumpmässigt utvalda ord ur en ordbok finns heller ingenting att säga om detta. Den intellektuella självdestruktionen är slutförd. Lena Anderson har härmed förklarat sig som Gud över mänskligheten, men till skillnad från den kristna guden är hennes budskap fullständigt obegripligt. Slutsatsen kan inte bli något annat än att dagens intellektuella lider av någon mysterisk variant av schizofreni som bara tar sig uttryck när de fattar en penna. Skrämmande.

Lena Anderssons krönika ger därtill tydliga bevis för en tes jag länge framhållit, nämligen att det bland intellektuella inte finns några ateister. Den sekulära staten är deras Gud, och deras dyrkan av parlamentarisk demokrati som lösningen på allt ont baseras vare sig på empirisk kunskap eller a priori resonemang, utan är en modern trossats. Dessvärre är den moderna staten som gudskonstruktion precis lika nedbrytande som den kristna tron genom historien varit uppbyggande för samhället.

Då den moderna välfärdsstaten nu har nått det stadium där den snart nog förgjort den underliggande kultur av kristna värderingar och individualism som den vilar på, kan vi därmed förvänta oss dess kommande nedgång och fall. Den värdegrund som vi fortfarande tar förgiven har under decennier massakrerats under egalitismens anfall. Slutresultatet av värderingarnas undergång är samhällets och civilisationens undergång. Denna eskatologiska slutsats är dock inte, likt religiösa sådana, baserad på en tro om Guds slutliga ingripande, utan vårt samhälles baneman kommer istället bli samma som Roms då samhällsekonomin omöjligen kan fortgå under de attacker som den konstant får utstå från statligt håll i den egalitära “rättvisans” namn. Ett döende samhälle dör svältdöden. Vår tids Götterdämmerung har vi skapat alldeles själva.^†

—

^†Denna tråkiga framtid till trots kommer vissa av oss ändå kunna känna att livet inte varit förgäves, så länge vi vågar stå upp för det som är rätt och riktigt. Statsdyrkarna å andra sidan, kommer se sitt tilltänkta himmelrike förfalla och sluta sina liv som miserabla fattig-pensionärer vars enda nöje kommer vara att gnälla sig fram till sina sista dagar.. Själv ser jag fram emot möjligheten till ett liv även efter detta, om nu så skulle ske. Jag tror det kallas gudomlig rättvisa.