Jag skrev i ett tidigare inlägg om att värdet av arbete nästan helt är frånvarande i den arbetsmarknadspolitiska debatten. Den uppenbara slutsatsen av att se till arbetets värde, vilket är värdet för konsumenter, är att politiken är en kostnad. Däremot nämnde jag i det länkade inlägget ingenting om marknadsvärderingen av arbete, dvs den lön som den som arbetar får. Denna följer ju, precis som värderingen av företag och produktionsprocesser, av konsumenters värdering av den slutgiltiga produkten.
En arbetare på en av Apples fabriker i Kina värderas nödvändigtvis till det bidrag han eller hon har till produktionen av de iPads som i sin tur värderas direkt av konsumenter. Detta är den så kallade ”imputationen” (den term Carl Menger använde var Zurechnung, dvs tillräkning) beskriver processen: en entreprenör uppskattar det pris konsumenter kan tänkas betala för slutprodukten och därmed hur mycket anställda kan få i lön. Lönen är alltså en ”tillräkning” av det monetärt kalylerade värdet av produktionen ur konsumentnyttesynpunkt. Om entreprenören räknar fel går företaget med förlust.
Vad är i detta sammanhang en ”skälig” lön, som både politiker och fackpampar gärna talar om? För dessa handlar lönen helt och hållet om huruvida man ”har råd” med en viss livsstil, snarare än om vad värdet av arbetet är för konsumenter. Med andra ord måste även de som producerar sådant som ingen vill ha (eller i alla fall är beredda att betala för) få en rejäl lön. Men vem ska betala detta? Uppenbarligen är konsumenter inte villiga att betala en sådan lön – de är inte ens intresserade av produkterna.
På en oreglerad marknad tenderar lönen att sättas till den enskilde arbetarens marginalvärdeprodukt, dvs värdet av det nedlagda arbetet imputerat från konsumentnyttan. Det var detta t ex den amerikanske individualistanarkisten Benjamin Tucker syftade till när han argumenterade för en helt fri (statslös) marknad för arbetarnas skull. Endast i ett samhälle utan (våldsbaserade) privilegier kan den enskilde arbetaren få det verkliga värdet av arbetet i lön.
Tucker hade rätt. Det går inte att ge en arbetare högre lön än arbetets bidrag till den slutgiltiga konsumentnyttan av den produkt eller tjänst som produceras. En högre lön innebär en av två saker: antingen är det en påtvingad omfördelning av resurser från entreprenören till arbetaren, vilket i längden betyder lägre avkastning på investerat kapital – och således nedläggning av verksamheten; eller också (vilket alltid är fallet i förlängningen) får detta en sådan avskräckande effekt på produktiva investeringar att entreprenörer helt enkelt aldrig investerar. I bägge fallen förlorar just arbetaren, inte minst på längre sikt. Och därmed förlorar alla, eftersom produktiviteten i samhället inte ökar i samma takt som den annars hade – och för att konsumentnyttan alltså tillfredsställs i mindre utsträckning.
Detta gör det tydligt vad statens effekt på arbetsmarknaden egentligen är. Statens regleringar, lagar och skatter skapar privilegier för dem som är ”godkända” samtidigt som en mängd entreprenörer hålls utanför marknaden. Detta minskar produktiviteten överlag samtidigt som vissa privilegierade sektorer medges (tillfällig) hyperprofitabilitet. I dessa sektorer höjs lönerna – i alla fall tills det lagliga privilegiet inte längre har effekt (och denna effekt ebbar alltid ut efter hand).
Precis som påvisades i det tidigare inlägget blir effekten här tydlig: politiken driver ned löner, skapar privilegier på bekostnad av produktiva arbetstillfällen – och effekten är arbetslöshet. Det finns alltså en anledning för politiken att inte tala om värdet av arbetstillfällen annat än i svepande termer av ”lön” snarare än konsumentnytta. För om man accepterar en sund ekonomisk analys i någon del så faller korthuset – och då måste man acceptera verkligheten. Det har inte politiken råd med.
Slutklämmen missar målet.
Facken är karteller som säljer löneförhandlingar. De lever på arvet av ”folkmassornas tid” under den tidigare industrialiseringen. Deras existens kan knappast begripas utan det historiska perspektivet, de skulle inte ha förutsättningar för att uppstå idag. Och eftersom fack och parlament var grenar på samma makttagande organisationer då, så har det där med ”sysselsättning” blivit och förblivit en central s.k. politisk fråga. Ingen som sysslar med sysselsättningspolitik har ens ambitionen att förstå tings värden, de är fullt upptagna med att arbeta för sina särintressen. För att förstå det märkliga politiska pratet om ”sysselsättning” så måste man förstå fackens ekonomi.
T.ex. ökar lärarfackets förhandlingsmakt om antalet lärare minskar genom att krav på behörighet och licensiering införs och potentiella konkurrenter som hemskolning förbjuds. Och ju högre bidrag man får för att vara arbetslös, desto mer kan man avlasta arbetsutbudet på så sätt. Övertid är en annan konkurrent om arbetstillfällen, så facken vill maximera marginalskatterna. Det är helt centralt för varje fack att skapa brist inom sitt yrkesområde, gärna genom ökad arbetslöshet, det är så facken skapar mervärde åt sina medlemmar. De har inte missförstått ett dugg, de vet precis vad de gör.
Björn, visst är fackföreningarna ett särintresse med endast ett mål: att höja lönen för medlemmar (vilket måste ske på övriga arbetares bekostnad). I den meningen har du rätt. Men jag talar ju inte i inlägget primärt om facket utan om politiken–och politiken är mycket bredare än fackföreningsrörelsen. Förvisso har man accepterat den fackliga retoriken (vilket säkerligen är ett resultat av långvarigt socialdemokratiskt maktinnehav), men det är inte facket som har den formella politiska, beslutsfattande makten. Dessutom hamnar politiken ofta i motsatssituation gentemot facket–eftersom politiker agerar som arbetsgivare i offentlig sektor, där anställdas villkor är som sämst (och därför fackens stridslystnad stor). Så även om du har rätt i ditt påpekande om fackets roll och mål, så tror jag att du måste lyfta blicken för att se innebörden av det jag skriver–för jag talar ju om den politiska makten, inte endast dess fackföreningsben.