Den 13:e februari 2012 presenterar den ansedde ekonomi-kommentatorn John Mauldin en intervju med dr. Lacy Hunt, en välrenommered amerikansk finansekonom, i sitt elektroniska nyhetsbrev Outside the Box. Enligt Hunt är nyckelfaktorn bakom den nuvarande ekonomiska krisen världen över – framför allt i Europa och Förenta staterna – en väldigt hög skuldsättning i förhållande till bruttonationalprodukt (BNP). I Förenta staterna är till exempel den sammantagna skulden i både offentlig och privat sektor för närvarande ungefär 400 procent, medan den är 450 procent i euro-området.
Det här sättet att tänka följer den berömde amerikanske ekonomen Irving Fisher i fotspåren, som menade att en väldigt hög skuldsättning i förhållande till BNP riskerar att sätta igång deflation följt av en allvarlig ekonomisk nedgång. Enligt Fisher [i] sätter den höga skuldsättningen igång följande händelseförlopp, som kulminerar i en allvarlig ekonomisk nedgång:
- Förloppet av skuldlikvidationer sätts igång av någon oförutsägbar händelse, till exempel ett plötsligt börsras. Likvidationen av skulder tvingar individer att nödsälja tillgångar.
- Som följd av skuldlikvidationen börjar penningmängden att sjunka, vilket i sin tur sänker omloppshastigheten.
- Minskningen av pengar leder till fallande prisnivå.
- Värdet på allmänhetens tillgångar faller samtidigt som värdet på deras skulder bevaras. Detta orsakar fallande nettoförmögenheter, vilket leder till konkurser.
- Vinsterna börjar att sjunka och förluster framträda.
- Produktion, handel och anställningar skärs ned.
- Allt detta leder till växande pessimism och minskad tillförsikt.
- Detta leder i sin tur till hamstring av pengar och ännu lägre omloppshastighet.
- De nominella räntorna faller, men på grund av prisraset stiger de reella räntorna.
Lägg märke till att den springande punkten i den här berättelsen är nummer två, det vill säga att skuldlikvidationen leder till minskad penningmängd. Men varför skulle skuldlikvidation leda till minskad penningmängd?
Ta en tillverkare av konsumentvaror som själv konsumerar delar av sin produktion och sparar resten. I en marknadsekonomi kan vår tillverkare utbyta de sparade varorna mot pengar. De pengar han får tillbaka kan ses som ett sorts kvitto på de varor han har tillverkat och sparat. Pengarna utgör hans anspråk på dessa varor.
Han kan sedan bestämma sig för att låna ut sina pengar till en annan tillverkare med en bank som mellanhand. Genom att låna ut sina pengar kan den ursprungliga spararen – det vill säga långivaren – överföra sina anspråk på reella besparingar till låntagaren. Låntagaren kan nu använda pengarna – det vill säga anspråken – för att tillförsäkra sig de konsumentvaror han behöver under tiden han ägnar sig åt produktion av andra varor, låt säga tillverkning av verktyg och maskiner.
Observera att när en långivare väl lånar ut sina pengar så ger han upp sina anspråk på reella varor under löptiden för lånet. Kan likvidation av kredit som till fullo backas upp av besparingar orsaka minskad penningmängd? När avtalet väl löper ut på förfallodagen återlämnar låntagaren pengarna till den ursprunglige långivaren. Som synes har inte återbetalningen av skulden, eller skuldlikvidationen, någon inverkan på penningmängden.
Situationen är dock annorlunda när en bank använder delar av de insatta pengarna och lånar ut dem. Kom ihåg att ägaren till de insatta pengarna fortsätter att efterfråga pengar – han gav inte upp sina anspråk på reella besparingar till förmån för en låntagare. En bank som använder en del av de insatta pengarna skapar därmed i praktiken ytterligare ett anspråk på reella besparingar. Detta anspråk är bara tom utfyllnad. I fallet med den till fullo uppbackade krediten säkrar, så att säga, låntagaren emellertid varor som har tillverkats och sparats in åt honom.
Detsamma gäller dock inte för ouppbackad kredit. Inga varor tillverkades och sparades undan i det fallet. När låntagarna gör sina anspråk måste det följaktligen ske på bekostnad av de som äger till fullo uppbackade anspråk. I det här fallet skapar banken pengar ”ur tomma intet”. På förfallodagen, när pengarna till slut betalas tillbaka till banken, så måste den här typen av pengar gå upp i rök eftersom de aldrig hade en självständig existens och aldrig hade en egentlig ägare.
Utbudet av pengar och tillgångsreserven
Det måste understrykas att den minskning i penningmängden som föregår prisdeflation och en ekonomisk nedgång faktiskt utlöses av centralbankens slappa penningpolitik dessförinnan, och inte av likvidationen av skulder. Det är slapp penningpolitk som ger ouppbackad kredit stöd. (Utan detta stöd skulle det bli svårt för bankerna att bedriva utlåning med bråkdelsreserver.) Den ouppbackade krediten leder i sin tur till att reella tillgångar förs över från värdeskapare till icke-skapare. Detta försvagar i sin tur förmågan att få den reella tillgångsreserven att växa och försvagar i sin tur tillväxten i ekonomin. Observera att hjärtat i den ekonomiska tillväxten är den reella tillgångsreserven, eller mängden faktiska besparingar, eller ”försörjningsfonden”.
Som Böhm-Bawerk [ii] skrev:
Den ekonomiska gemenskapens sammantagna välstånd tjänar som ”försörjningsfond”, eller förskottsfond, från vilken samhället tar sin försörjning under den produktionsperiod som är sedvanlig i gemenskapen.
Von Strigl [iii] skrev i samma anda:
Låt oss antaga att produktionen i något land helt måste byggas upp från grunden igen. De enda produktionsmedel som finns tillgängliga för befolkningen, utöver arbetare, är de produktionsmedel som naturen själv står för. För att tillverkningen då ska kunna utföras med en indirekt metod, låt säga under ett års tid, kan den uppenbarligen inte börja förrän en försörjningsfond finns tillgänglig för befolkningen, utöver naturens bidrag till produktionsmedlen, som tar hand om deras närings- och andra behov under en period av ett år. .. Ju större denna fond är, desto längre kan den indirekta produktionen fortlöpa, och desto större kommer resultatet att bli. Det är lätt att se att den indirekta produktionsmetodens ”rätta” längd under dessa betingelser avgörs av storleken på försörjningsfonden eller den tidsperiod för vilken denna fond är tillräcklig.
Kraftigt uppmjukad penning- och budgetpolitik under en längre period kan leda till en situation i vilken den reella tillgångsreserven börjar att krympa. Kort sagt sker det då fler aktiviteter som konsumerar genuint välstånd än aktiviteter som skapar genuint välstånd. När tillgångsreserven väl börjar att minska så kan vad som helst sätta igång den så kallade ekonomiska kollapsen.
När saker och ting börjar falla samman försöker bankerna självklart att få sina pengar tillbaka. När bankerna väl får sina pengar (kredit som skapades ur tomma intet) och inte förlänger lånen måste penningmängden minska. Observera dock att den påföljande prisdeflationen och ekonomiska nedgången varken orsakas av likvidation av skulder i sig eller av den sjunkande penningmängden, utan av den krympande tillgångsreserven som orsakats av en tidigare slapp penning- och budgetpolitik.
Storleken på skulden och den ekonomiska nedgångens allvar
I sina skrifter argumenterade Fisher för att storleken på skulden avgör allvaret i ekonomisk nedgång. Han noterade att den deflation som följde börskraschen 1929 hade större inverkan på reella utgifter än deflationen 1921 hade, eftersom den nominella skulden var mycket större 1929.
Vi hävdar dock att en lågkonjunkturs allvar inte avgörs av storleken på skulden i sig, utan snarare av tillgångsreservens tillstånd. Det är återigen inte skuldsättning utan slapp penning- och budgetpolitik som orsakar felfördelning av reella tillgångar. (Skuldsättningsnivån är så att säga bara ett symtom; den gör ingen skada i sig.)
Faktum är att man genom att skylla skulderna för att orsaka lågkonjunkturer helt frikänner Fed (am. centralbanken; övers. anm.) och det banksystem de upprätthåller från ansvar för att ha satt det hela i rullning. När tanken att skulder kan utlösa en monetär implosion och därmed en ekonomisk depression väl har accepterats verkar det dessutom rättfärdiga idén att Fed måste stiga in och börja pumpa ut pengar för att motverka bortfallet i penningmängden.
Det utpumpningen av pengar faktiskt åstadkommer i det här läget är dock snarare att ytterligare försvaga den reella tillgångsreserven och därigenom förvärra den ekonomiska krisen. (Lägg märke till att många kommentatorer anser att skuldbördan intensifieras av prisdeflationen. Följaktligen framhåller de att denna börda kan raderas med hjälp av penningtryckande, och att nedgången därmed kan hejdas. Vi hävdar återigen att detta bara späder ut den reella tillgångsreserven och gör saker och ting etter värre.) Dessutom innebär den monetära deflationen en positiv utveckling för värdeskapare när den uppträder, eftersom det sänker takten på förskjutningen av reella tillgångar till improduktiva aktiviteter.
Det logiska felslutet otillräcklig aggregerad efterfrågan
Eftersom både Keynes och Friedman ansåg att den stora depressionen berodde på otillräcklig aggregerad efterfrågan, blev deras sätt att lösa problemet att ge den aggregerade efterfrågan en extra skjuts. Enligt Keynes skulle detta åstadkommas genom att den federala regeringen lånade mer pengar och spenderade dem där den privata sektorn inte gjorde det. Friedman förespråkade att centralbanken skulle pumpa in mer pengar för att få fart på efterfrågan. Fisher höll med om att problemet var otillräcklig efterfrågan, men ansåg att otillräcklig efterfrågan var ett symtom på för hög skuldsättning. Därmed var det man behövde göra för att hålla tillbaka en större skuld-depression att förebygga den i god tid. Anhopningen av skulder måste förhindras.
Vi hävdar återigen att Fisher här behandlar symtomen och inte den egentliga orsaken, vilket är den krympande reella tillgångsreserv som slapp penning- och budgetpolitik leder till. Dessutom kan den aggregerade efterfrågan i sig aldrig vara otillräcklig.
Vi hävdar att den effektiva efterfrågan för en individ begränsas av hans förmåga att producera varor. Efterfrågan kan inte står för sig själv och vara oberoende – den begränsas av produktionen. Därför är det inte efterfrågan i sig som driver ekonomin framåt, utan produktionen av varor och tjänster. Ju fler varor en individ kan producera, desto fler andra varor kan han säkra åt sig själv.
Den effektiva efterfrågan för en individ begränsas kort och gott av hans varuproduktion. Efterfrågan kan därmed inte stå för sig själv och utgöra en oberoende drivkraft.
Enligt James Mill [iv]:
När varor förs till marknaden sker det i hopp om att hitta en köpare. Men för att köpa måste man ha medel att betala med. Därför utgör den kollektiva betalningsförmågan i landet som helhet också hela dess marknad. Men vad består hela landets kollektiva betalningsförmåga av? Består den inte av dess årliga produktion, av allmänhetens årliga inkomst? Men om ett lands köpkraft helt och hållet kan mätas i dess årliga produktion, vilket uppenbarligen är fallet; ju mer man ökar årsproduktionen, desto mer utökar man även med samma handling landets köpkraft och dess faktiska inköp.. Således verkar det som att ett lands efterfrågan alltid är exakt lika stor som dess årsproduktion. Så måste det faktiskt vara; för vad är ett lands efterfrågan? Dess efterfrågan är exakt lika med dess köpkraft. Men vad är köpkraft? Onekligen årsproduktionens omfattning. Omfattningen på dess efterfrågan och omfattningen på dess utbud är därmed alltid exakt lika.
Om en befolkning på fem personer producerar tio potatisar och fem tomater – då är detta allt de kan efterfråga och konsumera. Varken regeringen eller centralbanken kan göra det möjligt att öka den effektiva efterfrågan. Det enda sättet att förbättra konsumtionsmöjligheterna är att förbättra produktionsmöjligheterna.
Att efterfrågan är avhängig varuproduktionen förändras inte av vare sig lågräntepolitik, pengatryckande eller statliga utgifter.
Tvärtom kommer slapp penning- och budgetpolitik bara att utarma de verkliga värdeskaparna och försämra deras förmåga att producera varor och tjänster. Det kommer att försvaga den effektiva efterfrågan.
Vad som krävs för att få ekonomin på fötter igen är inte en extra skjuts för den aggregerade efterfrågan, utan ett stopp för alla kryphål som medger penningskapande ur tomma intet och att de statliga utgifterna begränsas. Detta kommer att göra det möjligt för äkta värdeskapare att få ekonomin på fötter igen genom att tillåta dem att föra värdeskapandet framåt.
Slutsatser
Tvärtemot det populära sättet att tänka består hotet mot den amerikanska ekonomin inte av stora skulder i sig, utan av en slapp budget- och penningpolitik som underminerar den reella tillgångsreserven. Vidare sätts den minskning av penningmängden som föregår prisdeflation och en ekonomisk nedgång faktiskt igång av en slapphänt penning- och budgetpolitik dessförinnan, och inte av likvidationen av skulder i sig. Dessutom följer den ekonomiska tillväxten efter när tillgångsreserven väl börjar att stagnera eller krympa, vilket krossar myten om att regeringar och centralbanker kan få ekonomin att växa.
Som Mises [v] skrev:
En viktig utgångspunkt för interventionismen som samhällsfilosofi är förekomsten av en outtömlig källa som kan mjölkas för evigt. Hela det interventionistiska systemet faller samman när den källan torkar ut: jultomteprincipen likviderar sig själv.
[i] Irving Fisher, Boom and Depressions, London: George Allen, s. 39
[ii] Eugen von Böhm-Bawerk, The Positive Theory of Capital, bok 6, kapitel 5, Macmillan and Co., 1891.
[iii] Richard von Strigl, Capital & Production, Mises Institute, s. 7.
[iv] James Mill, ”On the Overproduction and Underconsumption Fallacies.” Redigerad av George Reisman, publicerad av Jefferson School of Philosophy, Economics, and Psychology, 2000.
[v] Ludwig von Mises, Human Action, kapitel 36, ”The Crisis of Interventionism.”
Originalartikeln översattes av Stefan Ottosson
Kommentera artikeln på bloggen
