Socialdemokraten Karin Wanngård skriver idag på SvD Brännpunkt att de nyligen införda avgifterna för utländska (utom-europeiska) studenter vid svenska lärosäten betytt en minskning på ”mellan 75 och 90 procent”. Det är ju inte så svårt att förstå – gratis är gott. Men eftersom ingenting är helt gratis i denna värld så måste ju någon plocka upp notan. I det här fallet betalas den av svenska skattebetalare (ni vet, den ensamma mamman, den fattiga folkpensionären och alla andra utsatta grupper som politiker som Wanngård annars gärna talar om).
Wanngård har dock en poäng: svensk akademisk forskning och utbildning, liksom svenska studenter, förlorar antagligen på att studentpopulationen blir mer homogen. Om man ska lära sig om livet och världen krävs helt enkelt en skiftande miljö med en mängd olika språk och kulturella impulser. Och forskningen blir stillastående om den inte utsätts för och kan ta tillvara olika perspektiv.
Visst, riktigt så långt går inte Wanngård. Och det är frågan om hon ens förstår det argumentet. Istället hävdar hon att svenska lärosäten har ”vissa naturliga nackdelar i den globala konkurrensen” men att ”vår utbildning har lika hög kvalitet” som andra i världen. Kanske har svensk utbildning hög kvalitet, men att denna kvalitet inte överstiger kostnaderna för utbildningen (inklusive flytten till Sverige) säger ett och annat: potentiella utländska studenter anser inte svensk utbildning vara tillräckligt bra för att man ska betala för den. Detta säger så mycket mer än att politiker som Wanngård förfasas över att antalet icke-européer vid svenska universitet minskat med upp emot 90%.
Och det säger att politiker borde hålla sig borta från allt som är viktigt. För det är helt uppenbart att allt sådant som politiker som Wanngård rör i bara efterfrågas om det är gratis. Det är inget högt betyg.
