Media rapporterar om att den senaste tidens demonstrationer urartat och blivit våldsamma. Även om de allra flesta föraktar såväl våldet som förstörelserna, så är sedan gårdagen Aten en sargad stad. Förödelsen är stor. Mängder av byggnader står i brand.
Samtidigt är världens blickar riktade mot Grekland och det sparpaket som röstades igenom igår av landets politiska (över)klass. Inte minst för att sparpaketet varit ett krav från den paneuropeiska politiska (över)klassen för att i all godhet skänka hela Europas skattebetalares pengar till att stoppa hålen i den grekiska ekonomin.
Men ändå kan man inte uttrycka annat än förvåning. För det verkar inte komma några briljanta ekonomiska ”analyser” av keynesianer av krugmanskt snitt. Var är alla de ekonomer som annars så gärna uttalar att förstörelse betyder rikedom?
Man kan endast spekulera i vad det är som håller dem ifrån rampljuset, men antagligen är det på grund av den fortgående finanskrisen. Det finns inga tecken på uppgång eller att krisen snart kommer att ta slut, vilket gör att man inte kan lita på att förlorat kapital i förstörelsen uppvägs av produktionsökningar någon annanstans. Därmed faller den aggregerade keynesianska analysen, som inte medger att ekonomin är komplex eller att en masking inte är en bil som i sin tur inte är en fabrik som i sin tur inte är ett metspö.
Faktum är att om förstörelsen analyseras för sig själv och man därmed ser till konsekvenserna av just förödelsen, så verkar det nämligen inte som att den innebär rikedom – utan tvärtom förstörelse. Hemska tanke.
Med andra ord: till och med de verklighetsfrånvända keynesianerna verkar känna på sig att allt inte står helt rätt till. Trots att de fått politikerna att trycka upp mängder med nya pengar, hålla räntorna på rekordlåga nivåer, skapa en herrans massa stimulanspaket, samt ”rädda” företag som levt gott på statliga subventioner.
