Oavsett vad man anser om traditionell religion torde det vara rimligt att medge att vår tids stora världsreligion, statsdyrkan, innehåller alla kännetecken på en regelrätt religion. Givetvis med sina egna särskilda egenheter. Vanliga religioner innefattar övernaturliga gudaväsen vilket gör att deras påståenden formellt sett inte kan verifieras eller falsifieras. Just falsifierbarhet brukar anses utgöra skiljelinjen mellan religion och vetenskap. Statsdyrkarna å sin sida tenderar att förneka övernaturliga gudar och har istället som sin gud upphöjt en konstruktion byggd av människohänder: staten.
Förutom det patetiska i företeelsen att böja knä inför en mänsklig konstruktion, gör den mänskliga dimensionen av gudomligheten att statsdyrkan som religion är unikt prövningsbar. Varför har alla världens religionskritiker missat att angripa och slita just denna religion i intellektuella småbitar? Här står ju ett öppet mål; det är bara att rulla in bollen.
För att beteckna den organiserade formen av statsdyrkan kan vi använda ordet statskyrka, vilket sedan millenieskiftet blivit ledigt i Sverige. Statskyrkans gud, staten, är en organisation som består av en grupp helt vanliga människor vilka rangordnas efter popularitet och grupperas i sekter efter sina specifika särintressen. Sekterna har försetts med pedagogiska färgbeteckningar för att man ska kunna se skillnad på dem, och för att man lätt ska kunna välja en färggrupp som man gillar. Ofta klumpar de ihop sig i större gäng för att samla sin makt. I Sverige härskar för tillfället gänget sjuenigheten som gemensamt framställer den åttonde sekten som Djävulen. I statsdyrkan finns alltså den vanliga dikotomin mellan det Goda och det Onda. Icke desto mindre utgör de alla tillsammans toppskiktet i statskyrkans gudomlighet.
Ytligt sett konkurrerar sekterna om menighetens gunst, men till största delen har sekterna ett allt överskuggande gemensamt intresse i att upprätthålla menighetens vördnad och underkastelse inför gudomen. Det görs genom att låta menigheten förstå att guden är en kärleksfull gud, och varje god gåvas givare, och det finns intet gott som inte kommer ifrån guden. Har du mat? Tacka statsguden. Har du utbildning, arbete, hälsa, fysisk trygghet, god levnadsstandard, välartade barn som slipper jobba i saltgruvorna? Då vet du vem du ska tacka.
En särskild egenhet hos statskyrkans gud är att den envisas med att försöka övertyga menigheten att de alla är en del av gudomligheten. Menigheten tränas i att tro detta genom att under sin uppväxt memorera ramsor som “men staten är ju vi”, eller “i vårt land får alla vara med och bestämma”. På sätt och vis är det sant att menigheten är del av gudomligheten, men på samma vis som plankton och larver är en del av näringspyramiden. Den heligaste och högsta delen av gudomligheten utgörs trots allt av sektledarna själva, samt av deras prästerskap, tjänstemän, och alla de lärjungar som delar deras särintressen.
Statskyrkans heligaste sakrament kallas röstning, vilket genomförs på en särskild högtidsdag kallad “valdagen”. I Sverige inträffar valdagen kring höstdagjämningen vart fjärde år på året precis mellan två skottår. Denna dag klär statsdyrkarna upp sig och vallfärdar till temporärt upprättade heliga platser. Vid avslutad pilgrimsfärd belönas de med att på färgade papperslappar få skriva namnet på den sektledare de vill ska bestämma över dem under de kommande fyra åren. De flesta väljer den som de tror kommer ge dem rikedom och lycka. De mindre hängivna statsdyrkarna (ty sådana finns) väljer den som de tycker minst illa om. Det anses vara ett tecken på bristfällig fostran, otacksamhet och asocialt beteende att inte delta i denna högtidliga ceremoni. Valdagen är dagen då menigheten ska känna att den är del av det gudomliga. Och förresten, tänk på de fattiga barnen som inte har någon mat och vård-skola-omsorg eftersom de inte får rösta.
Statskyrkan har en synnerligen stark attraktionskraft som tycks vara svår att motstå. Dels attraherar den allehanda sociopatiska element som lever på berusningen som kommer av att bygga stora monument och vinna ära och berömmelse. De njuter av att förverkliga grandiosa planer, rätta till allmogens smutsiga kaos, och spela schack med menigheten som pjäser på nationens bräde. Denna grupp är den som tenderar att flyta upp till toppskiktet. Men statskyrkan har också en stark dragningskraft på obildade och arbetsskygga, som i sektlivet ser en trygg försörjning i till minimal ansträngning och utan att behöva smutsa ner sig. I utbyte mot denna förmån springer de gärna sektledarnas och prästerskapets ärenden, skramlar med vapen, utfärdar hot och driver in de obligatoriska medlemsavgifter menigheten förbundit sig att betala enligt osynliga sociala kontrakt. Det stora flertalet i statskyrkan utgörs av denna senare, trögrörliga, massa. En gemensam nämnare hos statskyrkans alla officianter är att de hyser förakt för den otvättade menigheten, deras alldagliga liv och triviala arbeten. Observera att särskilt kvinnor är välkomna som medlemmar, präster och till och med sektledare eftersom de anses allmänt mer kompetenta.
Det ska medges att det finns en liten andel idealister i statskyrkan som uppriktigt försöker lindra menighetens lidanden. Men oftast slutar dessa antingen som tragiskt desillusionerade, eller lockas snart av statskyrkans pompa och ståt till att börja sträva mot toppen och utvidga sina personliga domäner.
Menigheten har ibland svårt att veta hur man håller guden på gott humör. Menigheten vet ju att den förväntas arbeta hårt i sitt anletes svett, men samtidigt får den inte bli mer framgångsrik än sektledarna och prästerskapet, ty sådan orättvisa framkallar gudomens vrede som ingenting annat. Menigheten får inte stjäla, men samtidigt får den inte förvägra statsgudens rätt till mer än hälften av dess inkomst. Menigheten får inte mörda, men samtidigt ska den tillåta guden att skada dess barn i sociologiska experiment, och andra statsgudars barn i krigiska äventyr i främmande länder. Menigheten får inte ljuga, men samtidigt tycks det som att de gudomliga själva inte alltid talar sanning.
På grund av statskyrkans tendens att hjärntvätta sina lärjungar och framkalla ett starkt känslomässigt beroende krävs synnerligen skicklig avprogrammering för att befria avhoppare från de villfarelser statskyrkan matat dem med. Det är en svår uppgift som bara kan lyckas om subjektet verkligen vill bli helt fri. De starka känslor som väcks vid insikten om att man blivit bedragen ända sedan dagen då statskyrkans präster ryckte en från modersbröstet (vanligen ett års ålder) gör tyvärr att de flesta hellre fortsätter i statskyrkans familjära trygghet än blir befriade. En framgångsrik avprogrammerare måste ha ett hjärta fullt av kärlek och medkänsla, samt oändligt med tålamod.
Statens dunkla skapelsehistoria utgör näringsrik mylla för allehanda gudasagor om ädla krig, modiga hjältar och sköna jungfrur. Samtida mytspinnare befolkar akademierna och fabulerar dagligen nya historier om statskyrkans godhet och nödvändighet. Dessa skriftlärde producerar den ena teorin mer fantastisk än den andra och förklarar övertygande hur den statliga guden med övermänsklig visdom utför sina underverk: Den kan skapa välstånd genom att ta från en och ge till en annan, ja till och med ex nihilo. Den kan skapa mat och välstånd med tryckpressar. På sina institutioner kan den förvandla dåliga människor till goda. Den kan förhindra brott och skapa trygghet. Den kan överlägset förvalta menighetens pensioner. Den är bäst på att tillhandahålla bäst sjukvård gratis till alla. Den vet exakt vilka åsikter som är de rätta, och kan effektivt korrigera dem som har fel. Den kan skapa fred med bomber och granater.
För en rationell individ måste statsdyrkan framstå som en synnerligen barnslig religion. De som avfärdar all tro på traditionella gudar, trots att dessas existens inte kan motbevisas, borde rimligen avfärda statsdyrkan eftersom statsdyrkans gud är så lätt att motbevisa. De traditionellt troende, å andra sidan, borde likaledes avfärda statsdyrkan såvida inte deras gud accepterar att de samtidigt dyrkar andra gudar jämte honom.
