I skrivande stund har strax över 80% av rösterna i South Carolinas primärval räknats, det andra i ordningen (Iowa var formellt ett ”caucus) och Ron Paul blir fyra av fyra kandidater med strax över 13% av rösterna. Liksom tidigare vinner han stort bland de som röstar i åldersgruppen 20-29 år och har även starkt stöd bland 30-44-åringarna. Så det finns många som hoppas på ett stort libertarianskt inflytande på det republikanska partiet när dessa ”ynglingar” tar plats på centrala positioner i partiet.
Det går inte att komma ifrån att Ron Paul har betytt mycket för den libertarianska rörelsen i form av att sätta libertarianismen (om än endast Ron Pauls version) på den politiska kartan. Men det låter lite som samma anledning som anförs av kommunpolitiker för att investera skattebetalarnas pengar i skrytprojekt – man vill ”sätta kommunen på kartan”. Så frågan är varför det är viktigt att ha frihetens idéer representerade i partipolitiken. Och om svaret är ja, då blir följdfrågan varför det i så fall är viktigt att göra detta utanför det libertarianska partiet Libertarian Party.
Mitt svar är att det inte är viktigt alls. Faktum är att det är direkt kontraproduktivt. Libertarianer bör hålla sig borta från den smutsiga partipolitiken.
Det finns flera anledningar till detta och jag skrev om några av dem redan för fyra år sedan. Men kortfattat handlar det om att politikern Ron Paul utgör ett oerhört dåligt inflytande på frihetens idé. Kommunikatören Ron Paul gör måhända nytta i och med att idéerna förs ut till bredare folklager – i alla fall i den mån detta leder till en bestående respekt och förståelse för libertarianska ideal, att fler läser om och utbildar sig inom libertarianism och frihet, att fler ”omvänds”.
Men problemet är verkligen inte kommunikatören Ron Paul, utan politikern. De som dras till Ron Paul gör detta för att de önskar att någon med Ron Pauls ideal skulle ta över makten i Washington DC och göra stora förändringar. Fokus ligger således inte på frihet (vilket många hävdar), utan på den politiska makten – man önskar bruka den i egna syften. Även om de egna syftena för tillfället handlar om att ”radikalt” (man måste egentligen vara etatist för att använda detta ord i det här sammanhanget) skära ned på statens utgifter, lägga ned vissa departement, samt åter tvinga in staten inom konstitutionens ramar.
Är det någon som inser hur utomordentligt fånigt detta är? Det ”radikala” handlar om att staten ska underställas de lagar som den själv både stiftar och upprätthåller. Det är ju i bästa fall endast skrattretande. Och varför skulle en sådan manöver vara hållbar när ingen stat i historien kunnat tyglas? Det är alltså både fånigt, historielöst och samtidigt såväl ignorant som naivt.
Man måste vara etatist för att tänka i dessa banor och samtidigt kunna hålla sig för skratt.
Lägg till detta att Ron Paul personligen tillhör den etatistiska fåran av libertarianismen – den så kallade minarkismen. Jag har tidigare skrivit om minarkismens totala oduglighet och direkta farlighet (se här och här), så det finns ingen anledning att upprepa detta här. Det räcker med att upprepa att libertarianismens radikala idé – att frihet både är rätt och fungerar – går på tvärs med minarkismens idé att frihet kräver tvång (såväl monopoliserat som centraliserat). Detta blir än mer problematiskt i och med Ron Pauls stora framgångar eftersom den libertarianska rörelsens tyngdpunkt ytterligare förskjuts från det radikala mot minarkism.
Detta sker givetvis genom att Ron Pauls ”revolution” gör att många fler får upp ögonen för någon slags frihetsideal som inkluderar en konstitutionellt begränsad stat. Om man är mini-etatist ser man detta som en stor seger eftersom det blir fler ”libertarianer” och, får man förmoda, därmed färre stor-etatister. Men för en sann radikal spelar det knappast roll hur många som vill ha ”lite” jämfört med ”mycket” – man är lika mycket gravid direkt efter befruktning som efter åtta månader. Det som spelar roll är huruvida man är gravid eller inte – att vara för en ”liten” monpoliserad och centraliserad våldsmakt är inte bättre än att vara för en ”stor” sådan.
Förhoppningsvis tar vissa av de som idag är Ron Paul-fantaster det ytterligare steget in i sann radikalism och helt anammar det libertarianska frihetsidealet. Det är förvisso så att få klarar att i ett enda steg göra sig av med den statliga hjärntvätten och avskaffa staten; de flesta av oss finner frihetens mening först efter flera år av funderingar, argumentation och många små steg i ”rätt riktning”. (Men detta är i så fall inte ett resultat av Ron Paul politikern, utan Ron Paul kommunikatören!)
Det stora problemet är den reflexmässiga uppslutningen kring politiska rörelser och ”allierade” som verkar vara i medvind. Även anarkister tenderar att dras med i detta kollektiva delirium och börjar engagera sig partipolitiskt. Härmed flyttar dessa individer fokus från det slutgiltiga målet till något som förefaller vara ett delmål (men som egentligen inte är det) – och investerar känslomässigt i denna ”rörelse”. Ett stort känslomässigt engagemang får så småningom konsekvenser på ett principiellt plan – den som ”för en tid” lägger det egentliga målet åt sidan för att arbeta för något som är ”mindre dåligt” än alternativen som för tillfället är tillgängliga riskerar att ge upp målet och istället ta till sig av den destruktiva logiken att det ”mindre dåliga” är ”bra”.
Många anarkister har dessvärre fallit för det grupptänk som gärna uppstår hos en rörelse som anser sig arbeta i medvind. Av dessa anarkister återstår endast ett fåtal som inte helt eller delvis anammat etatismen. Detta är förödande för libertarianismen.
Faktum är att partipolitik handlar om att kompromissa, att kohandla och om att satsa allt för att nå delmål. Att detta fokus på det som är inom räckhåll till slut påverkar synen och gör de flesta till principiellt närsynta är inte konstigt. Men det gör det icke desto mindre förfärligt, för friheten tål inga kompromisser. I motsats till hur många etatister verkar resonera, så går det inte att vara ”mer” eller ”mindre” fri – man är antingen fri eller så är man inte fri. Det finns inget mellanting.
Det känns kanske bättre att inom vida snarare än snäva ramar få ta egna beslut, men faktum kvarstår: någon har fastställt och upprätthåller dessa ramar. Så länge dessa finns är du inte i egentlig mening fri. Slaven som tillåts röra sig fritt på plantagen är inte mer fri än slaven som kedjats fast – han bara luras tro att han icke är slav. Detsamma gäller frihet: man är inte fri om man inte helt och hållet rår och ansvarar för sig själv.
Att vara för ”mindre ofrihet” är inte samma sak som att vara för frihet.
Jag fick bra skjuts på vägen mot öppna ögon med hjälp av Ron Paul, men som Per säger så går det inte ihop principiellt och man måste ta klivet fullt ut mot det slutgiltiga målet annars är det hyckleri att säga att man är för frihet. Jag föreslår att var och en som hittat hit gör sig självtjänsten att läsa Murray Rothbards – For a New liberty. Lättläst och trevlig och mördande logisk.
Tack Per.
Personligen tycker jag att artiklar som denna är totalt överflödiga och onödiga. Totalt och fullständigt.
Att uppskatta Ron Paul för vad han har gjort och fortfarande gör är helt förenligt med att vara anarko-kapitalist. Se bara på Tom Woods, Lew Rockwell, Tom DiLorenzo med flera. Till och med Stefan Molyneux har givit sitt stöd. Är det någon som vågar påstå att de inte är anarkister?
Ron Paul blir nog både kritiserad och smutskastad av statskramarna så det räcker och blir över. Det finns absolut ingen anledning för oss att hoppa i den sandlådan. Artiklar som denna har i mina ögon en tämligen desperat överton, det handlar mer om att visa sin egen renhet som anarkist än något annat.
Jag är själv övertygad anarko-kapitalist och har varit det länge, men till skillnad från vissa andra är jag dock säker nog i min övertygelse att jag inte behöver skriva dylikt strunt och uppenbara självklarheter för att bevisa något.
Ska för övrigt bli intressant att se om min kommentar kommer att tas bort precis som re-printen av min kolumn. Kritik av denna artikel kan ju tolkas som stöd för Ron Paul, vilket tydligen inte kan tillåtas.
Kaj:
Det är skillnad på kommentarer och inlägg. De åsikter som framförs i ett inlägg blir per automatik institutets åsikter, medan det som skrivs i kommentarer står för den individen. Den distinktionen känner ju du också till, även om jag förstår att du inte tyckte om att vi tog bort ditt inlägg.
Att diverse kända ankaps stödjer Ron Paul är ju inte ett skäl i sig (och såvitt jag vet har Molyneux inte uppmanat sina lyssnare att gå och rösta på Paul, rätta mig om jag har fel). Frågan är istället var gränsen går för vilka politiker som man kan stödja eller inte. Om Ron Paul inte hade velat avskaffa utbildningsdepartementet, hade det ändå varit okej att stödja honom? Hade det varit okej om han bara förespråkade hälften av de skattesänkningar som han gör idag? Om Rockwell gick ut och stödde Gingrich (som så sent som i går meddelade att han håller med Pauls åsikter om Fed och ”lovade” att driva den frågan om han blev president), hade det då varit okej att stödja Newt?
Det är här problemet ligger: var drar man gränsen för vilka politiker som är tillräckligt ”frihetliga”? Paul är i allra högsta grad motståndare till ankap och vill ha en stat som kräver hundratals miljarder dollar per år för att gå runt och anser att staten ska stifta lagar om både det ena och det andra. Kan man bortse från allt det, och vad mer kan man isf. också bortse från?
Detta är alltså _politikern_ Paul. Däremot har _kommunikatören_ Paul gjort ett jättejobb med att sprida frihetens idéer runt om i USA, och det påpekar ju också Bylund i sitt inlägg. Problemet är som sagt att många har svårt att skilja på politikern och kommunikatören. Man kan stödja Pauls utbildningsarbete utan att för den sakens skull hoppas på att han ska bli president och lägga tid och energi på att försöka förverkliga det. Och som både Hoppe och Molyneux har påpekat gång på gång hade det inte hjälpt att Paul blev president, för så fort någon annan blev president hade staten återigen börjat växa. Frestelsen blir _alltid_ för stor för folk att utnyttja staten till sina egna ändamål och kommer göra allt de kan för att köpa upp politiker. Det är därför politik är ett Sisyfos-arbete.
Sedan kan jag hålla med om att tonläget i Bylunds inlägg hade kunnat vara mera tillmötesgående, men faktum kvarstår att det innebär en rad olika problem att stödja en politiker, oavsett om det är Paul eller någon annan. Låt dårar syssla med politik medan smarta personer som Paul kan ägna sig åt att utbilda folket.
Kan inte annat än hålla med Kaj.. Lägg krut på att att kritisera stadskramarna istället.
Personligen ser jag varje steg mot mer individuell frihet som en seger, rom byggdes inte på en natt..
Ni gör ett oerhört bra jobb i övrigt!
Markus
Jag anförde inte att vissa ankaps stöd för Ron Paul var ett skäl att själv stöda honom. Poängen var att man KAN stöda honom, fast man själv är ankap. Svårare än så är det inte och jag tyckte att det framkom tämligen klart i min kommentar. Vill man inte göra det så behöver man inte.
Dina hypotetiska funderingar kring Ron Paul, Lew Rockwell och Gingrich är totalt irrelevanta och typiskt för den brist på verklig substans som kännetecknar artiklar som denna och ditt försvar av den.
Om Ron Paul hade hållit helt andra värderingar än de han gör idag är det väl fullständigt uppenbart att varken jag eller någon annan ankap skulle stöda honom, eller hur?
Om Rockwell hade varit en Gingrich-supporter hade han aldrig grundat Mises Institutet, eller hur?
Om Gingrich hade varit en ankap skulle vi alla gilla honom, eller hur?
Detta är totalt onödig och spekulativ smörja. Jag stöder Ron Paul på basis av det han FAKTISKT HAR SAGT OCH GJORT. Det samma gäller Mises, Rothbard, Hoppe och alla andra i vår tradition. Peter Schiff också, för den delen.
Jag har aboslut inga som helst problem att bortse från Ron Pauls tillkortakommanden, just på grund av att jag inte belastas av en hysterisk drift att varje sekund måsta proklamera min anarko-kapitalistiska övertygelse. Jag kan stöda Ron Paul och hylla honom för hans mod, kunskap och bidrag utan att bryta ihop av oro över hur andra ankaps tolkar mitt stöd. På samma sätt kan jag bekänna min beundran för Hayek, Jefferson, Acton med flera föregångare. Jag kan till och med ge eloger till Andrew Jackson och Grover Cleveland.
Kanske vissa ankaps blir förfärade över detta och viskar till varandra att ”den där Grüssner är nog en smygetatist han!”. Det struntar jag fullständigt i. Jag vet vad jag är.
Till skillnad från dig och Bylund behöver jag inte skilja på ”politikern” och ”kommunikatören”. För mig är detta ännu ett led i den absurda hysteri som kännetecknar många ankaps när diskussionen börjar närma sig gränsen mellan minarkism och anarkism. Så jag önskar er båda lycka till med era ”problem” med Ron Paul, jag kom över dem för länge sedan.
Förstod inte själv varför kolumnen togs bort, framförallt så försvann min kommentar på den som jag tycker var extra viktig 🙂
Haha! Precis!
Mises.se stöder ingen politisk kandidat och att re-printa min kolumn kan uppfattas som stöd. Jag förstår orsaken, även om jag naturligtvis inte håller med 🙂
Kan förstå Bylunds tankar men håller inte med i resonemanget. Bara för att vi inte kan trolla bort staten över en natt tycker jag inte att man bör lägga ned alla politiska/offentliga engagemang som syftar till att reducera staten.
Precis som Bylund skriver så krävs det ofta många små steg innan man fullt förstår och omsluter idén om frihet. Som jag tolkat det är det precis detta Ron Paul strävar efter – att genom små successiva steg få fler och fler att inse att staten med fördel kan reduceras. Slutligen blir steget till att omfamna anarko-kapitalism mycket litet och förmodligen kan då även de mest inbitna minarkisterna acceptera utträde ur staten.
Kort men intressant videosekvens med RP:
http://www.youtube.com/watch?v=ZdKlFtxbt9o
Ja det var jag som raderade Kajs inlägg, och jag meddelade varför till Kaj. Anledningen var just det som Kaj skriver ovan att vi inte stödjer någon politisk kandidat. Det borde inte vara så förvånande och är helt i linje med det material vi tidigare har publicerat. För er som vill läsa Kajs inlägg så finns det på hans blogg: http://laxplock.wordpress.com/2012/01/15/ron-paul-for-president/.
Vi publicerar bara sådant vi kan stå för själva och ta ansvar för och på samma sätt gör andra redaktioner och siter, knappast något upprörande i sig. Att folk ger uttryck för andra åsikter i kommentarerna är en annan sak och en naturlig del av debatten.
Om den här kategorin av artiklar är onödiga så är även artiklar som hävdar att anarkister ska stödja Ron Paul onödiga. I min värld så bör båda förekomma, inget skadligt i sig att debattera detta. Just Molyneux och Blocks meningsutbyte visar på skillnaden i strategi. Molyneux ger Ron Paul cred som utbildare och kommunikatör men inte politikern Ron Paul, Block är av en annan åsikt som bekant.
Personligen har jag svårt att förespråka någon som förespråkar en stat som kostar hundratals miljarder dollar per år att ratta runt. Jag har svårt att få ihop det med de ankap. principerna. Hur ni andra tycker och får ihop det är upp till er.
Överst på sidan står det klart och tydligt ”mot staten”. Ron Paul är en beundransvärd person som har vissa goda, principiella utgångspunkter, som han sedan tyvärr kompromissar. Han är outröttlig och han sprider frihetliga budskap och undervisar i självägande. Bra så. Ingen eller nästan ingen av oss kan rösta på honom (om någon nu mot förmodan har inbillat sig att ens röst gör någon skillnad) så hela debatten är egentligen onödig, precis som all tid man spenderar på det Amerikanska politiska dockteatern är totalt bortkastad tid, speciellt som han ALDRIG kommer att tillåtas bli President. Vi har mycket annat som behövs göras….
Joakim F och HQ illustrerar min poäng tämligen bra. Uttrycket ”att inte kunna se skogen för alla träden” slår en ganska snabbt.
Ron Paul har tveklöst varit en av de viktigaste, om inte den viktigaste enskilda personen i kampen mot Federal Reserve och fiat valuta. Det är en sak att skriva böcker om det, att sätta igång en internationell debatt och på så sätt exponera miljontals människor för dessa tankar är en helt annan. Det var inte Mises eller Rothbard som fick collegestudenter att bränna dollarsedlar och ropa ”End the Fed”. Det var Ron Paul. Att marginalisera betydelsen av detta, som Per m.fl. gör, är under vår värdighet.
Samma gäller hans kamp mot USA:s imperialism och en hel del annat. Som bloggare/skribent vet jag hur enkelt det är att orera mot det på internet. Ron Paul gör oändligt mycket mer än så.
Att stödja honom innebär för övrigt inte att man måste rösta på honom, om man ens kunde. Jag tror inte att Rockwell eller DiLorenzo faktiskt kommer att rösta, men det är förstås irrelevant.
Vi vet alla att Ron Paul inte är anarkist. Det var inte någon av österrikarna heller före Rothbard. Så vadå då? Vad tusan spelar det för roll? Är vi faktiskt så barnsliga att vi inte kan erkänna allt de fanstastiska som minarkisterna sagt, gjort och åstadkommit, bara för att de inte är ”rena”?
Den här debatten är inte alls onödig, den blottlägger vår karaktär. Och vad jag har sett så här långt har varit en stor besvikelse.
Kaj,
Precis, inlägget togs bort för att Mises.se inte stöder vare sig partier eller politiker.
Fast det är ju inte hypotetisk och spekulativ ”smörja”. Om Paul blir president kommer han bli tvungen att kompromissa. Rejält. Han kommer tvingas välja om han ska stödja lagpaket som å ena sidan innehåller saker som är bra, men å andra sidan innehåller sådant som går emot allt vad frihet heter. Vad välja? Och hur långt bör vi ge vårt stöd till detta? Hur ska vi avgöra vilka kompromisser som är okej och inte? Detta är extremt viktiga och verkliga problem som man måste ta hänsyn till och som man absolut inte kan vifta bort.
Det är som sagt oerhört lätt att ryckas med och föreställa sig en framtid där Paul blir president och driver igenom alla sina hjärtefrågor och förvandlar USA till det mest libertarianska landet på Jorden. Verkligheten lär dock bli något helt annat så länge majoriteten av Senaten och Kongressen och statsanställda och fackföreningar och banker och vapenbolag inte är libertarianer. Om Paul hade kandiderat till att bli diktator där han enväldigt kunde fatta vilka beslut han ville så hade det varit en annan sak. Men nu kandiderar han till att bli president i en demokrati, som dessutom designades för att sprida makten så mycket som möjligt mellan olika grenar.
Molyneux har en extremt viktig poäng här när han påpekar att om man tror att man kan förvandla en hel stat till att bli libertariansk så borde man i första hand försöka göra detta med en betydligt mindre organisation, t.ex. att förvandla en liten tjuvliga till Röda Korset. Lyckas man med det så har man bevisat att det här åtminstone är möjligt på liten skala (och man har dessutom gjort en samhällstjänst på köpet). Anser man däremot att detta vore snudd på omöjligt så verkar det inte särskilt lovande att försöka göra detsamma med en av världens största tjuvligor, d.v.s. amerikanska staten. Och man behöver inte ens testa det här inom traditionellt organiserad brottslighet. Man kan gå med i en liten socialdemokratisk lokalförening och försöka förvandla dem till libertarianer – det hade varit oändligt mycket lättare än att konvertera makthavarna i en hel stat.
Det finns en ziljard frågor om hur Paul rent praktiskt ska lyckas omvandla den amerikanska staten, och det är väldigt oroväckande när ingen Paul-anhängare bryr sig om att besvara dessa frågor utan istället tycker att det är tramsigt att hålla på och ifrågasätta hans kandidatur. Det handlar inte om Den Rena Läran eller blind principfasthet. Det handlar om vad som är praktiskt möjligt och realistiskt.
Kaj den här debatten är inte på något sätt ny, det handlar om strategi och som bekant förekommer det och har förekommit ett flertal olika åsikter om detta. Rothbard lade stor energi under sitt liv för att söka olika temporära allianser för att komma framåt, och han sa själv att detta var en av de saker han ångrade.
Sen motsäger inget av det du skriver vad jag sa. Läs vad jag Markus, Per och andra skriver. Vi stödjer Ron Paul som utbildare och kommunikatör och ger honom cred för hans insats där, men stödjer honom inte som politiker. Du hävdar att vi säger något annat. Varför?
Det kommer fortsättningsvis förekomma flera olika strategier för frihet, jag ser inget onödigt i att diskutera detta, snarare är det nödvändigt och nyttigt. För min egen del blir jag inte besviken på de som inte har samma strategi som jag själv, snarare nyfiken.
Hans lite av min poäng var att det måste gå att diskutera strategier för frihet i en trevlig samtalston, så jag håller med dig där. Nu var kanske inte ditt inlägg i den tonen du efterlyste även om din poäng gick fram 🙂
Bah, det är bara bra för blodet att ta i litet ibland, inte för att jag tycker att tongångarna varit något desto hetare i den här diskussionen heller.
Vad gäller strategi så visst är frågan viktig. Jag förstår inte varför folk hela tiden tar upp det där med att rösta. Det är inte det är frågan och man kan stöda en person utan att rösta på honon. På motsvarande sätt är det för mig helt irrelevant att Ron Paul är politiker och minarkist. Han har gjort mer för ”frihetsrörelsen”, om man kan tala om en sådan, än någon av oss.
Som jag sade tidigare: Ron Paul får nog utstå både kritik och smutskastning från de verkliga statskramarna, imperalisterna och det gänget. Vi gör oss ingen tjänst genom att hoppa i samma sandlåda som dem. Att antyda att man som ankap måste ta avstånd från Ron Paul är nonsens.
Och förresten, är det någon som kommit på tanken att Ron Paul är den kommunikatör han är tack vare det faktum att han också är politiker? Att skilja på de två går inte. Han skulle aldrig ha blivit den kommunikatör han är om han inte varit politiker och presidentkanditat.
Och nej Joakim F, jag lägger inte ord i munnen på er eller påstår att ni säger saker ni inte har sagt.
Bra poänger Hans, jag brukar försöka tänka på att inte förvandlas till vänstern på 60-talet som käbblade mer med varandra än den yttre fienden, men det är lätt hänt att man själv hamnar där ibland ändå.
Samtidigt är det som sagt extremt viktigt att diskutera strategier eftersom det är avgörande för hur man når ut med budskapet, och väljer man fel strategi kan man till och med orsaka stor skada på hela rörelsen. Det gäller bara att försöka diskutera det på ett civiliserat sätt.
Men i grund och botten vill vi att Kaj lägger sin tid på att attackera staten, inte drömma om lätta scenarier och snälla maffiabossar 🙂
Jag tycker inte att kritiserande av Ron Paul för att han inte är ankap är någon vidare bra strategi.
RP kan och har varit en väg in i libertarianismen för många, precis om Hayek. Vi hjälper inte vår sak genom att kritisera dessa herrar för att vara alldeles för moderata, när de för de flesta är oerhört radikala.
Alla som har fel ska väl kritiseras? Vi kan väl säga visst det är en väg men den är en omväg..
Håller helt med Kaj.
Tycker att vissa debattörer här beter sig oerhört tramsigt, och näst in till drar ett löje över hela den annars så bra sidan. Här har vi en människa som bättre än någon annan politiker står upp för att göra samhället frihetligt och minska statens roll över människorna. Istället för att uppmuntra och backa upp en sådan person, gnäller man och kritiserar honom för att inte vara tillräckligt renlärlig. Som någon här skrev. Det här påminner inte så lite om Life of bryan http://www.youtube.com/watch?v=gb_qHP7VaZE
Den verkar ju inte ens handla om ideologi utan bara om strategier och vilket sätt som är praktiskt genomförbart för att nå målet.
Till skillnad från en del här så har så har faktiskt Ron Paul en strategi till att få bort statens makt över människorna, att gå in i politiken och inifrån minska den successivt. Har inte sett någon av er som kritiserar detta, presentera någon trovärdig alternativ strategi överhuvudtaget. Har jag missat något sådant inlägg så får ni gärna bjuda på en länk.
Finner även den här kommentaren av Joakim F mycket konstig.
”Om den här kategorin av artiklar är onödiga så är även artiklar som hävdar att anarkister ska stödja Ron Paul onödiga. I min värld så bör båda förekomma”
Om du nu tycker att båda artiklarna ska få förekomma, hur kommer det sig då att du tog bort den ena?
Steffo,
Att säga att båda sortens artiklar bör förekomma innebär inte att de bör förekomma på samma plats. Mises.se stöder varken politiker eller partier, vilket innebär att denna typ av artiklar inte förekommer här.
Jag tror personligen inte på att man kan ändra systemet innifrån, genom att ta över staten och successivt avskaffa den. Samma tankesätt borde isf. kunna appliceras på andra anti-sociala organisationer, som till exempel den organiserade brottsligheten. Om man tror att man kan infiltrera staten och successivt avskaffa den, varför testar man inte detta på mindre skala och infiltrerar ex. Hells Angels i syfte att nedmontera dem? Jag tror som sagt inte på detta som taktik. I grund och botten kommer ingen förändring att kunna ske utan befolkningens stöd. Alla stater baseras på befolkningens stöd, oavsett om det är passivt eller aktivt, vilket bland annat de la Boetie och Mises visat. Vår insats, det vi gör här, går ut på att utbilda folk i sunt ekonomiskt tänkande och frihetens idéer för att ändra på detta stöd.
Steffo anledningen till att du tycker att kommentaren är konstig är nog för att du inte har läst hela diskussionen.
Kaj skrev:
”Personligen tycker jag att artiklar som denna är totalt överflödiga och onödiga. Totalt och fullständigt.”
Därav mitt svar:
”Om den här kategorin av artiklar är onödiga så är även artiklar som hävdar att anarkister ska stödja Ron Paul onödiga. I min värld så bör båda förekomma, inget skadligt i sig att debattera detta. ”
Och anledningen till att vi inte har inlägg av Kajs typ här förklarade jag med:
”Ja det var jag som raderade Kajs inlägg, och jag meddelade varför till Kaj. Anledningen var just det som Kaj skriver ovan att vi inte stödjer någon politisk kandidat. Det borde inte vara så förvånande och är helt i linje med det material vi tidigare har publicerat. För er som vill läsa Kajs inlägg så finns det på hans blogg: http://laxplock.wordpress.com/2012/01/15/ron-paul-for-president/.
Vi publicerar bara sådant vi kan stå för själva och ta ansvar för och på samma sätt gör andra redaktioner och siter, knappast något upprörande i sig. Att folk ger uttryck för andra åsikter i kommentarerna är en annan sak och en naturlig del av debatten.”
Jag tror inte att du tycker det är konstigt att vi inte publicerar material vi inte förespråkar eller?
Tack för svaret Joakim. Jag är helt med på vad du säger och håller med om de problem som du tar upp. Dock undrar jag hur, rent praktiskt, man ska gå tillväga för att uppnå det statslösa samhället om man inte får göra det inifrån, genom politiken.
Utbilda folket, visst absolut, men sen när folket är utbildat, hur ska de då gå tillväga för att uppnå målet om de inte får rösta på en politisk kandidat som vill upplösa staten?
(i detta finns även en annan fråga kring hur man lyckas övertyga hela folket om fördelarna med ingen stat om de inte först får se fördelarna med en minimalistisk stat, men det är som sagt en annan mindre viktig fråga som vi kan lämna tills vidare)
Jag utgår ifrån att ni har skrivit om det någonstans, men jag har aldrig sett ett sådant inlägg på misesbloggen. Har du en länk till en sån text så tar jag tacksamt emot den.
Joakim F, jag läste vad du skrev men tolkade det på ett annat sätt. Det är ingen stor grej dock, och nu har både du och Joakim K förklarat vad du menade. Naturligtvis står det er fritt att publicera precis vad ni vill.
Nej det är ingen stor grej Steffo, jag misstänkte att det bara var ett missförstånd.
Angående strategi så tror jag på att långsiktigt få till en förändring. Socialismen är så djupt rotad i vårt samhälle och vårt utbildningssystem så det kommer att ta långt tid att vända detta, samtidigt så är möjligheterna så stora. Det är så många som ännu inte ha blivit utsatta för våra budskap och de flesta blir attraherade av det när det förs fram på rätt sätt.
Min hållning är mer principiell, jag förstår att du och andra som är pragmatiska försöker hitta en väg för att få lite mer frihet, men jag tror inte på den strategin. Det viktiga för mig är idéerna och att de lever vidare. Idéer kan över en natt (och har gjort så flera gånger tidigare i historien) förändra och omforma ett land fredligt. Det viktiga är att sluta stödja staten (även genom att rösta) och ta avstånd ifrån den helt och hållet, en stat kan inte styra bara med direkt våld, den är beroende av massornas stöd. Om tillräckligt många drar tillbaka sitt stöd så kommer vi få en förändring.
En politisk förändring kan lätt rivas upp dagen efter eller nästa år, en grundläggande förändring i attityd och inställningen till frihet är svårare att riva upp.
Likadant som Marxismen och socialismen spred sig som ett gift över världen (ofta först som idéer) så måste vi våga tro på att frihetens idéer kan göra detsamma.
Jag har skrivit lite om min syn på det här:
http://www.mises.se/2011/07/13/en-annan-varld-ar-mojlig/
Men det finns en uppsjö olika strategier t.ex. Free state project, charter cities, seasteading institute osv. Så det finns flera alternativ till en rent ”politiska” strategin.
När det gäller en förändring har jag en låg, låg tidspreferens och är beredd att vänta länge, det händer kanske inte ens under min livstid.
Joakim F
Det du missade i din salva var att jag aldrig någonsin uppmanade någon att rösta på eller ens stöda Ron Paul.
Min kolumn förklarade varför JAG, Kaj Grüssner, stöder honom.
På tal om att lägga orden i munnen på folk och påstå att de sagt något som de inte har sagt…
Kaj jag vet inte var du vill komma, jag har inte skrivit någonstans att du har sagt att man ska rösta på Ron Paul? Ja jag har läst din kolumn och det framgår tydligt att det är du Kaj som stödjer honom.
Kaj om du blev upprörd över min kommentar:
”Vi stödjer Ron Paul som utbildare och kommunikatör och ger honom cred för hans insats där, men stödjer honom inte som politiker. Du hävdar att vi säger något annat. Varför?”
Så var det utifrån att du skrev:
”Är vi faktiskt så barnsliga att vi inte kan erkänna allt de fanstastiska som minarkisterna sagt, gjort och åstadkommit, bara för att de inte är ”rena”?”
Jag tolkade det som att du hävdar att vi inte ger Ron Paul cred för de bra sakerna han har gjort när vi är väldigt tydliga med att vi gör det. Så jag menar att vi gör det men du sa tvärtom, men du kanske avsåg någon annan och jag bara missförstod dig?
Jag kan ha förståelse för att Mises.se inte vill publicera något de inte anser utgör deras åsikter som organisation. Det hela handlar väl kanske lite om vilken syn man har på framförandet av budskap. Jag ser dock inget som helst problem med att framföra åsikter (förutsatt att det är tydligt angivet att det är författarens, och inte Mises.se som står för åsikterna) som inte till 100% överensstämmer med det publicerande organets åsikter. LRC gör det mer än ofta.
Tillåt mig ett stilla förslag : Varför inte sätta en ”disclaimer” på åsikter som skrivs av utomstående skribenter som anger på vilka punkter som Mises.se har andra åsikter än författaren? Självklart bör man vara tydlig med var man anser att folk har fel (=Ron Paul vill faktiskt ha en konstitutionell stat, och inte total frihet), men vad är skadan med att tillåta en sådan publikation, egentligen? Finns det inte snarare en viss nytta, genom att det kan locka hit fler individer som annars inte hade hittat hit, och ge dem möjlighet att dyka djupare i ämnet?
Jag vill minnas att på ett visst FreedomFest-event så fanns talare som var mil ifrån libertarianska värderingar, utan snarare kämpade för acceptans för sanningar som staten försökt förneka och förbjuda. Trots det fanns det en hel del ”common ground” att stå på, av den enkla anledningen att alla som kämpar för att få ut sanningar som staten inte tycker om kommer behandlas illa av etablissemanget.
Jag vet inte om min poäng är tillräckligt tydlig, jag kanske är naiv och att jämställa med idioter som tror att världen blir bättre för att vi bara sätter oss runt en lägereld och sjunger ”kumbaya”, men finns det inte ett värde i att knyta tills sig människor som ligger väldigt nära rent ideologiskt? Det tog mig ett par år av idogt läsande för att ta mig från principiell minarkist till principiell anarkist. Är det någon som kan säga att de klarade det utan en enorm mental ansträngning för att förstå hur saker egentligen hänger ihop?
Jag ser ett egenvärde i att se publikationer som leder till att fler får möjlighet att försöka ta samma kliv, vilket jag tycker Kajs artikel var ett bra exempel på (bara en åsikt, naturligtvis).
Precis som du säger Hans så finns det flera siter som gör så och även blandar flera budskap. De får säkert in en del användare på det sätt som du beskriver. Vi har dock valt att inte göra så och det var något vi diskuterade när vi startade. Det finns redan många andra forum, organisationer och siter som gör just det, vi vill fokusera på vårt budskap.
Vi arrangerade inte FreedomFest, men som du beskriver är tanken med FreedomFest just att bygga på en common ground, så där fanns folk ifrån alla läger.
Jag förstår din poäng och som du säger så är det ofta en lång resa och mental ansträngning. Det jag inte förstår är varför det blir så upprörda känslor varje gång anarkist vs minarkist debatten kommer upp. Likadant när det gäller strategi, vilket vi diskuterar för lite och borde göra oftare. Det är väl ändå en debatt som man måste kunna föra på ett civiliserat sätt, i varje fall tycker jag det.
Det finns två frågor här egentligen. Den ena handlar om anarkism vs en minimal stat, vilket som är bäst, och den andra frågan, den som jag har försökt få svar på är hur man öht ska kunna gå till anarkism utan att gå via en minimal stat.
Om väpnat uppror är uteslutet, och att rösta fram anarkistiska kandidater också är det (nu vet jag att Ron Paul inte är anarkist, men som jag har förstått det på resonemanget så är det principiellt fel att rösta även på anarkister), så ser jag inte riktigt några andra realistiska alternativ.
Ideologi i all ära, men om den någonsin ska kunna genomföras måste den ju någon gång på vägen också omsättas i en praktisk strategi. Någonstans är det väl ändå där gränsen går mellan en organisation som verkligen jobbar för att åstadkomma mer frihet och en som mest sitter och drömmer om hur ett fritt samhälle skulle kunna se ut, utan att någonsin kunna genomföra det.
Joakim F, jag har läst igenom din länkade text nu, men jag tycker inte riktigt att den svarar på frågan som jag ställde. Den belyste mer ur ett ideologiskt perspektiv hur ett samhälle kan vara fritt från en stat som bygger på våld, inte hur vi ska bära oss åt för att bli av med staten från första början. Har även tittat som hastigast på strategierna du angav också, men tycker mig inte riktigt se något realistiskt alternativ där heller.
Nej Steffo sanningen är väl att det inte finns något ultimat svar på den frågan ännu för då hade vi redan lyckats. Men bara för att vi aldrig tror att vi kommer att nå 0% kriminalitet så hindrar det inte det att vi har visionen 0% kriminalitet och i alla lägen strävar efter det. Jag tänker i varje fall försöka. även om det inte lyckas så kan jag åtminstone säga att jag gjorde någonting.
Alla får jobba på den strategi de tror mest på, jag tror på utbildning och att på lång sikt vända trenden. Vi lägger ner mycket tid på det, så som jag ser det så arbetar vi verkligen för att åstadkomma mer frihet, vi drömmer bara inte. Det var t.ex. nära att Mises böcker och verk blev utraderade ur historien och hade inte Rockwell startat Mises institutet så hade du antagligen aldrig hört talas om Mises idag.
Jag tror helt enkelt inte på den poltiska vägen utan att vi måste hitta andra vägar. Vi kommer aldrig att få en majoritet att rösta för något som liknar ett statslöst samhälle. Därför stödjer jag inte den strategin.
Jag tror att det finns något som heter fredliga revolutioner med idéer utan våld.
Jag har medvetet inte lagt mig i den här debatten eftersom jag svarar på det flesta av de mer eller mindre felaktiga tolkningarna av det jag skrev i bloggposten i en senare bloggpost här. Ytterligare en frågeställning som är relevant i sammanhanget, om än till synes perifer, kommer att publiceras på torsdag morgon här på bloggen.
Men jag vill ändå passa på att kommentera på något som Hans nämner ovan och som också har varit något som andra tagit upp. Och som samtidigt verkar vara något som är orsak till mycken förvirring och en hel del vanföreställningar. Det är det här med att ”tycka i stort sett samma sak” och att dra någon slags slutsats om att ”riktningen” är det som är det viktiga. Eller att man helt enkelt blandar ihop mål och medel, vilket dessvärre är oerhört vanligt inom (parti)politiken.
Faktum är att minarkism och anarkism endast har gemensamt att man tycker illa om den nutida och nuvarande statens omfattning. Det är allt – mer än så är det faktiskt inte. Och ser man till vad de bägge lägren har för ideal och därmed också vad de syftar till så är de helt olika i fundamentala värderingar: bägge talar förvisso om frihet, men den ena sidan har ingenting emot att en monopolistisk centralmakt har ensamrätt på offensivt (och, i viss mån, defensivt) våldsbruk. (Ja, jag vet att minarkister gärna uttalar att detta på något mystiskt sätt inte kränker någons rättigheter, i alla fall inte de rättigheter som minarkister anser finns.) Det är en artskillnad mellan minarkister och anarkister, som inte finns mellan minarkister och välfärdsetatister.
Betyder detta att man inte kan samarbeta? Visst inte. Man kan bygga många och stora allianser i allehanda frågeställningar – men på det principiella planet är man fortfarande fiender. Detta går inte att komma ifrån. Minarkister vrider och vänder gärna på orden och får för sig att det är en ”så liten” skillnad att den inte spelar någon roll. Men för mig innebär det endast att man inte förstått statens natur – vilket också är naturligt eftersom man inte är emot en stat, utan emot en viss sorts stat.
Därmed är en långtgående eller långvarig allians en styggelse. Samarbete i en mängd frågor – okej. Men någon slags allians – nej tack.
Partipolitiskt resonemang visar med all önskvärd tydlighet vari skillnaden föreligger. Som jag skriver i den senare bloggposten, så är det en rejäl skillnad mellan hur vi tänker. Antingen är vi fast i ett etatistiskt tänkesätt och då har vi ofta inte möjlighet att föreställa oss någonting annat. Flera i den här diskussionen har gett uttryck för detta i uttalanden som ”hur kan man komma någonstans utan att engagera sig politiskt” och ”man måste verka inifrån för annars kommer man ingenstans”. Sådana uttalanden är för mig främmande – jag ser inte hur man kan leva med sig själv om man å ena sidan uttalar ett ideal och å den andra sluter upp bakom precis motsatsen för att eventuellt, om allt går väl, göra det onda till ”mindre ont”.
Det finns inga exempel på hur man gjort sig av med systematiskt förtryck och diktatorisk makt genom att ”steg för steg” och ”gradvis” minskat densamma. Staten är inte byggd av lego, där man kan nyttja bitarna till något annat och bättre och därför vill ta loss dem en i taget. Det enda man uppnår genom att hela tiden försöka pusha ”lite grann i ’rätt riktning'” är att ingjuta kraft i motståndarna och påminna dem om att det är en kamp på kniven – i marginalen. Men frihet föreligger inte i marginalen!
Som jag skriver i det senare blogginlägget: det är ett etatistiskt och dumdemokratiskt synsätt att man ska verka ”inifrån” och därigenom åstadkomma förändring. Jag är emot en hel del organiserad brottslighet, men jag löser inte medlemskap i maffian för att därigenom försöka underminera och oskadliggöra den. Av samma anledning engagerar jag mig inte i den monopoliserade maffian för att försöka påverka den ”i rätt riktning”. Det är för mig helt främmande att argumentera för detta – jag förstår det inte.
Per, din poäng med problemet att gå via politiken för att avskaffa politiken är förstådd. Men du kommer inte med något alternativ. Att målet är viktigare än riktningen är en sak, men hur kan man ha en realistisk chans att nå målet om man inte ens får gå i riktning mot det? Din logik som jag har förstått det är att om man inte kan ta bort staten helt och hållet så struntar man i praktisk handling i hur stor eller liten den är och jag har inte sett dig presentera något som helst alternativ till hur man tar bort staten helt och hållet.
Och Joakim, jag håller med om att ni drar ert strå till stacken. Ni gör ett fantastiskt jobb när det handlar om att upplysa om statsmaktens problem. Jag undrar bara vad man ska ha en vision till om man samtidigt inte har någon aning om hur man ska kunna uppnå den.
Staten måste exponeras hjärna för hjärna.
Vet inte om någon av er andra har djupare insikter när det gäller Ron Pauls syn på staten, men som jag själv har tolkat det och som jag i en kommentar ovan nämnde så tror jag att hans personliga syn på staten skiljer sig lite från den officiella linje han har som politiker. I videon som jag länkade till får RP frågan vad han skulle säga till folk som inte vill tvingas delta i den konstitutionella staten – utan vill ha ”self governance”. Hans svar blir: ”that’s great, I think that’s really what my goal is”.
Eftersom konstitutionen är en stark symbolisk artefakt för de flesta amerikaner (trots att den har blivit rejält överkörd genom åren) så har den onekligen varit en av de viktigaste anledningarna till RP:s framgångar. Det tycks att den har fungerat som en enande faktor, som engagerat och gjort folk mer intresserade av att utforska och förstå frihetens budskap än om RP inte hade tagit stöd av den. Utan att ta stöd av konstitutionen hade det förmodligen också varit extremt svårt för RP att få kliva upp som republikansk presidentkandidat och nå ut till mångmiljonpublik, världen över, med sitt budskap. Alltså: även om Ron Paul skulle ha velat köra på en uttalad anarko-kapitalistisk linje så skulle detta med all säkerhet ha varit en dödfödd strategi. Den legitimitet som konstitutionen ger är oundgänglig för RP och därför är den konstitutionella staten ett taktiskt medvetet delmål på vägen mot ett fritt samhälle.
Slutligen vill jag tillägga att även om man inte gillar den politiska strategin, med allt vad det innebär, så har den ändå genom RP gjort otroligt mycket för att inspirera folk att studera frihetens idéer. Även om de inte blir fullfjädrade anarko-kapitalister direkt så har man kommit en god bit på vägen för att övertyga dem om att frihetens budskap är överlägset och att det är väl värt att kämpa fredligt för. Hade det inte varit för RP i kombination med lite Peter Schiff så hade jag själv förmodligen inte kommit i kontakt med österrikisk ekonomi och jag hade definitivt inte varit så inspirerad som jag är nu. Min poäng är i alla fall att man nog inte bör avfärda den politiska strategin helt, trots att det onekligen finns risker med den.
Steffo, du verkar ha missat det ypperliga sökverktyget Google. Jag har skrivit om alternativen till att bli politiker under 15 år (se t ex här). Det är en av nanledningarna till att jag icke kallar mig anarkokapitalist utan ofta använder etiketten agorist (när jag måste – jag är vanligtvis endast anarkist). Jag tycker att S E Konkins countereconomics är en ypperlig strategi – och jag håller också med mutualister som Kevin Carson i deras syn på strategi.
Av den här diskussionen att döma (ingen nämnd, ingen glömd) verkar det som att utgångspunkten är att förändring sker genom förandet av formell politik. I så fall har jag inga alternativa strategier till att engagera sig i nya moderaterna eller rösta på Ron Paul. Men å andra sidan tycker jag att den inställningen är oerhört snäv, inskränkt och ignorant. För att inte tala om att det är naivitet intill ren och skär dumhet.
Vad är alternativet till att engagera sig politiskt (och därigenom bli en del av staten)? Svaret är ju rimligen ”allt annat än formell politik”. Men hur kan man efterfråga ett alternativ innan man diskuterat varken mål eller målets omfattning – handlar det om att befria hela världen, ett land, en by, sin familj eller sig själv? Den som är fast i politiken verkar godta nationalstatens gränser som spelplan, men det är för mig främmande att se detta som något ”naturligt”.
Utan personer som Ron Paul skulle libertarianer aldrig få någon uppmärksamhet alls. Staten har bildat ett lazysamhälle som tittar på CNN och rapport. Idag är Ron Paul mer positivt än alla liberala partier världen över, HAN kan faktiskt med sitt politiska inflytande, hur fel det än är göra skillnad. Världen står inför kanske inför ett kommande världskrig. Liberala partiet har ingen makt över det. Ron Paul har chans till att stoppa något sånt. Han vill heller inte genomföra lagar som tar bort din rättighet till att inte skuffas in i finkan – utan rättegång(ndaa). Ert liberala idealsamhälle lär aldrig inträffa. Hur bra det än må vara. Fler personer som Ron Paul och det finns nån chans till ett liberalt samhälle. Men innan den dagen kanske man bör tänka lite mer kortsiktigt, så att det inte slutar med finkan eller döden. Iaf som jänkare
Joakim F
Skulle säga att missförstånd och misstolkningar har förekommit, ja 🙂
Men som jag sade tidigare, jag tycker inte att det går att skilja på Ron Paul ”kommunikatören” och Ron Paul ”politikern”, eftersom han aldrig någonsin hade blivit den kommunikatör han är utan att vara politiker.
Tänk efter själv. Vem hade någonsin hört talats om Ron Paul om han förblivit läkare i hela sitt liv? Knappaste ens Lew Rockwell.
Jag tycker besattheten vid politkern Ron Paul och behovet att påminna alla om att han faktiskt är politiker äter upp all den cred som vissa påstår sig ge Ron Paul, cred som jag inte har sett mycket av. Tvärtom verkar en del ankaps mycket mer angelägna att framhäva sin egen renlärighet på bekostnad av Ron Paul. Det stör mig oerhört, eftersom det är så onödigt och småaktigt, och, i min mening, en katastrofalt dålig strategi.
Om Bylund eller någon annan vill såga honom vid fötterna för att han är politker så står det dem fritt att göra det. Men då får de vara beredda på att få kritik för det. Svårare än så är det inte.
I övrigt så ökar nästan min beundran för Ron Paul av att han är politiker. Han har gjort det ingen av oss andra någonsin skulle göra och satt sig själv på spel långt mer än någon annan av oss. Han är inte ankap, nej. Han är politiker, ja. Han är etatist, ja.
So fucking what säger jag.
Tycker det ligger mycket i vad Kaj säger. Man kan göra en logisk distinktion mellan Paul som kommunikatör och politiker, men i praktiken hör de ihop och det skulle inte gått att få det ena utan det andra.
Sen tycker jag man glömmer en del viktiga saker om samverkan och allianser. Tycker att Rothbard sammanfattat det bra med att man kan samverka och medverka i förändringar så länge man är klar över sitt eget mål och inte gör saker som går i strid med det.
Att stötta och medverka till:
1) skrota fed och ge marknaden frihet när det gäller pengar
2) ta hem amerikanska trupper och avsluta amerikanskt våld och terror utomlands
3) skrota flera statliga departement
Är helt linje med s.k. Ankap mål, och detta kan stödjas även om man inte stöder den slutgiltiga visionen Paul har.
Finns även åtgärder som i princip kan göras politiskt som exempelvis få in individuell utträdes rätt i ett lands författning, vilket skulle göra mer för frihet än någon annan specifik förändring. Är det sannolikt att det kommer komma en sådan förändring inom en nära framtid? Nej, men det är inte omöjligt att gå den vägen.
Oavsett metoder för att nå frihet är utbildning och spridande av idéer ett kritiskt fundament, och det är därför Mises Sverige är så värdefullt!
Kaj och Christian, jag förstår vad ni menar. Självklart har RP fått öva mycket på sin talang som kommunikatör. Men det finns andra som är duktiga på detta, man behöver inte vara politiker för att bli duktig på det, företagsledare osv. är erkänt duktiga på det med.
Jag gör distinktionen för att visa på vad jag tycker om med RP och vad jag inte tycker om RP. Ni tycker inte man ska göra den distinktionen, det är nog bara att konstatera att vi tycker olika här.
För mig är inte RP någon besatthet och jag tror att detta är första artikeln om RP under två års tid. Jag har vänner som stödjer RP och jag har vänner som inte gör det. Jag gör inte det av anledningarna som jag har redovisat.
Christian angående Rothbard, mycket riktigt så gjorde han så hela sitt liv, MEN detta var en av de saker han ångrade i slutet av sitt liv och den åsikten har även jag. Jag vet att andra är mer pragmatiska. Återigen, olika syn och strategi.
Alla får gör de som de själva tycker är rätt och känner sig bekväma med. Men det måste gå att föra en sansad debatt även om RP, Minarki vs Anarkism och strategier. I varje fall tänker jag fortsätta att göra det.
Andreas det som du nämner är de positiva saker som jag och andra har gett RP cred för.
Kaj självklart får Per vara beredd att få mothugg när han tar upp denna ståndpunkt, det har han fått och det har gett upphov till denna diskussion.
Angående RP så har du rätt i Kaj att det är förvånande att han inte är helt förstörd efter sin tid i Washington, det tyder på en stark karaktär.
Steffo, tack för dina ord. Jodå min och mises.se strategi är att sprida idéerna och det ser vi som en väg mot visionen. Sen kan man säkert göra mer, men det är här andra kommer in, det behövs fler frihetsprojekt! Men det finns massor av alternativ till den politiska vägen.
Jag kan bara tala för mig själv förstås, men jag tycker att den här stormen i frihetens vattenglas var ganska rolig 🙂
Äntligen!
Håller med Kaj, den här artikeln var riktigt tramsigt skriven!