Vilken SOP[p]A!

Internet är idag fullt av bortsuddade, censurerade och på andra sätt blockade loggor, artiklar och hemsidor. Alltihop är en protest mot den senaste i raden av lagar som med full kraft inför ytterligare en dimension av en totalitär polisstat i hela västvärlden – för att skydda en bransch som vägrar förnya sina affärsmodeller. Återigen är det musik- och filmindustrin som på äkta feodalt manér på något vänster lyckats köpa tillräckligt många politiker för att genomdriva och sedan förstärka den polisiära kontrollen över vårt redan orwellska samhälle. Med enda uppenbara anledning att de inte tycker om att folk lyssnar på musik som de inte betalat för.

Dessa lagar ska givetvis inte underskattas, för de inför regler som gör västvärldens demokratier till konkurrenter till Nordkorea vad gäller faktisk kontroll och censur. Men inte heller ska IP-lobbyns infiltrerande överskattas – inflytandet är säkerligen stort (för att inte tala om förödande för oss alla!), men politiker av alla kulörer har länge väntat på en anledning (och alla anledningar är goda nog) att ta ytterligare några stora steg mot totalitär makt. Makt är alltid av godo för den som tror sig ha en chans att ta del av den.

Protesterna mot alla dessa lagar är dock helt felriktade. Att göra det jobbigt att surfa på nätet har ingen påverkan på politiker (ingen alls) – men kan möjligen öppna ögonen på dem som väljer att tro det bästa och i sin begränsade förståelse förlitar sig på rent-mjöl-i-påsen-argument. Men det grundläggande problemet är att protesterna är uteslutande politiska.

Problemet här är inte att politiker med SOPA, den nästa i raden av polisstatsinförande lagrum, tagit lite för mycket makt. Problemet är inte heller att lagarna införs för att stärka en viss grupps/branschs monopolistiska privilegium. Och inte heller är problemet att inte tillräckligt många senatorer uppmärksammat lagens egentliga omfattning. Problemet är att politiken har makten att göra detta. Många gömmer sig bakom en religiös tro på ”demokrati” och att denna på något sätt är en garant för en lagomsk omfattning av makt i allehanda lagrum och att demokratin på något sätt garanterar vissa rättigheter. Så är icke fallet. Demokrati innebär endast att makten omsvepts i en illusion av rättfärdighet. Att vissa har rätt att stoppa lappar i en låda vart fjärde år har ingen som helst inverkan på den politiska makten som sådan; anledningen att du har ”rätt” att välja dina härskare gör dig inte fri, utan gör dig endast till en mer lydvillig slav.

Så när alla på internet upprörs över detta det senaste tilltaget av politiker i samarbete med privilegierade och tillika skurkaktiga storföretag och skickar mängder av e-post till sina folkvalda ”representanter”, så kan dessa ”representanter” med gott mod luta sig tillbaka med förnöjda leenden på läpparna. Förvisso är många politiker tillräckligt ignoranta (och/eller rädda om sin egen position) för att bli skrämda av folkstormen – vem vet hur utfallet i nästa val blir? Men ur systemets synvinkel kan de pusta ut: all e-post som skickas till dem är endast ett hjärntvättens styrkebesked – de som tar tid och kraft att ”protestera” genom att plädera, böna och be sina härskare att överväga den ena eller andra åsikten visar endast sin blinda tro på den centraliserade makten.

Så länge folks protester består i att kontakta den röstande boskapen i parlamentet finns ingen möjlighet för revolution eller verklig förändring. Att böna och be sin härskarkraft om nåd är underkastelse, inte ett steg i frihetlig riktning.

Det är detta som är den stora faran i hela IP-karusellen. Det råder ingen tvekan om att staten har och gärna nyttjar den våldsbaserade makten över det folk den tutat i har verkligt inflytande över densamma. Stater gör inte detta med jämna mellanrum, utan gör det oavbrutet. Faktum är att det är detta staten gör och är – den representerar ingen utöver sig själv. Slavar som blir serverade måltider i enlighet med majoritetens önskemål är inte fria; lika lite är en befolkning som med jämna mellanrum deltar i hårt regiserade ritualer vart fjärde år sin egen härskare.

Tiden får utvisa vartåt det västerländska samhället är på väg, men nog framstår det som ganska uppenbart att det demokratiska experimentet är ett stort misslyckande för friheten och ett (minst) lika stort lyckande för makten. Man ska inte undhålla IP-lobbyns ansvar i de steg som tas, men man ska därmed inte dra den alltför förhastade slutsatsen att underkastelse inför den politiska makten på något sätt kan åstadkomma förändring i rätt riktning. Att tro att politiker representerar folket snarare än makten är ett tydligt tecken på att den massiva hjärntvätten fungerat – och att den fungerat alltför väl.

Den som väljer att vara sin egen herre och sin egen lyckas smed står rakryggad och böjer sig inte för någon. Han ser inte upp till makten eller underkastar sig den;  han ser världen för vad den är och skyggar inte för att tala om dess sanna väsen i klara och blottande ordalag. Andra må anse att han är en galning eller oresonlig, men faktum är att endast den är fri som först frigör sig från de bojor som finns i hans sinne.  Vägen till träldom är kantad med goda men missriktade och missförstådda intentioner; detta är en väg vi inte har råd att vandra, även om den ter sig enkel. Och även om vi ensamma vägrar trampa nedför dess sträckning. För det är sant som de säger: endast döda fiskar flyter med strömmen.