Vi har tidigare rapporterat om hur Bo Dahlner och Camilla Furuskog pekade ut Ludwig von Mises Institutet i Sverige som dels ”nyliberal” organisation med någon slags samröre med Alliansen (!) och dels ”har stora ekonomiska resurser bakom sig”. Förvisso skriver de inte att svenska Misesinstitutet finansieras av Svenskt Näringsliv, men använder sig av syftningsfel i (den mycket dåligt skrivna) artikeln för att få det att framstå på det sättet. Faktum är att endast en av de fyra organisationer som de räknar upp verkar stödjas finansiellt (direkt eller indirekt) av Stiftelsen Svenskt Näringsliv: Timbro.
Huruvida Den Nya Välfärden har några pengar bakom sig vet jag inte, men Frihetsfronten har aldrig haft någon större budget (de tjänade vissa pengar på att driva svartklubb, men det är över ett decennium sedan). Det är snarare så att de brottas med att få pengarna att täcka utgivningen av Nyliberalen, som ska utkomma med fyra nummer årligen (men som utges oregelbundet). Och det svenska Misesinstitutet har då inga rika finansiärer, utan går runt främst tack vare att våra läsare och sympatisörer löser medlemskap. Det är möjligt att Bo och Camilla anser att 200 kr per år från Sveriges radikala libertarianer och anarkokapitalister är ”stora ekonomiska resurser”, men det är ytterst tveksamt om de själva skulle välja att engagera sig för en sådan summa. Antagligen inte.
Men det som framför allt är stötande med deras artikel är den antydda kopplingen till Alliansen och regeringen Reinfeldt. Den som läst någonting på mises.se har nog svårt att se några likheter eller ens gemensamma nämnare. Att kalla Reinfeldt för nyliberal är lika verklighetstroget som att beskriva Stalin som mysfarbror engagerad i Unga Örnar. Men även om detta skulle vara sant (vilket är skrattretande), så skiljer sig Ludwig von Mises Institutet i Sverige helt och hållet från alla ”nyliberala” organisationer. Vi är radikalt och kompromisslöst anti-stat. Nyliberaler, å andra sidan, är för en stat, men i en ”annan form” (tycker de).
Som vänstertänkare borde Bo och Camilla se skillnaden mellan att vara för en stat och att vara emot den. På vänsterkanten hör LO, Vänsterpartiet och Arena Idé till den förra gruppen, medan anarko-socialister och (till viss del) syndikalister hör till den senare. Det kan finnas frågor – framför allt inom realpolitiken – där man är överens om den rätta riktningen, men man är knappast överens om målet. Detsamma gäller på ”höger”-kanten (att kalla libertarianism ”höger” är dock en historieförfalskning utan dess like): Ludwig von Mises Institutet i Sverige har aldrig uttalat något stöd för varken Fredrik Reinfeldt, hans regering, eller de liberalt sinnade ”mini”-etatisterna som står med ena benet i moderaternas partikansli och med det andra i Timbros högkvarter. Vi skrattar snarare åt den mysradikalism de sysslar med och tycker att den är såväl principiellt sett patetisk som den är kontraproduktiv.
Det går inte att komma ifrån att Bo och Camilla helt enkelt är ignoranta eller ointresserade av det de skriver om. Att Bo och Camilla dessutom kallar sig skribent respektive journalist blir bara fånigt med tanke på att deras artikel är fylld av såväl grammatiska och syftningsfel som dålig svenska. Hur kan man ta den på allvar? Det enda man kan göra är att skratta åt alltihop, för det är inte seriöst.
Det minsta man kan säga är att Bo och Camilla presterat en intellektuellt sett mycket svag artikel..
Antagligen tycker de också att den är mycket objektivt och sakligt skriven, när den i själva verket är inskränkt och osaklig i allra högsta grad.
Fast att de har dåliga kunskaper i det svenska språket kan man väl inte skylla på dem för. De tvingades väl också gå i den svenska skolan de med. 😉