Ja det är julafton, men nu är magen full av sillåköttbullar, Kallijanka avklarad och klapparna öppnade så då kan man lika gärna slå ett slag för friheten också för att göra denna godhetens dag fulländad.
Läste denna makalösa redogörelse av hur ”narkosläkaren” behandlats av det svenska felsystemet. Den rekommenderas starkt i sin helhet. Fullständigt skandalöst.
Ännu ett exempel på varför våldsmonopolet med sitt inkompetenta domstolsväsende omedelbart måste avskaffas och ersättas med humana, hederliga konkurrensutsatta, marknadsbaserade institutioner.
Några citat:
Narkosläkaren berättar att den 2 mars var en måndag, och morgonen började med att det var ont om läkare på BIVA.
– När vi hade hunnit halva ronden ungefär så klev det in fyra poliser i skinnjackor på avdelningen. De pratade först med min chef, som kom och hämtade mig och sa att det var några poliser som sökte mig. »Jaha«, sa jag. Jag förstod ingenting. Jag hade vittnat i en rättegång om en barnmisshandel några månader tidigare. Min chef frågade om det kunde ha något med det att göra. Jag sa att jag inte visste.
Såväl narkosläkaren som hennes chef var både förvånade och upprörda, poliserna ville till att börja med inte ens säga vart de skulle föra henne.
…
Sedan fördes narkosläkaren till Solna polisstation.
– Där kommenderades jag in i ett rum och skulle klä av mig naken. »Vad är det på gång? Vad är det här för något?« Då väste en av poliserna att »har man gjort något så hemskt som du har gjort, så borde man nog veta det och inte spela på det här sättet som du gör«.
…
Jag frågade igen vad jag hade gjort och varför ingen kom. Fram på eftermiddagen så skulle jag gå in i ett rum där två civilklädda människor satt. Jag satte mig ner och frågade vilka de var. Den ena var polis och den andra var civilanställd. De frågade vad jag gjorde den 20 september 2008.
Frågan ställdes alltså ett halvår senare. Narkosläkaren kunde inte svara på frågan men föreslog att hon skulle kunna få titta i sin almanacka som fanns i väskan hon fått lämna ifrån sig. Men nej, det fick hon inte. Istället fick hon veta att hon haft hand om ett sjukt barn.
– Jag sa att jag har haft hand om väldigt många sjuka barn, så jag vet inte vad jag gjorde då, och så sa jag att de måste berätta något mer om det hela för att jag skulle ha en chans att minnas.
Då frågade förhörarna om namnet Linnéa sa henne någonting.
– »Du gjorde någonting med henne den dagen«, sa de. Jag sa att jag inte visste vad det rör sig om men att jag vill ha en advokat. Det har jag sett på tv att man får ha.
Enligt narkosläkaren blev hon då tillsagd att sluta krångla. Hon fick veta att det kunde ta flera dagar att få fram en advokat.
– Då sa jag att då sitter jag här, men jag säger ingenting, för jag har inte gjort något. Då sa de att »du tror väl inte att vi har en lista på folk som springer här bara för att du säger något. Vi får se i morgon om vi kan hitta någon advokat. Sedan får vi faxa till någon, sedan tar det någon dag innan det kommer tillbaka, och du ska ha åklagarens beslut på att du ska ha en advokat. Så det kommer att ta ett par dagar«. Då får det ta ett par dagar, sa jag.
– Så blev jag hänvisad tillbaka in i cellen. Jag frågade hur länge jag skulle sitta där. »Tills du har berättat vad du har gjort.«
…
Förhören fortsatte, och narkosläkaren säger att hon då hade hunnit rekapitulera en del och kunde berätta lite grann av vad hon kom ihåg, även om det inte var särskilt mycket.
– Redan då så uppstod ett jätteproblem. De som förhörde mig förstod inte vad jag sa för att jag råkade använda en del ord som jag inte tänkte på att översätta till vanlig svenska. De förstod till exempel inte »natriumklorid«. Visste inte vad det var, utan de började kalla det för ett gift. Jag försökte förklara att det var vanligt koksalt som finns i tårar och finns på bordet ibland som vanligt salt, men de förstod inte. Den som förhörde mig var en ung civilanställd kvinna. Hon visste inte vad en respirator var, hon kunde inte räkna procent, hon förstod inte när jag skulle förklara olika läkemedel. Till slut sa jag att det är väldigt svårt för mig om jag ska dra hela min utbildning, som består av ganska många år, för dig här i ett förhör. Då sa hon att jag inte skulle vara oförskämd utan jag skulle förklara vidare.
…
– Sista natten så var det en polis som tittade till mig. Han sparkade med sina stålhättor på dörren varje gång och skrek att jag skulle ställa mig upp, så att han skulle se att jag levde. Till slut när han hade gjort det varje halvtimme så orkade jag inte. Då kom han in i cellen och sa att jag var tvungen att ställa mig upp. Jag sa att jag ska på förhandling i morgon, jag måste få sova, jag förstår inte varför du ska ha mig att stå upp varje halvtimme här på natten. Då slängde han ner mig på britsen, in i väggen, och sa att om jag inte förstod det så kanske jag förstod det efter det här. Det är ju ren tortyr.
Är man fast i statens mörka antirättvisa då oär man illa tvungen att ha skinn på näsan och vara påläst i deras vansinniga byråkratiska regemente för att ens ha en chans. Hennes beskrivning av hur hon blev behandlad låter som rapporterna från de fängslade reportrarna i Etiopien, minst sagt skandalöst. Dessa historier måste lyftas så folk inser hur inhuman staten är.
Det är livsfarligt att prata med poliser! Sånt ska man överlåta åt advokater som arbetar heltid med att göra sånt. Själv gäller det att inse att man inte har en aning om vad det kan leda till och att det krävs en erfaren specialist. En narkosläkare som pratar med en polis, är som en advokat som försöker söva ned sig själv.