Paul Krugman attackerar Ron Paul och österrikisk ekonomi

Paul Krugman gör det igen. Den här gången attackerar han Ron Paul och dennes österrikiska ekonomi (antagligen ett gott tecken). Han påstår att Ron endast är konsekvent när han ignorerar verkligheten. Men faktum är att denna verklighet endast demonstrerar hur rätt Ron Paul har.

Krugmans första attack är mot idén att papperspengar är roten till allt ont i ekonomisk politik. Vi kan be romarna, fransmännen, britterna, tyskarna, sydamerikanerna och egentligen vilka andra folk som helst att se till sin historia om just detta och sedan återkomma till oss om vad de lärt sig. Den store ekonomen Joseph Schumpeter skrev att även om man inte tror på guldmyntfotens fördelar, och även om man tror på ”big government”, så skulle man fortfarande vilja ha guldmyntfot för att kunna skydda sig mot den ekonomiska röra som vi har idag.

Krugmans nästa attack – hans bevis mot österrikisk ekonomi – bygger på att penningmängden formligen exploderat (ökat) men att konsumentprisindex bara ökat marginellt. Det är den här sortens ”bevis” som man förväntar sig endast av ens frisör och en nobelpristagare tillika mainstream-makroekonom.

För det första, konsumentprisindex (KPI) är skapat som ett väldigt otillräkneligt mått på den monetära inflationens inverkan på konsumenters köpkraft – och bara det. Även här ifrågasätter de flesta ekonomer hur giltigt och precist KPI är. Det var aldrig meningen att KPI skulle mäta inflationens hela inverkan på ekonomin, utom för de ”naiva” kvantitativa teoretikerna.

För det andra, monetär inflation inverkar på olika delar av ekonomin – och gör det på ett ojämnt sätt. Man behöver bara komma ihåg fastighetsbubblan när priser på bostäder gick till nya (ohållbara) rekordnivåer samtidigt som KPI fortfarande var ”under kontroll”. Det finns alla möjliga produkter som påverkas av inflationen men som inte är en del av KPI, allt från känd konst, idrottsmäns löner och jordbruksmark till varor som handlas på svarta marknader.

För det tredje, det tar tid för monetär inflation att få sin fulla verkan på hela ekonomin. Pengar som sprutas in i en ekonomi rör sig från en del till en annan och kommer slutligen att ha genomströmmat större delen av den. Vem som helst som är det minsta bekant med hur pengar och bankväsende fungerar borde veta detta. Den som läst näringslivsdelen av morgontidningen borde veta att banker har mer eller mindre suttit på pengarna som the Fed skapat och att det mesta av dessa pengar inte ens har påbörjat sin vandring genom ekonomin.

Det finns en mängd andra anlendingar till varför Krugmans ”bevis” inte bevisar någonting annat än hans egen ignorans vad gäller grundläggande ekonomisk teori. Däremot bör en sak göras klar: att ökningar av penningmängden (dvs monetär inflation) leder till prisökningar (dvs prisinflation) är en teoretisk utsaga och ekonomer uttrycker alltid sådana teoretiska sanningar ceteris peribus, allt annat lika. Men allt är inte exakt likadant numera, är de Paul?

Faktum är att när en ekonomi dras ned i en depression så bör priser falla. Priser, löner, intäkter, hyror och aktier bör gå ned så att resurserna kan styras om till mer effektiv användning. Vi såg detta i mindre omfattning med ”cash for clunkers”-programmet och samma med ”first time home buyers tax credits”-programmet. Men min poäng är att priserna skulle ha varit lägre än de just nu är vore det inte för the Feds monetära inflation.

Om vi inte hade följt Krugmans, Bernankes, Geithners, Summers, Paulsons, Goldman Sachs osv råd, så hade den här ekonomiska krisen för länge sedan varit förbi. Istället tvingas vi att följa Paul Krugmans och Ben Bernankes galenskap.

Fritt översatt av Per Bylund. Originalet finns här.