Kapitalkvot kontra kassakvot

Många får smak för österrikisk ekonomi efter att ha läst Rothbards What Has Government Done to Our Money, eller liknande. Där förklaras hur staten och bankväsendet i symbios, med legaliserat systematiskt bedrägeri, förstör samhällets pengar. Effekten blir den välbekanta ekonomiska berg-och-dalbana vi är så vana med, vilken i slutändan uppgår i ett färgsprakande monetärt ka-boom. Men den som efter dessa böcker försöker tillämpa sina nyvunna insikter på europeiska banker inser snart att det fattas något i begreppsapparaten. För att bättre förstå bankväsendet i Europa är det bra att komplettera dessa böcker en aning.

Vad är en bank?

Mycket av världens elände orsakas av att begreppet bank har blivit luddigt. Det blandar samman två helt olika verksamheter: depositionsbank och lånebank. En kort sammanfattning av skillnaderna följer.

	Depositionsbank	Lånebank
Verksamhet	Penningförvaring	Penningförmedling
Kontotyp	Avistakonto	Sparkonto
Uttag	Avista (omedelbart)	Efter kontraktsmässigt bestämd tid
Betalning	Insättare betalar avgift	Insättare får ränta
Risk	Likviditet (vid bedrägeri)	Kreditförlust
Riskmått	Kassakvot	Kapitalkvot

En depositionsbank förvarar pengar (t.ex ädelmetall) i bankvalv och som förvaringsbevis utfärdar banken penningsubstitut (sedlar) eller elektroniska banksaldon. Eftersom kunderna har rätt att hämta ut sina förvarade pengar avista (”mot uppvisande”, vilket innebär närsomhelst) får inte depositionsbanken låna ut kundernas pengar om den inte vill riskera att bli avslöjad med byxorna nere.

En lånebank å andra sidan har två typer av kunder: insättare och låntagare. Den förmedlar insättarnas och aktieägarnas sparkapital till låntagare i form av lån. Ett lån löper under en viss bestämd tid, till exempel ett år. Hos lånebanken kommer pengarna in genom en lucka och går ut genom nästa, den förvarar därför inga stora penningbelopp och behöver inget valv. Lånebankens utmaning är att hitta kreditvärdiga låntagare. Den måste tidmässigt matcha utlåning med inlåning, så att lånen betalas tillbaka innan dagen då sparkunderna enligt insättningskontraktet har rätt att ta ut sina pengar.

Om bankerna skötte sina affärer korrekt och moraliskt som ovan beskrivits vore dessa rörelser lika nyttiga, glamorösa och ofarliga för allmänheten som vilken glasskiosk som helst. Problemen uppstår då depositionsbankerna börjar extraknäcka som lånebanker genom att låna ut kundernas pengar, och profitera inte bara på avgifter utan även på ränta. När de gör detta utsätter de sig omedelbart för risk att bli avslöjade i sitt bedrägeri, vilket brukar leda till bankrusning. I och med att depositionsbanken lånar ut kundernas depositioner producerar den kreditpengar (Mises: circulation credit) vilket leder till att penningmängden i samhället ökar.

Kassakvot

En hederlig depositionsbank är en som behåller alla sina kunders pengar i valvet, precis som den lovat. Pengarna i valvet kallas ibland reserver efter engelskans reserves. Det är ett förvirrande ord för det kan leda tankarna till någon slags buffert som banken kan använda i knepiga tider, som ett reservdäck. Icke så, reserverna är de medel bankens kunder anförtrott till förvaring. Ett vanligare ord på svenska är kassa. För en depositionsbank definierar man kassakvoten R (reserve ratio) som

R=C/D

där C är kassan och D är avistadepositioner, det vill säga banksedlar eller elektroniska saldon. Då en hederlig bank förvarar alla depositioner i valvet blir C=D, vilket ger R=C/D=D/D=1. Detta kallas full reserve banking. En tjyvaktig depositionsbank har däremot C<D vilket ger R<1. Då säger man att banken ägnar sig åt fractional reserve banking.

(Pris utlyses härmed till den som hittar en bra svensk översättning av dessa engelska utryck. På mises.se försöker vi vårda det svenska språket.)

I vår moderna tid av finansiellt sofisteri finns det ingen bank som har fullständig kassa, de är alla tjyvaktiga i detta avseende. ”Annars kan man ju inte tjäna pengar” och ”det skulle inte finnas tillräckligt pengar att låna” hävdar de. Nonsens på styltor, som Walter Block brukar säga. Det vore samma logik som om en penningförfalskare ursäktade sig med att ”annars har jag inte råd att äta”.

I Sverige cirkulerar idag cirka 100 miljarder kronor i sedlar och mynt. Ovanpå detta har bankerna producerat elektroniska kreditpengar till ett belopp som är femton gånger större! Försök förklara för en lekman, att när han lånar till sitt hus så producerar banken dessa pengar elektroniskt åt honom ur tomma intet. Man får en förvirrad blick till svar. Han trodde i sin enfald att han fick låna pengar som någon sparsam insättare hade lånat till banken. Påpekar man samma sak för en banktjänsteman får man nästan alltid samma sorts förvirrade blick till svar. Bara ett fåtal av dem begriper vad de sysslar med, och dessa brukar svara ”Ja, och vad är problemet med det då?” Tja, vad sägs om eskalerande finanskriser?

Kapitalkvot

För en lånebank definierar man ett annat riskmått, kapitaltäckningsgraden, eller kapitalkvoten K (capital ratio) som

K=E/U

där E är bankens ägares eget kapital och U är bankens totala utlåning. När en bank lånar ut pengar skriver kunden på ett skuldebrev och alla skuldebrev låses in och bokförs som tillgångar i banken. U är summan av skuldebrevens belopp och utgör en del av bankens totala tillgångar. Man kan jämföra med ett företags soliditet, vilket definieras som E/T, där T är företagets totala tillgångar. K är alltså en typ av soliditetsmått, men där man jämför E med en del av företagets tillgångar, U, istället för totalen, T.

Till skillnad från kassakvoten innebär en kapitalkvot mindre än 1 inte bedrägeri. När en bank lånar ut pengar lånar den i första hand ut det egna kapitalet och i andra hand insättningarna. Det innebär att det egna kapitalet ska ta smällen först om det uppstår kreditförluster. Teoretiskt sett kan en lånebank ha en kapitalkvot K≥1, men bara om E≥U, vilket skulle innebära att banken enbart lånar ut det egna kapitalet och således inte förmedlar några lån. Inte mycket till lånebank alltså. En normal bank förmedlar lån större än det egna kapitalet och kommer därför ha U>E och därmed K<1.

En medveten sparkund bör fråga sig tre saker. (1) Är banken kompetent på att bedöma kreditrisk så att dess lånekunder inte slarvar bort pengarna? (2) Hur mycket eget kapital har banken till att buffra kreditförluster med innan förluster drabbar insättarnas kapital? (3) Tidmatchar den utlåning med inlåning på ett korrekt sätt?

Efter många år av insättningsgarantier och andra typer av socialbidrag till banksektorn finns inte många medvetna sparkunder kvar idag. De har alla blivit riskmässigt bedövade. De har fått lära sig att staten (skattebetalarna) tar hand om dem oavsett hur ansvarslös banken är.

Kapitalkvoten svarar på fråga 2 ovan: Hur stor buffert av eget kapital har banken för att buffra sparkunderna mot förluster? Om två banker i övrigt är lika väljer en medveten sparkund den bank som har den högsta kapitalkvoten.

Tidmatchning är också mycket viktigt, men här finns inget enkelt mått som kapitalkvot.

Blandbanker

Moderna banker är märkliga hopkok av depositionsbank och lånebank i en enda stor soppa. I princip är det inget som hindrar en blandbank att hederligt driva båda typer av verksamhet, banken behöver bara hålla dem åtskilda. Men de moderna bankernas hela affärsidé går ut på att låna ut kundernas depositioner, att låna upp på kort och låna ut på lång sikt, samt att överskrida moralens gränser långt bortom vad som vore möjligt i en oreglerad bankmiljö med osentimental konkurrens. Det patetiska bankspektakel vi beskådar idag är enbart möjligt på grund av den särställning bankväsendet har lobbat till sig hos statsmakten. Riksbanken ger nödlån, Riksgälden tillhandahåller insättningsgarantier, Finansinspektionen sätter upp konkurrensbarriärer och Finansdepartementet (skattebetalarna) rycker ut med extrapengar i alla väder. Utan det statliga beskyddet vore bankerna tvungna att stå på egna ben och uppföra sig som riktiga företag.

Istället för att låta de hänsynslösa marknadskrafterna, bland annat i form av riskmedvetna kunder, styra bankväsendet, försöker myndigheter sig på det omöjliga konststycket att reglera bankerna med godtyckligt valda kassakrav (R<1) och komplicerade kapitalkrav (K) à la Basel 3. Detta är på förhand dömt att misslyckas och kompenseras därför med stödåtgärder av olika slag.

Räntestyrning i Europa och USA

Det som tenderar att förvirra en modern europeisk läsare av Rothbards bankböcker är hur ränta regleras idag. I en frisk värld skulle givetvis ingen komma på att försöka reglera räntan, men nu har vi det sovjetiska monetära system vi har. Penningmängd och ränta regleras på olika sätt i Europa och i USA. Men för båda gäller att bankernas kreditproduktion och därmed deras kassakvoter har en nyckelroll i denna cirkus.

Utöver hänsyn till kassakvoten måste bankerna upprätthålla en viss minimal kapitalkvot, det så kallade kapitalkravet för att åtminstone ge insättarna ett drägligt skydd mitt i det monetära missbruk som pågår. Kapitalkravet bestäms enligt ett reglemente som heter Basel 3. Det är ett byråkratiskt och (givetvis) komplicerat system, som för varje bank mynnar ut i en uppsättning vikter som ska användas för att beräkna ett viktat värde på dess lånestock U. Det är detta viktade U som sedan används i beräkningen K=E/U. Vikterna sätts för varje bank av respektive nationell finansmyndighet (Finansinspektionen). Denna subjektiva process har en mycket tydlig tendens att gynna stora banker och starkt vikta ner risken på alla lån till den offentliga sektorn (stat, kommuner etc.). För varje ny version av Basel blir detta mer tydligt. I snitt verkar det som att Basel 3 kräver ca 7 procent kapitaltäckning. Inte direkt ett imponerande tal.

Tillbaka till ränta, penningmängd och kassakvot. I USA styr Federal Reserve räntan genom att manipulera penningmängden. Amerikanska banker måste ha en kassakvot på tio procent. I normala tider kommer bankerna att producera så mycket kreditpengar de kan tills de pressat ner sin kassakvot till denna gräns. När staten vill sänka räntan injiceras nytryckta pengar i ekonomin genom att centralbanken Fed köper statsobligationer av staten för nytryckta pengar. Dessa nya pengar hamnar snart hos bankerna som då kan producera tio gångar så mycket nya kreditpengar och därmed utfärda lån till lägre ränta än tidigare. Det leder till den eftersökta lägre räntan. Detta fungerar så länge som bankerna verkligen vill pressa sin kassakvot hela vägen till den nedre gränsen. Men i kristider som dessa är bankerna rädda för bankrusning och då vill de gärna ha en högra kassakvot än de måste. Man säger att de har excess reserves. En Fed-ordförande kan bli ledsen när bankerna inte vill vara med och trycka pengar för att sänka räntan; han kan då frestas att ta till extrema och farliga åtgärder.

I Europa ger sig staten på räntan mer direkt istället för via penningmängden. Kassakraven tenderar att vara mycket låga, i Eurozonen gäller 2 procent, och i Sverige och Storbritannien finns inga kassakrav alls. Svenska banker kan i teorin producera hur mycket elektroniska pengar de vill, och europeiska kan nästan göra det också. Det som begränsar svenska bankers kreditproduktion är att de måste ha tillräckligt mycket kontanter i valvet för att klara kundernas beräknade dagliga uttag. När bankerna spelar för högt och räknar fel lånar de i förstone av varandra och i sista hand av Riksbanken (lender of last resort) till reporänta, och denna kostnad vill de undvika. Kassakvoten i det svenska banksystemet är idag cirka 0,5 procent.

Föga förvånande tycks det europeiska systemet leda till en större produktion av elektroniska bankpengar än det amerikanska. USAs kassakrav på tio procent gör att deras banker producerar högst tio gånger som mycket elektroniska bankpengar som det finns sedlar och mynt. I Sverige har bankerna producerat femton gånger så mycket krediter som Riksbanken producerat pengar. När en bank producerar kreditpengar försämrar den både sin kassakvot och sin kapitalkvot (se övningarna nedan). Eftersom toleransen för låga kassakvoter är mycket högre i Europa kan kreditproduktionen drivas längre och det tycks som att kreditproduktionen därför i högre grad begränsas av kapitalkraven. Det tycks vara så att Baselkriterierna är en större begränsande faktor för europeiska banker än amerikanska.

Den som läst Rothbards böcker inser att den effektivaste kraften mot bankers kreditproduktion är ett oreglerat bankväsende. Men eftersom fixarna inte kan släppa taget vill jag ge dem ett tips om vad de skulle kunna reglera för att faktiskt få ordning i bankvärlden: Se bara till att bankerna har en kassakvot på 1, det vill säga håller alla sina kunders depositioner i valvet och slutar att producera egna pengar i form av krediter. Detta skulle finansinspektionen klara med en personalstyrka på tre man, varav en ansvarar för fikat.

Avslutande balansövningar

Här ett exempel på en balansräkning hos en hederlig (R=1) och konservativ (K=0,5) blandbank.

Tillgångar		Finansiering
Kassa (C)	100	Avistadepositioner (D)	100	R=C/D=100/100=1
Utlåning (U)	400	Inlåning	300	K=E/U=200/400=0,5
Annat	100	Eget kapital (E)	200

Med K=0,5 ser vi att så mycket som halva lånestocken (400/2=200) kan explodera utan att det drabbar depositioner eller inlåning.

Anta nu att banken producerar (inte förmedlar) en kredit om 400 pengar. Det gör den genom att fylla på låntagarens avistakonto med billiga elektroner till ett belopp om 400 pengar och bokföra det som utlåning. Inga kontanter flyttas. Balansräkningen blir som följer.

Tillgångar		Finansiering
Kassa (C)	100	Avistadepositioner (D)	500	R=100/500=0,2
Utlåning (U)	800	Inlåning	300	K=200/800=0,25
Annat	100	Eget kapital (E)	200

Notera att så fort banken börjar producera pengar blir R<1, vilket indikerar tjyveri och bråkdelsreserver.

Dessutom försämras samtidigt kapitalkvoten så att det egna kapitalet nu bara buffrar sparkunderna för en förlust av en fjärdedel (0,25) av lånestocken. Det gör att den här gången skulle en förlust av halva lånestocken (800/2=400) leda till att hela det egna kapitalet (200) plus en del (200) av inlåningen eller depositioner raderas ut. Kreditproduktion ökar alltså risken för både banken, och kunder som deponerat eller lånat pengar till banken.

Lägg särskilt märke till att kontot Avistadepositioner ökade när banken producerade krediter, helt utan att dess kunder gjorde den minsta insättning. Denna bokföring kan vara förvirrande när man första gången stöter på verklig banks balansräkning: Den största delen av ”avistadepositionerna” har banken tillverkat själv.

Kommentera på bloggen