Följande artikel publicerades i oktober i Axess Magasin nr 8 (2011) under rubriken Lågräntepolitiken måste få ett slut. Den var en replik på artikeln Finanskrisens domptörer i Axess nr 7 (2011) av Fredrik Erixon. I sin artikel menar Erixon att det är fantasilöst och meningslöst med det nyväckta intresset för 1900-talets ”århundradets debatt” mellan Keynes och Hayek. Dels för att både Keynes och Hayek bytte ståndpunkter flera gånger, så till den grad att det ibland är svårt att skilja mellan dem, och dels för att varje tid är unik och därför behöver sin egen ekonomiska teori.
Visst ändrade Keynes och Hayek sina åsikter över tiden. Keynes stora bok ”The General Theory” är svårbegriplig redan i sig själv. Ekonomen Paul Samuelson sade:
Det är en illa skriven bok, dåligt disponerad; varje lekman som (…) köpt boken blev lurad på sina fem shilling. Den är olämplig för undervisning. Den är arrogant, har ett hett temperament, är polemisk och är inte särskilt generös med erkännanden. Den överflödar av chimärer och förvillelser… Den är helt enkelt ett verk av ett geni.
Olika tolkningar av detta ”mästerverk” har med tiden utvecklat Keynesianismen i flera motstridiga riktningar. Det är svårt att veta vad Keynes egentligen tyckte.
Hayek å sin sida började som radikal förespråkare för den fria marknaden, men med åren verkade han hitta allt fler områden som lämpade sig för statliga ingrepp. Slutligen hade han transformerats till något som närmast kan beskrivas som socialdemokrat. År 1974 hade han blivit rumsren nog att få Riksbankens ekonomipris, även om det faktiskt var för sina tidiga ståndpunkter han påstods få priset.
Erixon har därför helt rätt i att alla debatter som gäller vad Keynes och Hayek tyckte blir meningslösa. Men om man låter bli att gräva ner sig i doktrin- och idéhistoria och i stället ser till Keynes och Hayek i stora drag, skulle vi kunna uppmuntra till en uppfriskande och välbehövlig debatt istället för att fördöma det.
Om vi därför låter ”Hayek” representera den klassiskt liberala ståndpunkten, vilken menar att den fria marknaden bäst löser ekonomiska problem. Den fria marknaden är det organiska och kaotiska system som av ”den osynliga handen” leds till att skapa industriella revolutioner, ekonomisk harmoni och välstånd åt alla. Låt sedan ”Keynes” representera den centralplanerade ekonomin, det vill säga övertygelsen att statliga byråkrater med akademiska metoder kan förbättra världen genom att kommendera fram optimal ränta, inflation, investeringar, sysselsättning och tillväxttakt.
Även om det inte är helt historiskt korrekt är det ju dessa två ståndpunkter man brukar avse med ”Keynes” och ”Hayek” i dagligt tal. Och detta är ju kärnan i den nämnda rap-videon och, förmodar jag, även i de nämnda debatterna. Och det är väl detta som debattpubliken hungrar efter? Att avfärda dessa försök att få till stånd en diskussion som doktrinistiska övningar kring föråldrade frågeställningar är att missa poängen.
Jag håller dock med Erixon om att den nationalekonomiska vetenskapen har förfallit till ett anemiskt tillstånd. Men låt oss försöka förstå varför det blivit så. Fram till första världskriget var ju många nationalekonomer fortfarande äkta sanningssökare och sanningssägare. Ett lysande exempel är Knut Wicksell, Sveriges mest framstående nationalekonom. År 1909 fick han till och med avtjäna två månader i fängelse för sina opassande åsikter.
Dagens samhälle å andra sidan kännetecknas av att politik genomsyrar snart sagt varje del av våra dagliga liv. Minsta problem och icke-problem tycks föranleda lagstiftning och politiskt kladdande. Detta har givetvis även drabbat akademierna och deras verksamhet. I och med att de styrs och finansieras av staten är det inte förvånande att de med tiden rättat in sig till politikens tjänst. Ett tydligt exempel är det Climategate som nyligen utspelade sig på KTH.
Nationalekonomer tycks mer än andra akademiker förvandlats till fjäskande tjänare i maktens hov. Även i de få fall där de faktiskt förstår verkligheten tycks de inte gärna högt och ljudligt vilja förklara för handen som föder dem att arbetslöshet, bankkollapser, finanskriser, företagsflykt och bostadsbrist inte orsakas av ”kapitalism och girighet” utan av politisk klåfingrighet. Istället lägger de sin energi på att hitta nästa fantasifulla exempel på ”marknadsmisslyckanden” för att rulla fram ännu mer intellektuellt eldunderstöd åt nya politiska ingrepp i civilsamhället.
Det är inte konstigt att dagens nationalekonomi är tandlös, likriktad och till största delen irrelevant. Inte heller att vi lever i ekonomiskt kaos. Det finns ett direkt samband mellan nationalekonomins intellektuella haveri och de nationella ekonomiernas alarmerande tillstånd. Vi behöver ingen debatt om nya frågor, utan vi behöver samma gamla debatt som förr: Är det bättre med planekonomi eller med en fri marknad?
Ett annat problem med nationalekonomin illustreras av Erixon själv. Dagens nationalekonomiska teoribygge är ett lapptäcke av osammanhängande matematiska modeller. Dessa ”lagar” har destillerats fram medelst kurvanpassning mot empiriska data. Naturligtvis ger detta tillvägagångssätt intrycket att det inte går att hitta tidlösa ekonomiska lagar. För vem vet? Innan nästa nobelmiddag kanske någon hittar en datapunkt som falsifierar lagen om utbud och efterfrågan! Erixon illustrerar också den vanliga missuppfattningen att Adam Smith är nationalekonomins fader och att innan honom var jorden öde och tom.
Men långt före Smiths dagar sökte intelligenta tänkare efter tidlösa ekonomiska lagar. En del upptäcktes redan av de gamla grekerna. Några upptäcktes av de spanska skolastikerna och ytterligare några av brittiska och franska ekonomer. Gemensamt för alla dem som identifierade riktiga ekonomiska lagar är att de inte använde den idag förhärskande naturvetenskapliga, empiriska metoden. Istället utgick de från realistiska antaganden om verkligheten och tillämpade logiska resonemang. Ekonomiska data kan inte användas för att härleda tidlösa samband, ty ekonomiska data är historia, de är bundna till sin tid, och de kan inte upprepas eller isoleras i laboratorium. Ekonomi har att göra med människor; det är inte naturvetenskap, oavsett hur mycket dess utövare än låtsas om det.
Tyvärr måste jag hålla med om att den sena Hayek inte är en lämplig representant för den fria marknaden. Tillåt mig därför att istället framhålla en av 1900-talets mest lysande ekonomer, en person som Erixon och den etablerade nationalekonomin tenderar att glömma bort: nämligen Ludwig von Mises
Som den österrikiska ekonomiska skolans främste apostel var Mises en konsekvent och orädd förespråkare för den fria marknaden, dess överlägsna stabilitet, effektivitet och moralitet. Han lät sig aldrig köpas för pengar utan talade alltid sanningen till makten. Därför fick han också fly för sitt liv när nationalsocialismen bredde ut sig.
I sitt magnum opus Human Action gör Mises något så briljant som att logiskt-axiomatiskt bygga upp en sammanhängande teori med ekonomiska lagar som är oberoende av tid och rum. Precis det som Erixon önskar men uppgivet antar inte finns.
Mises förklarar att orsaken till de störande konjunkturcyklerna är att staten kommenderat fram ett bedrägligt monetärt system baserat på papperspengar och plåtmynt, så kallad pappersmyntfot. Och att staten dessutom har gett bankerna licens på att tillverka egna elektroniska pengar. Faktum är att de svenska bankerna idag producerat över 15 gånger mer elektroniska kronor än Riksbanken skapat i form av sedlar och mynt. Ingen tycks anse att det är något konstigt med detta högst anmärkningsvärda bankprivilegium, vilket i praktiken innebär att bankerna får tjäna ränta på luft.
Denna bedrägliga bankverksamhet är dock riskabel och själva roten till den pågående accelererande (och alla tidigare) svenska bankkriser. Eller för att citera Nordisk Familjebok (1904):
Sveriges riksbank är världens äldsta centralbank och är tillika den äldsta bankinstitution, som öfver hufvud finnes. Det är denna bank, som äran af att ha utgett världens första banksedlar sannolikt bör tillskrifvas. Detta ledde dock till bankens undergång.
Att mängden pengar ökar kallas inflation av penningmängden. Enbart detta och ingenting annat är förklaringen till de ständigt stigande priserna vi vant oss att leva med, och som vi nu tror är en naturlag. En ständigt växande penningmängd leder också till att det blir billigt att låna pengar, det vill säga räntan sjunker. Wicksell insåg att detta är räntemanipulation eftersom det leder till en ränta som blir lägre än den ”naturliga räntan”.
En onaturligt låg ränta är inte något positivt utan leder till bubblor i till exempel fastigheter eller dot-com-aktier. En låg ränta lockar också till investeringar i projekt som egentligen inte vore lönsamma under normala förhållanden. Att de inte är lönsamma innebär att de inte är tillräckligt efterfrågade av konsumenterna och därför aldrig borde påbörjas. Det är dessa investeringar som först går under när bubblor spricker. En för låg ränta leder också till att människor inte vill spara. Adam Smith med flera förklarade tydligt att sparande är självaste förutsättningen för investeringar och därmed grunden för ekonomisk tillväxt.
Alla statliga ingrepp i den fria marknaden leder till ekonomiska störningar, men att påtvinga folket papperspengar är antagligen den absolut farligaste formen av ingrepp. Det leder med tiden till det ekonomiska systemets fullständiga sammanbrott, med förlust av pensioner och besparingar, arbetslöshet och andra tragedier som följd. Vi ser tydliga tecken på detta i Eurozonen och i pappersdollarns Amerika. Men papperskronans Sverige kommer sannerligen inte gå opåverkat ur det.
Den österrikiska skolan har visat sig ha en oöverträffad prediktionsförmåga. Dess förespråkare inte bara förutsåg finanskrisen utan hade även en logisk förklaring till den: för mycket pappers- och elektroniska pengar som leder till för låga räntor och ”felinvesteringar”.
Allt fler människor söker efter logiska svar på sina frågor om ekonomin när de inser att det Keynesianska snömos som serveras på akademierna och i medierna inte tycks ha någon verklighetsförankring. Tack vare internet hittar fler och fler fram till den österrikiska skolan och får uppleva ”aha-känslan” när de ser att svaren finns där. Därför växer intresset för österrikisk ekonomi just nu så det knakar. Nyligen kom till och med Deutsche Banks chefekonom ut ur garderoben och erkände att han var ”österrikare”.
Det enda sättet att en gång för alla göra slut på vårt ekonomiska lidande är att staten slutar planera, fixa och ”hjälpa till”. Det gäller speciellt Riksbanken och alla andra centralbanker som måste upphöra med sin sovjetiska ränteplanering. Världen behöver er inte. Bara släpp räntan fri, liksom de flesta andra priser sätts fritt i samspel mellan utbud och efterfrågan. Tvinga inte människor till att använda statens papperspengar utan låt människor betala med guld och silver eller något annat om de vill. Sluta håll bankerna om ryggen och sluta skydda dem när de producerar egna pengar och gräver sina egna gravar.
Ekonomisk frihet må vara en gammal, impopulär doktrin, men man behöver debattera det om och om igen eftersom fixarna vägrar lära sig av historien. Vi är i desperat behov av en rejäl debatt om sann ekonomisk frihet. Alla försök till det behöver uppmuntras och inte skjutas ner. Men ska det bli riktigt meningsfullt behöver frihetssidan representeras av den österrikiska skolans kompromisslöse Ludwig von Mises och inte av statskramaren Hayek.
Kommentera på bloggen.
