Aftonbladet och SvD skriver idag om att Gunnar Wetterberg, samhällspolitisk chef på fackförbundet Saco, på DN Debatt skriver att det vore bra med en nordisk valutaunion. Aftonbladet ser förstås till att fördumma frågan till att ge diverse politiska företrädare utrymme att tala om vad en sådan valuta skulle heta, givetvis med en webbomrösning där läsarna kan säga sitt. Men frågan är egentligen seriös. Och samtidigt dåligt förstådd.
Wetterberg sätter fingret på den egentliga problematiken, även om han inte diskuterar konsekvenserna av den:
Om eurosamarbetet fallerar – ja, då vore det självklart med en nordisk valuta. Med hänsyn till hur ekonomierna kompletterar varandra, givet arbetskraftens rörlighet och de gemensamma värderingar som en samordnad finanspolitik skulle kunna bygga på, borde denna nordiska valuta – dalern??? – ha betydligt bättre förutsättningar än euron. En nordisk centralbank skulle kunna spela en viktig roll för den övriga ekonomiska politiken, till exempel i förhållande till lönebildningen inom området, och därmed öka handlingsutrymmet både för den samordnade finanspolitiken och för vart och ett av medlemsländerna.
Här kan vi alltså läsa det svart på vitt: en politiskt beslutad (pappers)valutaunion kräver samordnad finans- och annan politik, samt ”gemensamma värderingar”. Varför? Helt enkelt för att pappersvalutan är en politisk bluff snarare än verklig valuta, som endast är en av många brickor i det politiska spelet – och då gäller det att den politiska makten inte drar i alltför många riktningar på samma gång. Detta betyder i sin tur att de befolkningar som omfattas av valutaunionen bör vara relativt lika för att inte kräva olika lösningar och inriktning av politiken.
Det är av den anledningen som europrojektet håller på att rasa samman. Det lär inte vara en överraskning för någon, varken politiker eller mer ekonomiskt kunniga. Snarare handlar det om ett syfte med – inte en konsekvens av – valutaunionen. EUs valutasamarbete tvingades igenom för att skapa långtgående krav på centralisering och ökad makt för EU-apparaten, dvs en ytterligare underminering av nationalstaten till förmån för superstaten.
Hur kan en nordisk valutaunion vara en lösning på denna problematik? Jo, det hade varit ”enklare” att administrera en sådan helt enkelt för att de nordiska länderna är mindre olika än EU-medlemstaterna – och för att området är mindre. Och detta visar tydligt på den ultimata lösningen: problemet är inte att EU är ”för stort”, utan att olikheter som alltid existerar överallt skapar oöverkomliga problem för en one-size-fits-all-lösning på en sådan central institution som pengar. Och problemet är framför allt politiskt – det är med önskan att kunna politiskt fiffla med valutan som problemen uppkommer.
Om valutan istället hade ett marknadsvärde istället för att baseras på politiska dekret, då hade problemen varit som bortblåsta. Men då hade problemen istället hamnat hos dess upphovsmän: politiker hade inte längre kunnat gömma effekterna av sina beslut. Det handlar alltså om politikens ruttenhet, där politiker vill kunna kontrollera valutan för att därigenom avhända sig ansvaret för sina alltmer oansvariga och kortsiktiga beslut. Därför måste valutan (enligt deras sätt att se det) vara politiskt beslutad, så att värdet kan ständigt manipuleras för att passa de styrande och den politik de för. Och just av den anledningen kan man inte ha en valuta som har ett marknadsvärde även om den inte används som pengar (t ex guld, silver).
Det intressanta i Wetterbergs artikel och förslag är att han pekar på problematiken med politiska valutor, men undviker att följa logiken fullt ut. EU är för stort och diversifierat för en gemensam valuta (i alla fall tills unionen blir en verklig union, vilket säkert inte dröjer länge), så lösningen blir att ta ett steg tillbaka – till en nordisk lösning. Men det verkliga och bakomliggande problemet är det ingen som vill nämna vid namn. Varken Wetterberg, de politiska företrädarna, de intervjuade ekonomiska ”experterna”, eller redaktionerna på Aftonbladet och SvD. För om man ser det verkliga problemet, då synar man bluffen. Och då faller den illusion som håller medborgarna rättade i ledet.
