Allt som har att göra med demokrati verkar nästan definitionsmässigt vara ”gott” – alldeles oavsett vad det är. Är det möjligen den moderna tidens masspsykos eller hjärntvätt? Kanske.
Det är i alla fall oerhört sorgligt, tragiskt och skrämmande med den snabba nedmontering som nu görs av de framsteg som mänskligheten gjorde filosofiskt, moraliskt och politiskt under Upplysningen. Detta var tiden då människan upptäckte att hon bestod av individer, att varje individ har ett värde och måste vara politiskt och moraliskt okränkbar, att grupper endast är en abstraktion av individer som delar något karaktärsdrag, intresse, el dyl. Oavsett vilket, så är individen viktigare än gruppen. Med andra ord har individen vissa rättigheter, som gruppen endast kan få genom explicit delegering.
Därav har vi t ex den juridiska principen att individen är oskyldig tills dess motsatsen bevisats. Individen har att försvara sig mot anklagelser, men bevisbördan ligger på den som beskyller, anklagar och vill påvisa skuld. Inte tvärtom. Individen kan nämligen samla fakta och styrka sådant som hänt, men det är omöjligt att finna bevis för, bestyrka och redovisa fastställda fakta om att något inte har hänt. Det är alltså inte möjligt för mig att bevisa att jag inte stulit från dig, för det betyder att jag måste dokumentera precis allting som hänt i mitt liv – för att därigenom visa att jag inte kunde ha stulit. Men jag kan fortfarande inte bevisa att jag inte stal; bara att det inte verkar som att jag kunde ha gjort det.
Att bevisa skuld, däremot, är enklare att fastslå om det verkligen hänt: då finns objektiva fakta, då har det hänt i verkligheten och därmed finns också spår som kan dokumenteras, bestyrkas och påvisas bortom rimliga tvivel. Därför ligger bevisbördan och bevisningskravet på åklagaren – den som hävdar brott måste visa (1) att brott begåtts och (2) att den anklagade begått det.
Det låter självklart – för visst har varje individ rätt att anses oskyldig om man inte bevisats skyldig till någonting? Om man inte bevisats skyldig så kan man ju inte med säkerhet säga att personen ifråga agerat brottsligt.
Men detta är något vi nu i snabb takt går ifrån. Varför? Jo, staten har alltid ansett detta vara ett rejält problem: genom att lägga bevisbördan på den som anklagar så måste staten förlita sig på fakta och öppet och tydligt bevisa att ett brott begåtts och vem som är skyldig. Men det kostar pengar, tar tid, samt betyder att man måste spela med öppna kort. Dessutom kan man inte särdeles enkelt slå undan benen från fiender och ”icke önskvärda element” – att fabricera brott och bevis för brott är svårt och dyrt. Alltför svårt och dyrt om man har intresse av att hålla ett samhälle under full kontroll.
Så terrorismen utgör en fantastisk möjlighet för de styrande. De kan spela på vår rädsla och trumma ut att hotet är reellt, kan drabba oss alla – och, givetvis, att vi måste göra vissa uppoffringar för att klara oss undan en katastrof. Alltså införde man med enorm snabbhet (något vi inte ser skymten av när staten stiftar lagar som minskar statens egen makt) lagar som helt undergrävde rättspraxis, rättsprinciper och grundläggande rättigheter. Terrorister, heter det, måste kunna dömas och låsas in (eller avrättas) utan vare sig formellt åtal, rättegång eller bevisning. För staten har hemligheter, heter det, som är livsnödvändiga och som måste frånhållas alla utanför maktens korridorer. Och man kan inte ha rättegång mot terrorister, för då avslöjar man hur man fick fast dem – och det kan andra terrorister dra nytta av. Så man gör det i hemlighet.
I USA har Obama skapat ett hemligt råd som i hemlighet upprättar hemliga listor över personer som man anser vara ”farliga”, men som ingen får veta – utom CIA, som har i uppgift att en efter en avrätta dessa individer.
I både USA och Europa används samma resonemang om Internet och brott mot upphovsrätten: man ska, utan rättegång, kunna ”stängas av” från Internet på livstid. Man har också vänt bevisbördan, så de enorma korporationerna från Hollywood (och staten, givetvis) har givits rätten att peka finger (mot vem som helst). Och den de pekar ut måste bevisa sin oskuld. Det är förstås omöjligt, som vi fastslog ovan. Men det tjänar den korporativa, fascistiska statens ändamål: individer ska hållas kort, kontrolleras och stå i raka led. Bångstyriga, oliktänkande och sådana som inte omedelbart rättar sig i ledet ska kunna kastas i fängelse utan att frågor ställs – och nyckeln ska slängas bort.
Den barbariska sorts samhälle vi läser om som existerar i fjärran länder eller som vi sedan århundraden lagt bakom oss är över oss igen. Utan individens rätt lever vi i en ren diktatur och terrorstat. Vi kan räkna med att med tiden se ett ökat antal ”försvinnanden” (som i media omtalas som ”terrorism” eller andra hemskheter), en breddning av den barbariska rättsprincipen att staten alltid har rätt, att rättegång inte krävs, att bevisbördan läggs på den utpekade och anklagade.
Av diskussionen i media och de frågor som protesteras av gatuvänstern att döma, så är det inte många som ser problemen med denna totalvändning i den västerländska civilisationen. De rejäla problemen kommer först när det är för sent, när folk omkring oss börjar försvinna, när staten kräver utegångsförbud och när vi slutar lita på varandra och hemlighåller våra liv – och tjallar på våra vänner, nära och kära för att få bonuspoäng av staten.
Såsom alltid är fallet lider vi av nutidshybris. De flesta skakar på huvudet och säger att ”det kan inte hända här, inte i vår tid”. Kanske inte. Men kom ihåg att de allra flesta som släppts ur guantanamofängelset funnits helt oskyldiga. Staten visar sitt rätta ansikte och det är ingen vacker syn. Du är alltså inte säker om du är oskyldig. Och vem tror du står på din sida när det börjar blåsa? Vem kan rädda dig undan falska anklagelser, fängelse och tortyr?
Kom ihåg det nästa gång du möter en polis eller sätter på datorn. För nästa gång kan det vara du som åker dit.