”Die”, uppenbarligen. För ”free” är inte ett alterntiv längre – och har inte varit på ett bra tag. Det som ofta omnämns som ”land of the free” och ”kapitalismens högborg” har varken frihet eller kapitalism. Det handlar snarare om en polisstat på snabb frammarsch och en samhällelig debatt som uteslutande består av krigshetsande fascism (vänsterns krigsmotstånd var uppenbarligen bara en ploj för att få Obama vald, för protesterna har upphört).
President Obama har nu skapat en hemlig grupp som sätter upp människor på en ”dödslista”, som staten sedan avrättar i hemlighet (så gott det går, i alla fall). Och det handlar inte om att lista krigsförbrytare i länder där USA utkämpar krig, utan vem som helst kan hamna på listan. Även amerikanska medborgare.
Jag har tidigare skrivit om hur politiker, som säger sig representera väljarna, undanhåller i stort sett all information om både sig själva och vad de gör i sin myndighetsutövning, vilket gör att de inte kan hållas ansvariga och inte heller röstas bort. Och samtidigt kräver de givetvis att precis allting om uppdragsgivarna ska registreras, katalogiseras och användas av staten.
Obama har blott tagit ett ganska uppenbart nästa steg i samma riktning: som folkvald president tar han sig rätten att helt enkelt avrätta de medborgare (hans uppdragsgivare, enligt gängse demokratiillusion) som han inte tycker om. För att hamna på en dödslista behöver man nämligen inte göra någonting fel, för fallen kommer aldrig att tas upp i regelrätta rättegångar – och inte ens i krigstribunaler (som annars är en favvis bland de styrande för att undgå de lagar de själva stiftat).
Nej, Obamas regim förbehåller sig rätten att vara både åklagare, domare och bödel. Det blir ju mycket enklare så.
En filosofisk fråga Per Bylund (utan att ta Obama i försvar):
Den liberterianska läran förespråkar rätten till självförsvar.
Om en stat eller person attackerar dig upprepade gånger, men du kan inte ta förövaren på bar gärning (dvs du har inga solklara bevis), men du riskar att dö (som person eller samhälle) har du då inte rätten att att slå tillbaka för att överleva? Förstår du vad jag menar? Världen är inte så enkel som man vill tro. Saker och ting är inte alltid svart eller vitt. Precis som saker fungerar inom tex partikelfysiken så måste man kanske ibland handla utifrån sannolikhetslära. Blev det komplicerat? Nåväl, världen är komplex.
Mvh
Markus
Markus, jag tror att du blandar ihop individer och kollektiv. Givetvis har en individ enligt libertariansk teori rätt att försvara sig – men detta inkluderar inte att slå mot potentiella förövare. Inte heller ger det någon rätten att slå mot förövare mot (godtyckligt definierad) grupp. Jag har ingen rätt att misshandla en människa som ser annorlunda ut helt enkelt för att han eller hon tidigare misshandlat någon av min ”ras” (el dyl).
I det teoretiska fallet du nämner, där någon attackerar mig fler gånger och jag riskerar att dö men jag kan inte ta honom på bar gärning, då får jag helt enkelt agera på egen hand – och ta mitt ansvar. Jag ser inte att man kan ha rätt att puckla på någon (än mindre ”eliminera”, som det heter på politikerspråk) även om man anser sig ha rätten, utan det måste prövas i domstol. Kanske var det ”rätt” (i visst avseende) men kanske inte. Så visst är det inte alla gånger svart eller vitt. Men det innebär inte att man kan byta ut kollektiv mot individer (endast individer agerar och har ansvar för sina handlingar); inte heller rättfärdigar det att man som ”ledare” (oavsett om andra explicit delegerat vissa administrativa uppgifter till ledargestalten) konfiskerar andras egendom för att sedan ”eliminera” människor på en hemligt upprättad lista och utan att behöva redovisa varför. Och ännu mindre har ledaren rätten att eliminera dem som teoretiskt delegerat till honom.
Markus se även min tidigare artikel på detta tema http://www.mises.se/2011/03/28/sverige-vill-ha-blod/ och speciellt avsnittet där i som heter ”Vad kan libertarianismen lära oss om krig?”.
Jag tolkar Markus kommentar som ett långt ”vad gör vi nu?” Vad gör man när man noterat att problemet är så oundvikligt, att vi alla är koppade till problemet och att väldigt många (äved dessa kopplade till problemet) inte kommer att regera fören väldigt, väldigt sent i utvecklingen? Med konsekvensen att den smärta som kommer när denna galenskap bryter ihop, kommer att delas även av dom som sett problemet komma från långt ifrån.
Personligen funderar jag på hur Germanerna tog hand om Romarna.