Jaha, så har den öppnat igen. Under vederbörlig pompa och ståt — tillräckligt för att visa populasen vem som bestämmer. VSL har talat och hans ord har av experterna vägts och befunnits ha rätt tyngd. Och än en gång har de progressiva fått nöjet att reta upp SD och andra värdekonservativa genom att bryta några nya tabun. Kulturarbetarna har fått kött. Allt är som vanligt.
Somliga tycker arbetarna i lagfabriken har det för bra. Långa fina sommarlov.
Jag säger: Låt dem ha det bra. Ja, förläng deras sommarlov. Förläng dem till flera år.
Ty för det första kostar fabriken en hiskelig massa pengar. Och för det andra, vad får vi för det? Jo motioner, propositioner, EU-direktiv i oändlighet; med andra ord drivor av nya lagar, nya hinder för vår rikedom, fler pekpinnar i vår vardag och ännu mer kulturförstöring. Om vi bara kunde få dem att ta långa sköna sommarlov istället; vi finge ännu betala för kalaset, men vi skulle åtminstone slippa alla nya idiotiska lagpåfund. Det låter som en halvering av eländet i alla fall.
För hur mycket lagar behöver vi egentligen för att bli riktigt lyckliga? När är vi så att säga mätta på lagar? Själv är jag en enkel människa och nöjer mig med två: Skada ingen och stjäl inte. För övrigt vill jag bara få vara i fred med min familj och mina vänner.
En gång i tiden hade vi den gamla fina svenska ståndsriksdagen. Den var mer än tillräcklig. Man träffades till riksmöte när man hade något viktigt beslut att fatta. Det hade man sällan. Följaktligen kunde det gå många år emellan riksmötena, och när allt var beslutat och klart hade man bråttom att komma hem igen. På den tiden var riksmötet som en liten verkstad snarare än en fabrik, och riksdagsmännen var hänvisade till hederligt arbete för sin försörjning. Och sådana drivor av tjänstemän som idag rör sig i maktens korridorer, på folkets bekostnad, det kunde man bara drömma om.
Den professionella lagfabriken tycks ha uppstått efter 1866 då ståndsriksdagen avskaffandes. Det var då det representativa eländet fick ordentligt fäste.
Tänk om arbetarna i lagfabriken kunde inse att det inte heller idag finns särskilt många viktiga beslut att fatta. Att de själva egentligen inte behövs. Då kunde de fortsätta sitt sommarlov med gott samvete, och vi andra kunde få vara i fred. Jag skulle till och med kunna tänka mig att betala en liten slant för det.
