Man behöver förvisso inte hitta på bubblor som förespråkats av Krugman. Men den ”bubbla” jag har i åtanke här är ingenting som förespråkats av Krugman – utan skapats av densamme. Jag känner mig ganska säker på att Krugman inte vill ha just denna bubbla, så detta hamnar i kategorin oavsiktliga konsekvenser. Vilket förstås gör det extra underhållande.
Som vi noterat tidigare har Paul Krugman en förmåga att göra uttalanden som får folk att både förundras och bli förbannade. Inte minst är Krugmans ständiga tal om att det skulle vara ”bra för ekonomin” att ödsla bläck och papper på att trycka en väldig massa fler pengar. Detta trots att fler pengar betyder lägre värde för varje peng – och därmed inflation (oavsett vilken definition vi använder). Men just inflation är vad Krugman är ute efter, för med ständigt och starkt ökande prisnivå kan företag och myndigheter alltid få råd att anställa (eftersom det reella värdet på lönerna naturligtvis går ned i samma takt som priserna går upp). Full sysselsättning är målet – även om priset vi får betala är att alla blir fattigare.
Österrikare och andra icke-keynesianer har äntligen börjat ta fasta på Krugmans alla stolliga uttalanden – och utmana dem. (Till och med ekonomer som annars står Krugman relativt nära är skeptiska till hans förslag.) Det finns även bloggar som syftar uteslutande till att analysera Krugmans allehanda uttalanden, bland annat ur ett österrikiskt perspektiv.
Men bubblan? Bubblan som Krugman verkar ha skapat består i direkta utmaningar till Krugman att ställa upp i debatt, att sätta sina idéer och uttalanden på prov, att kontrollera korrektheten i påståendena. Ett första och storstilat försök är ”Murphy vs Krugman debate”, där Ludwig von Mises Institutes Robert Murphy utmanar Krugman till offentlig debatt – med en mängd pengar till New Yorks hemlösa i potten. Men Krugman låtsas som ingenting (och det är kanske ett av hans visaste beslut på länge).
Bob Murphy är dock inte ensam om att utmana Krugman. Tidigare i somras utmanade George Mason Universitys Bryan Caplan Krugman att testa ett ganska bisarrt uttalande om ideologisk förståelse. Krugman hävdade nämligen att ”liberals” (dvs amerikanska socialdemokrater) förstår och kan låtsas vara ”conservatives” (dvs republikaner), men inte tvärtom. Enligt Krugman finns uppenbarligen inga icke-liberals som kan låta som riktiga liberals. Därav den nya utmaningen, där Caplan utmanar Krugman till ett ideologiskt Turing Test.
Svaret från Krugman? Det är samma som tidigare – han låtsas som ingenting. Det är så mycket lättare att göra bisarra påståenden i New York Times. Varför ska man låta kritiker komma till tals när de har så uppenbart fel…?
