Frimarknadsextremism

Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt skriver idag på SvD Brännpunkt om vad partiet kan lära sig av finanskrisen. Även om det (naturligtvis) finns många dumheter att kommentera på i artikeln, får första stycket illustrera den så vanliga men ack så felaktiga synen på marknaden:

Det globala ekonomiska systemet befinner sig i djup kris. Den avreglerade finanskapitalism som gav oss krisen 2008 visar nu alla tecken på att en ny nedgång står för dörren.

Jag tänker givetvis på orden ”den avreglerade finanskapitalism som gav oss krisen”. Detta är något som hävdas i parti och minut – och det är sant. Det skedde viss avreglering innan krisen slog till. Detta tas av vänstern (inte bara partiet) som intäkt för att en avreglerad marknad fungerar precis som Marx beskrev den: den inneboende motsättningen i kapitalismen skapar alltmer frekventa kriser, vilka till slut leder till att systemet rämnar och förbyts i proletariatets diktatur.

Marx hade förstås helt fel, men om man – som vänstern – tror att han hade rätt, varför är man då emot avregleringar? En helt avreglerad marknad skulle ju bringa den eviga och vackra kommunismen, så det bästa för dem med socialistiska ideal borde vara att avreglera så mycket och så snabbt som möjligt. Men de kämpar hårt för raka motsatsen. (Och passar på att tala om kapitalismens fundamentala kontradiktion…)

Men jag tänkte inte tala om den ideologiskt medvetna vänstern (vilket är synonymt med ”ekonomiskt ignorant”), utan om den medelsvenssonska synen – som i mycket går i linje med vänsterns syn, men är långt mindre ideologiskt medveten. Och det är här tal om ”frimarknadsextremism” kommer in. Avregleringarna förekom krisen, så hur kan man förespråka fler avregleringar? Alla vet ju att marknaden måste regleras för att fungera.

Det är ett vanligt uttalande även från dem som anser sig vara ”höger”.

Ja, hur kan man vara för en avreglerad marknad? Ett svar är att fråga var den ”fria marknaden” som alla talar om finns någonstans. Man kan inte rimligtvis tala om att den fria marknaden styr i ett samhälle som det svenska, där (mer än) hälften av det som produceras betalas i skatter till staten (kommuner, landsting, nationalstat). Hälften av värdet av allting nyttjas ju av staten. I bästa fall har ”marknaden” (den ansiktslösa mäktiga) att rå om resten – till den del marknadstransaktioner inte regleras. För statliga lagar och regleringar kan väl inte räknas som en del av den ”fria marknaden”?

Den som har sett en svensk lagbok vet att det är en rejäl bok – som innehåller enbart lagar och regler. Dessutom är det bara ett urval av alla lagar som finns. Och dessa inkluderar inte heller de regler som fastslås och upprätthålls av allehanda byråkratier, lokala ordningsstadgar och så vidare.

Så hur kan man vara sådan ”frimarknadsradikal” att man föreslår avregleringar av den ”fria” marknaden? Tja, helt enkelt för att det inte finns någon sådan. Marknaden är långt ifrån fri – alldeles oavsett hur man räknar. Bara om man helt bortser ifrån fakta kan man tala om en ”fri marknad”.

Om man istället ser till fakta och tar till sig vad ekonomisk vetenskap säger, så inser man vidden av problemet. Varje lag, reglering och skatt snedvrider marknadens funktion. Som Mises uttryckte det, varje reglering är ett försök att komma åt ett problem – men skapar två problem i sin tur: å ena sidan kvarstår problemet (för det kan inte lösas med politiska medel) och å den andra får ingreppet oförutsedda konsekvenser (som innebär ytterligare problem).

Med detta i åtanke, var vänlig öppna närmaste lagbok. Eller kolla igenom svensk författningssamling. Om varje av dessa tusentals lagar missar målet och samtidigt skapar åtminstone ett nytt problem… är det verkligen konstigt att staten stiftar så många (fler) lagar? Nej, givetvis inte – varje lag och regel föder nya problem som våra politiker i sin dumhet (eller av djävulskap?) försöker korrigera med fler lagar och regler. Varje sådan snedvrider och förgör marknadens funktion.

Så berätta – var finns denna ”fria marknad” som alla talar om och skyller på? Och som hela tiden skapar alla dessa kriser – i världens mest omfattande välfärdsstat.

Men för allt i världen, tänk inte på vad den fria marknaden består av. Det är enklare att helt bortse ifrån detta och använda marknaden som någon slags osynlig slagpåse. Som man dessutom kan hävda är ”fri” trots att hälften av värdet den skapar stjäls av staten – och verksamheten regleras av tiotusentals lagar och regler (om nu ”tiotusentals” räcker).

Marknaden består faktiskt bara av transaktioner – frivilligt utbyte av varor och tjänster mellan individer och grupper av individer (”företag”). När du går till jobbet agerar du på (arbets)marknaden, när du åker till snabbköpet agerar du på (konsumtionsprodukts)marknaden, när du surfar på nätet agerar du på (kommunikations)marknaden, när du åker på semester agerar du på (transport)marknaden, och så vidare i evighet. Allt utbyte som sker frivilligt är marknaden; allt som du tvingas att göra (eller, för all del, som du inte tillåts att göra) är ”tack vare” statens lagar och regler.

En frimarknadsextremist tycker att det är rent ut sagt fördjävligt att du inte har rätt att sälja dina hemlagade kakor till villiga kakälskare, att du inte får bygga på din tomt utan tillåtelse, att du inte får välja dina barns utbildning, att du inte får resa dit du vill, att du inte får äta och dricka vad och när du vill, att du inte får komma överens med grannen om hur ni ska fixa det gemensamma staketet och betala vad som känns rimligt – ett pris som ni kommer överens om.

Den som inte är frimarknadsextremist tycker att du inte har rätt att göra alla dessa saker. Jonas Sjöstedt är bara en av alla dessa som säger Nej – frivilliga överenskommelser är av ondo och måste regleras i lag med böter eller fängelse som påföljd. Och dessutom ska mer än hälften av det du tjänar på ditt arbete administreras av dessa upplysta politiker, som uppenbarligen vet långt bättre än du själv vad pengarna bör läggas på.

Det är en sorglig värld vi lever i, när det är ”extremt” att tycka att ditt liv är ditt och att du faktiskt har rätt att välja det liv du vill leva. Det säger en hel del om vår tids syn på människan.