Marknaden är ett monster!

Så här när krisen är mer eller mindre ett faktum kommer allehanda dumma uttalanden. ”Aktieaktivisten” Christer Gardell uttalade för några dagar sedan i SvD att ”marknaden har blivit ett monster som ingen riktigt förstår”. Det är nog många som gärna håller med honom. Om inte annat så av politiska skäl.

Men Gardell är långt mer insiktsfull än artikelns rubrik – ”Marknaden har blivit ett monster” – visar. Om man läser den noggrant blir det ganska tydligt vad han uttalar sig om: börsen svänger kraftigt både uppåt och nedåt för att krisen är ett faktum och politiker världen över inte har en aning om hur de ska agera. Men det handlar också om att det är semestertider (färre analytiker och handlare på plats) och att börsen i allt större utsträckning är automatisk och ”algoritmbaserad”. Därav, säger han, följer att ”aktiemarknadens funktionssätt har verkligen försämrats” och marknaden blivit till ett monster.

För en ekonomijournalist är tolkningen uppenbar. Det är bara att plocka fram Das Kapital ur bokhyllan och läsa om kapitalismens inneboende kontradiktion, som ju ger upphov till ständiga konjunktursvängningar, alltmer frekventa kriser, och – förr eller senare – hela systemets kollaps.

Den lilla majoritet av ekonomiska kommentatorer och journalister som har relevant utbildning och erfarenhet har kanske en mer nyanserad bild. Men de tenderar att se och säga samma sak: vi vet så mycket om marknadskrafter och ekonomi, men det är helt uppenbart att människor är slavar under sina ”animal spirits” och i panik plötsligt köper (boom) eller säljer (bust) utan rationella anledningar. Och det finns en mängd matematiska formler som visar att detta måste vara fallet.

Precis som ekonomijournalisterna och andra ”experter” själva tenderar att springa i samma riktning, alltså. För när de har en aning om vad som händer, så är det ju lika bra att bara följa alla andra. Och då blir det sådana ”drev” som Gardell pratar om. Precis som ”experterna” (inklusive Ben Bernanke) så sent som 2008 i stort sett utan undantag hävdade att allt såg väldigt bra ut för flera år framöver (!), så säger ”alla” nu att det kommer att bli värre. Varför syssla med analys och söka förstå vad som händer när man bara kan extrapolera och följas åt? De får ju betalt ändå, så det spelar ingen roll.

Som ekonomiskt kunnig kan man inte annat än att uppgivet rycka på axlarna inför denna envisa dumhet. Det klart att vi inte kan förutse kriser och fluktuationer om vi antar att tusentals människors subjektiva värderingar och ageranden kan stoppas in i en enkel algoritm – och att denna sedan presterar kontinuerliga vinster på en börs vars värde ständigt ökar. Eller att vi genom att extrapolera på några få (eller många, för den delen) datapunkter korrekt kan förutsäga framtiden. Det är precis som Gardell antyder: om alla förlitar sig på algoritmer kommer ingen längre att förstå vad som egentligen händer.

Det finns två skäl för detta. För det första så kommer marknaden inte längre att fungera väl – helt enkelt för att algoritmerna inte kan göra marknadsmässiga bedömningar av värde. Och för det andra kommer marknaden att fungera på ett tveksamt sätt på grund av inflytandet som denna allt större algoritmbaserade handel får. Med andra ord får vi en marknad som  är ineffektiv i såväl allokeringen av resurser som i värderingen av desamma. I en sådan situation, vad betyder egentligen marknadspriset för ett företags aktier? Det motsvarar ju inte något egentligt värde.

Faktum är att alla dessa problem är av samma art: de uppkommer på grund av den enorma politiska hybris som vi idag lider av på alla plan. Vi tror oss förmögna att centralt planera och med politiska medel styra produktion av varor och tjänster som är ämnade att tillfredsställda flera miljarder konsumenters framtida behov och önskemål. Det har redan visats bortom alla rimliga tvivel att detta är omöjligt, men istället för att inse detta fortsätter vi på den inslagna vägen. Vi skapar konjunkturcykler (boom följt av bust) genom att försöka detaljstyra samhället genom monetär politik och vi ser till att utbilda våra ekonomi-”experter” i matematik snarare än i ekonomi. Är det då konstigt att politiker, som följer rekommendationer från dessa ”experter”, ger sig på ständigt dummare projekt samtidigt som de ”experter” som istället sysslar med handel med äganderätter i företag anser sig kunna utveckla algoritmer som automatiserar marknadens värdering av kapitalstrukturer för framtida produktion?

Med en dåres envishet försökte vi att politiskt lösa den politiskt skapade IT-bubblan när den sprack genom att pumpa in ”nya pengar” i fastighetsbranschen, som skapade en ny, större bubbla. När också denna slutligen sprack försöker vi lösa problemet genom att pumpa in ännu mer av dessa låtsaspengar i allt möjligt. Och samtidigt har vi under längre tid etablerat en automatik i marknadens nervsystem – aktiebörserna – istället för att ägna oss åt marknadsmässig värdering. Det är naturligtvis ohållbart. Hur många av dessa ”experter” som sysslar med alla dessa pseudovetenskapliga algoritmer – eller för all del ekonomer rent allmänt – förutsåg den kris vi nu är mitt i?

Ja, enligt den globala men högst ignoranta kåren ekonomijournalister fanns det bara en: Roubini. Bara en av alla dessa tusentals ekonomer? Man väljer förstås att bortse ifrån det högst pinsamma: att alla i den österrikiska traditionen hela tiden varnat för denna politik, att vi sedan 100 år haft en teori som förklarar alla kriser – och att vi kunnat visa såväl att en kris var på väg som varför den är här. Och att det funnits många tecken på detta längs vägen.

Men låt oss inte omvärdera den misslyckade matematiska samhällsvetenskapen. Vi kör strutstricket istället och hoppas att det går över.