Jag kan knappast kalla mig annat än debattglad – och framför allt gäller detta online. Jag har debatterat politska och ekonomiska idéer sedan mitten på 1990-talet i en stor mängd diskussions- och nyhetsgrupper, e-postlistor, samt i webbforum. Och ständigt råkar man ut för samma underliga fenomen: den ignorantes hybris.
Förvisso ska jag erkänna att jag, framför allt i min ungdom, kunde vara kaxig, använda svepande termer och avfärda folk till höger och vänster. Vi är alla unga någon gång och har således upplevt tonårens ”självklarhet” i allt som vi tycker – och att alltsom andra tycker lika självklart är fel. Men det förklarar inte varför vuxna människor, även medelålders, agerar på samma sätt: de vet exakt hur allting är, och är inte sena att tala om för alla andra hur det ligger till.
Jag började fundera över detta ganska nyligen, då jag ifrågasatte en svepande kommentar på SvD Näringslivs Wall Street-blogg om den amerikanska statens finanser som var av tydlig Keynesiansk prägel. Det jag skrev var egentligen ganska uppenbart och jag var noga med att beskriva varför jag skrev som jag gjorde. Men detta går de vuxna tonåringarna förbi – de kan uppenbarligen inte se ett argument ens när det slår dem i ansiktet. Istället fick jag de sedvanliga mot-”argumenten”: jag skulle se till verkligheten och inte förlita mig ”bara på svenska medier”, jag borde läsa lite nationalekonomi istället, och jag skulle uppenbarligen lyssna på vissa nobelpristagare (Krugman och Stiglitz, så klart) men inte på andra.
Samtliga angrepp (”motargument”) är helt åt fanders fel. Eftersom jag bor i USA har jag inte speciellt god tillgång till svensk media (amerikansk sådan, däremot) och jag är på slutet av mina doktorandstudier i nationalekonomi. Hur kan det bli så fel?
Det finns många fler exempel på denna dumhybris. T ex har jag vid flera tillfällen beskrivit mig själv som doktorand i nationalekonomi, varpå man som direkt svar kan få slängt i ansiktet att jag ”borde ta en kurs i nationalekonomi på universitetet”. Eller vad sägs om att, som svar på ett resonemang med tydlig logik och klara slutsatser, få som svar att man borde ”försöka argumentera” eller ”skriva något vettigt” istället. Hur kan man som vuxen person så konsekvent missuppfatta, missförstå och vantolka något i en diskussion man frivilligt väljer att ge sig in i?
Det enda rimliga svaret är att det finns en medelsvenssonsk hybris, som baseras i en stolt egalitär ignorans. Delvis är det den förhatliga jantelagen som spökar, men delvis är det också välfärdsstatens daltande med allt och alla från vaggan (egentligen tidigare) till graven (och senare?). Vi får lära oss redan innan vi får del av modersmjölken att ingen ska tro att de är något, samtidigt som alla har en obegränsad rätt till precis allting överallt. Detta leder till att en massa människor får stöd i att avfärda ”alla andra”, för de ska inte tro att de är något, samtidigt som de anser sig själva ha rätt till ”en åsikt” om precis allting. Och eftersom vi alla är ”lika värda” så gäller det också våra åsikter; det spelar således inte någon roll att jag är vad man på tv skulle kalla för ”expert” på nationalekonomi – för alla andras åsikter är precis lika mycket värda.
Därför spelar det ingen roll hur mycket jag argumenterar för en viss slutsats och det spelar ingen som helst roll hur mycket bekräftad, verifierad och godtagen forskning jag har i ryggen. Nej, sopåkaren, byggnadsarbetaren, servitören, frisören, byråkraten, kontorsråttan, företagaren, bidragsnarkomanen och t o m politikern har precis lika mycket att säga till om. (Detta gäller förstås inte åt andra hållet, för jag tillåts inte som nationalekonom uttala mig om t ex byggnadsindustrin – för vilken snickare eller rörmokare som helst kan avfärda min analys eftersom jag inte ”ser verkligheten” eller ”är en jobbare”.) Resultatet är förstås att vetenskaplig sanning plötsligt blir underkastad majoritetens åsikt. Vetenskapligt belagda sanningar kastas därmed ut tillsammans med ett helt gäng bebisar och en hel årsförbrukning av badvatten.
Men det är mer problematiskt än så, även om de lagar som stiftas ofta skrivs i enlighet med dårarnas majoritet snarare än fakta och kunskap. Faktum är att den arbetsdelning som finns inom kunskapande undermineras och egentligen avskaffas. Med andra ord leder denna egalitära syn på ”åsikten” och vetenskapen till en tillbakagång och barbarisering; om jag som nationalekonom inte längre har mer att säga till om, i folks mening, om den ekonomiska utvecklingen och vad som ledde till finanskrisen än cykelmontören eller förskolläraren eller sjuksköterskan så spelar kunskap inte längre någon roll. Och likaså bildning (utbildning är en annan sak, och också långt mer politiskt korrekt) mister sitt värde.
Nästa steg blir att ”vem som helst” kan göra vilket arbete som helst och borde få göra så på samma villkor som experten. Än så länge är vi inte där, för snickaren är uppenbart bättre än akademikern på snickerier – men detta gäller uppenbarligen inte åt andra hållet. Socialismens fokus på praktiskt arbete håller fortfarande denna arbetsdelning under armarna, vilket möjligen utgör vår räddning. I alla fall på kort sikt. Men den tiden kommer snart då även denna arbetsdelning går baklänges.
Detta är utan tvekan en nedsläckningens tid.
Bra poäng.
Vi lever i en mörk tidsålder när det gäller ekonomisk kunskap och dess ställning både i akademin och hos befolkningen generellt.
Vi har ett digert arbete framför oss.
Eftersom du skriver på denna sida så har du trovärdighet men att vara doktorand inom nationalekonomi är knappast en anledning att lita blint på vad som sägs. Ben Bernanke är även han doktor inom området.
Ovetande om reella siffror skulle man kunna lätt få uppfattningen att dom flesta doktorer inom nationalekonomi är anstälda ECB, BIS; FED, BoE, Riksbanken och andra stråtrövar grupper.
Nu när det är sagt så visst, det finns väldigt lite utrymme för debatt i Sverige. Vissa vet betyligt mer om vissa saker, ekonomi tex. Fok generallt, vill väldigt mycket vara vetande och följdaktligen inte i behov av lärande. Eller för den skullen att lära sig djupare i ett visst ämne. Vilket i sig ger mycket ytligt generellt vetande på gator och torg.
Problemet med ekonomi är att alla som använder en valuta deltar i spelet varesig man vill eller inte, vet vad det innebär eller inte. Så för att nå någon förbättring måste man fortsätta prata. Värt att notera är att om du har bra kommentarer med bra länkar, så kommar dom läsas av alla som läser kommentarfälten; inte bara skrän-kråkorna med mycket skrivtid. Och några kommer att hoppa på tåget.
I vissmån så kan man knappast klanka på folk för att dom går med strömmen. 3-4% tryckt BNP, presstöd, statlig skola. Den uppdrivna hastigheten och mängden (des)information som skall hanteras… Det krävs att man har stark karaktär för att få klarhet i detta.
Jag är evigt tacksam till lewrockwell.com, mises.org och nu mises.se för att ni finns och kan reda ut begreppen.
”Därför spelar det ingen roll hur mycket jag argumenterar för en viss slutsats och det spelar ingen som helst roll hur mycket bekräftad, verifierad och godtagen forskning jag har i ryggen. Nej, sopåkaren, byggnadsarbetaren, servitören, frisören, byråkraten, kontorsråttan, företagaren, bidragsnarkomanen och t o m politikern har precis lika mycket att säga till om.”
Detta kallas för demokrati. Det du propagerar för är ett slags upplyst despoti, och det är lätt att förstå din frustration. I en demokrati så blir du som vet mer tvingad att förklara dina kloka ståndpunkter så att så många som möjligt kan förstå. Detta beror på att demokratin utgår ifrån alla människors lika värde. Bidragsnarkomanens åsikter är de facto lika mycket värda som dina i en demokrati och det är upp till dig att övertyga de andra om dina egna idéers förträfflighet för att de skall bli förverkligade.
Nja, ”UM”. Det du skriver om demokrati stämmer kanske på staten, men det jag talade om var medialogiken och allmänhetens inställning till kunskap och vetenskap. Det är inte upplyst despoti på något sätt, utan snarare meritokrati som jag efterfrågar. Och då inte i form av styre, utan snarare botten-upp-respekt för kunskap. Den extrema egalitarianismen har lett till att man bortser även ifrån meriter och dokumenterad kunskap. Vart detta leder kan vi inte veta, men det ser ju inte ut som att framtiden blir alltför ljus om detta fortsätter. Ska alla få undervisa på universitetet i precis vad de vill? Ska alla få rätt till forskningsmedel? (Givet dagens stats omfång och ”ansvarsområden”, förstås.)
Jag brukar irritera mig på när ”kulturpersonligheter” uttalar sig om saker de inte begriper sig på t.ex. frihandel eller kärnkraft, Men jag ser ingen möjlighet att hindra dem att göra så, möjligtvis att fria massmedier utan subventioner skulle sålla ut vissa av dessa genom naturligt urval.
”… Socialismens fokus på praktiskt arbete håller fortfarande denna arbetsdelning under armarna…//… Men den tiden kommer snart då även denna arbetsdelning går baklänges…”
Enligt min personliga åsikt – och i viss mån erfarenhet – så är den tiden redan här. Jag har under mina 79 år knappast alls jobbat med snickeri och husbyggen, men jag har under lång tid funderat över varför boendekostnaderna hela tiden bara ökar och ökar i förhållande till medianinkomsterna. När det gäller snickaren och husbyggen så är det för mig bl.a. uppenbart att Saltsjöbadsbeslutens korporatistiska stegvisa återinförande av ”skråväsendet” (de många små beslutens tyrrani) inom traditionsbundna mansyrken som spökar.
Jag är långt ifrån ensam om att utan någon som helst respons från i stort sett ”hjärntvättat?” ha försökt att föreslå annorlunda och bättre metoder, verktyg, fästelement, logistik mm. Varför byggs det exempelvis inte bostäder som är optimalt anpassade för de mer än 2 miljoner singelboende som finns i Sverige?
rättelse,
… från i stort sett ”hjärntvättat” yrkesfolk, ha försökt föreslå…
”… Bidragsnarkomanens åsikter är de facto lika mycket värda som dina i en demokrati…”
Men då är det väl helt uppenbart att alla som vill snarast bör beviljas utträde ur bidragsnarkomanens statligt territoriella demokrati, jurisdiktion, våldmonopol och beskattningsrätt. Samtidigt som de har all rätt i världen, att stanna kvar och leva i frihet var som helst inom territoriet Sverige.
Tack Bylund för din träffsäkra artikel. Kunde inte hålla mig för garv när jag läste det där om badvattnet. Det du beskriver förklarar varför 80-talister är så kaxiga. Jag har pratat med flera personer inom jobb/rekryteringssektorn. De säger att en 80-talist kan självsäkert hävda sin rätt att få ett högkvalificerat jobb utan att ha korrespondernade erfarenhet och utbildning. Jadå. Och hög som fan ska lönen vara.
En rekryterare berättad detta. En chef på Arbetsförmedlingen sa att 80-talister sätter jobbet i fjärde hand och även så på jobbet. Man måste hålla dem i örat, sa hon. De kräver enormt mycket och ska ha bra betalt.
En annan person berättade att Poolia och flera andra bemanningsbolag portat 80-talister för att de inte kan leverera och för att de kommer och går som de passar dem på arbetsplatsen.
En vän till mig var chef på en säljavdelning som bestod av 80-talister. de hade ingen lust att jobba överhuvudtaget utan var mest intresserade av att flörta, sms:a och babbla. De var som förvuxna tonåringar.
Ibland önskar jag att Sverige styrdes av väldisciplinerade samurajer.
Torbjörn, redaktör Newsvoice.se
Allt som har med pengar och ekonomi att göra är luftslott och utdaterat och vi borde ha lämnat detta bakom oss för länge sedan. Det orsakar bara bekymmer och misär, och bara att läsa ”Ludwig von Mises” längst upp på sidan gör att man tittar ner i backen och skakar på huvudet.
”Oj titta på mig, jag har pluggat nationalekonomi och har därmed större vikt bakom det jag säger än någon som inte gjort det.”
Du har alltså mage att kalla andra för i princip vuxna snorungar med en sådan inställning? Hyckleri much?
Klart att man blir irriterad när man förväntar sig att andra ska se upp till en bara för att pluggat dittan och dattan. Men glöm det lille vän. Välkommen till ”verkligheten.” 😀
Uffe,
Intressant inlägg. Du menar att vi borde ha lämnat ”pengar” och ”ekonomi” bakom oss alltså?
Några snabba frågor:
1. Den österrikiska skolan, som vi representerar här, definierar pengar som ett allmänt accepterat bytesmedel, och som har uppkommit ur en ekonomi baserad på direkta utbyten, där en vara blivit alltmer använd och slutligen allmänt accepterad. Detta har historiskt sett varit guld och silver, och den österrikiska teorin definierar pengar som en vara som alla andra. Hur definierar du pengar?
2. Den österrikiska skolan ser på ekonomi som en vetenskap, som har sin utgångspunkt i mänskliga handlingar (i axiomet att människor agerar, att mänskligt handlande är meningsfullt beteende). Att säga att vi ”borde ha lämnat ekonomi bakom oss” är som att säga att ”vi borde ha lämnat fysiken bakom oss”. Ekonomi beskriver verklighetens ekonomiska lagar, på samma sätt som fysik beskriver verklighetens fysiska lagar. Vi kan lika lite lämna ekonomiska lagar bakom oss som vi kan lämna ex. tyngdlagen bakom oss. Så, hur definierar du ekonomi?
3. Och slutligen, om nu vi borde lämna ”pengar och ekonomi” (i enlighet med din definition, som jag ser fram emot att höra) bakom oss, vad anser du borde ersätta detta?
@Torbjörn
Unga vill inte jobba för att dom är smarta, dom ser sina stackars föräldrar med diverse utbrändhet och mentala problem sakta tyna bort med alla sina prylar och inser att livet är mer än ett arbete (en stat/parasit förvärrar situationen, ja tom roten till det onda). Samhället/ekonomin är genomrutten. Dubbelmoralen är utbredd. Men ja, dom är bortskämda och klemiga också, kanske tur det 🙂
Samurajer skulle ju bara begå harakiri hela tiden, nej ingen ska styra mig eller Svärje för den delen heller.
@Uffe
Det är dina reflektioner som är luftslott och utdaterade; inte pengar eller ekonomi.
Ta in det så slipper du en massa bekymmer och misär. Sen efter det kan du kalla dig ”Uffe von Verkligheten” och säga åt snorungarna (förvuxna tonåringar) med största vikt bakom dina ord 🙂
Per,
Bra artikel.
Det vore fint om människor förstod att som skeptiker, vilket är en väldigt önskvärd inställning, så har man all rätt och till och med en slags skyldighet att ifrågasätta och motbevisa om man så kan. Motsatsen till skepsis kan nog på goda grunder anses vara godtrogenhet.Självklart bör man kunna lägga fram sina argument utan missförstånd och utan ad hominem attacker och annat ovälkommet trams.
Den för din del trevliga aspekten i sammanhanget är ju att det finns ett stort antal s.k. experter inom området ekonomi som har totalt FEL, vilket gör att du, som ekonom, antagligen kommer att bli mer upprymd än besviken på den ofrånkomliga skepsis som kommer drabba de okunniga experterna framöver. 🙂
Jag tror det ligger mycket i att de yngre generationerna känner avsmak inför mycket som samhället blivit, materiellt etc. Men när jag ser hur ungdomar lever i symbios med sina iphones och tycks helt sakna intresse för ideella värden blir jag bekymrad. Kommer de också bli fixerade av det materiella? Blir de också medelsvenssons med hybris? Tyvärr tror jag det till dess motsatsen bevisas.
Förhoppningen jag ser besannas är möjligen den skara av yngre människor som tänker och genuint reflekterar över vad som har reella värden och då pratar vi inte om me-we generationens egofixering utan om något helt annat.
Jag tror inte särskilt många känner avsmak för det materiella; utan istället vad man måste göra för att få dessa materiella tingestar. Pyramidspelet staten och dess ekonomiska doktriner blir ju allt mer tydligt för unga.
Kan inte annat än hålla med dig om dina förhoppningar och säga att jag är övertygad om att det är framtiden!
PS dom kanske besöker mises.se eller newsvoice.se på sin iphone 🙂
Fler unga än någonsin sägs vara intresserade av att flytta ut på landet och odla sin egen mat. Hoppfullt?
Prestige. Det tror jag är något som behöver tillföras den här diskussionen.
Rutherford lär ju ha sagt att vetenskapen går framåt en begravning i taget. De gamla har ”lärt sig sanningen” i sin ungdom och håller fast vid den. När de dör kommer andra med en lite mer uppdaterad syn på verkligheten att överta deras uppgift som professor och på så vis fortskrider ”utvecklingen” i forskningen.
Det där med sanning är lite vanskligt. Jag tycker Pers betraktelse i grund och botten var intressant, men hänger upp mig på småsaker som t ex ”Resultatet är förstås att vetenskaplig sanning plötsligt blir underkastad majoritetens åsikt.” En grundsten i vetenskapligheten är väl ändå inställningen att det inte är ”sanningar” man letar efter, utan snarare för tillfället mest troliga ”försanthållanden”. Vetenskapliga ”sanningar” har en tendens att bytas ut. En begravning i taget. Men det är inte bara Per som faller i gropen. Hela akademin ligger där och viftar till förbipasserande.
Men jag förstår din kritik och jag håller i grund och botten med. Redan Platon ansåg ju att demokratin var dömd att spåra ur och bli despoti. Och det är väl där vi är – dumhetens despoti – en studie i hybris. Och inte är det så att alla har lika mycket rätt, eller möjlighet att höras. Vi har alla, i princip, rätt att uttala oss, men systemet uppfattar inte utomparlamentariskt tyckande som grund för beslut. I politiken går prestige och dolda agendor före. Prestigen innebär för de flesta att de inte kan ändra sig, för då måste de erkänna att de har haft fel, och det är något man inte kan bli beskylld för, för då förlorar man i anseende. Genom att lära sig något nytt förändras ens syn och förståelse. Gamla sanningar tar slut och man måste inse – att man hade fel! Därför tror jag att vi har det tröga system vi har, både i politik och akademi. Den som erkänner att den har haft fel är inte trovärdig (den kan ju ha fel igen), medan storskrävlaren som vägrar att ta till sig nya forskningsrön och ny information framstår som en trygg landsfader. Vi vill inte framstå som dumma och i den processen framstår vi som allt dummare.
”Fler unga än någonsin sägs vara intresserade av att flytta ut på landet och odla sin egen mat. Hoppfullt?”
Ja det är väl kul att några vill bo på landet och med tanke på vart vi kan vara på väg så kan det va smart också… eller är det inte hoppingivande? 🙂