Det är förvisso kul att libertarianer är så aktiva på internet att de syns här och var. Men ibland kan det bli väldigt fel, som t ex i den annonsering som sker på Facebook. Annonserna här till höger är från när jag loggade in på FB nyligen. Som anarkokapitalist kan jag inte förmå mig att ”gilla” dessa; precis som jag som nyliberal i till exempel Nordkorea inte skulle kunna säga att jag ”gillar” blandekonomi (även om det kanske rent praktiskt eventuellt är bättre än vad de har nu).
Problemet är naturligtvis att man som motståndare till staten inte kan ”gilla” en mindre version av densamma. Det är precis samma sak som att säg att man ”gillar” lite våld men samtidigt säger sig vara anhängare av icke-vålds-principen. Det går liksom inte ihop sig.
Det intressanta i detta är förstås inte att jag personligen tycker att annonserna är provocerande och näst intill osmakliga. Det intressanta är den bild detta ger av mini-etatister (så kallade ”minarkister”) – inte minst är valet av ikon för den undre annonsen talande. Det blir nämligen oerhört tydligt att nyliberaler (mini-stats-libertarianer) i grund och botten är etatister (oavsett att de slår bakut vid blotta tanken), eller som jag skrev annorstädes: de är etatister med en fetisch för ”liten” stat. Exakt vad som är ”litet” är dock godtyckligt och subjektivt.
Den principiella skiljelinjen går inte mellan ”lite” och ”mycket” stat precis som den inte går mellan ”lite” och ”mycket” gravid eller ”lite” och ”mycket” centraliserat våldsmonopol.
Etatister har något gemensamt i staten, vilket de inte har gemensamt med anarkister. Och de träter över vad denna stat ska göra, hur stor den ska vara, osv – men inte huruvida den ska vara. Det gemensamma är den grundläggande tron på staten som garant för någonting, men med olika åsikt om vad detta ”någonting” är. Problemet med detta, vilket är något anarkister gärna påpekar, är att det inte finns någon garant – alldeles oavsett hur ”stor” den som utlovar garantier är. Framtiden är högst osäker och det finns ingen människa (eller samling människor) med perfekt information.
Med andra ord är tron på Garanten (med stort ”g”) ett hjärnspöke. Alldeles oavsett om man ser detta spöke som positivt eller negativt, så är det en illusion att det kan garantera något. Att argumentera för en sådan Garant kräver inte bara ett stort mått av fantasi, utan även vilja att tro på fantasierna. Vissa skulle kalla det verklighetsflykt eller kanske till och med mental sjukdom.
Det är dags att inse hur världen faktiskt är beskaffad och släppa tron på garantier. Bara då kan vi vara verkligt fria, från våra egna hjärnspöken såväl som från stat och förtryck.
Jag har läst många bra artiklar på den här hemsidan och tagit till mig av budskapet med stor glädje. Inte trodde jag att jag skulle få läsa ett sådant här stolpskott här.
Att läsa gnäll över några små Facebook annonser är inte särskilt intressant. Att sedan använda det som föranledning till att försöka skapa nedsättande ordkombinationer med avsikt att pådyvla en viss grupp åsikter de inte har är heller inte särskilt underhållande. Det får det snarare att framstå som att artikelförfattaren saknar hållbara argument för sina åsikter.
Att avslutningsvis försöka påpeka att man själv besitter större insikt än de man inte delar mening med, genom att göra läsaren uppmärksammad på att man minnas påpekat att det inte finns någon garanti för någonting är bara befängt då det argumentet fungerar minst lika bra mot det artikelförfattaren sätter sin tro till.
Nej, bättre kan ni. Fortsätt utmana tanken och normerna. Fortsätt vara ett alternativ. Det här var ingen höjdare.
David, det här blogginlägget bygger på en mängd artiklar jag skrivit på ämnet samt åtminstone femton års erfarenhet av ”diskussionen” mellan så kallade minarkister och anarkister. Facebookannonsen var bara det som råkade falla i blickfånget och som inspirerade inlägget. Jag länkar trots allt till artiklar på ämnet.
Men jag förstår av din kommentar att du är provocerad (bestört?) – och det är precis vad jag ville uppnå. Det kan inte upprepas ofta nog: minarkism är en ohållbar filosofisk kontradiktion. Att hävda denna sanning, minarkisters blinda förfasan till trots, passar väl rimligtvis i det du skriver om att vi ska ”utmana tanken och normerna”?
Hej Per!
Tack för att du tog dig tid att svara mig.
Nej jag är inte bestört, varför skulle jag vara det? Men ja jag blev provocerad, av kvalitén på artikeln, precis som jag skrev i min kommentar. Jag tyckte helt enkelt inte att den var ”on par” med de övriga artiklarna som publiceras här på mises.se. Antar att det inte var det du ville uppnå.
Jag trodde aldrig att den inte var byggd på något annat än erfarenhet, och de artiklar du länkade till har jag läst vid tidigare tillfälle. Jag har en gång i tiden också kallat mig anarkist/anarkokapitalist men slutade med det då jag träffade på alt för många anarkokapitalister som kolektiviserade staten på samma sätt som socialister kolektiviserar individer, så ja vet precis hur det är att diskutera med minarkister. Men jag känner inte att jag behöver kalla dem något annat än det de själva kallar sig för att påvisa de fel och brister de har i sina argument. Jag ser heller ingen anledning till att föreskriva dem ”blind förfasan” eller ”mental sjukdom”.
Att hävda ”sanningar” kan vem som helst göra, det utmanar varken tanken eller normen, precis som att påpeka att andra har fel utan att samtidigt förklara vad som är rätt, inte heller gör det. För som jag ser det har det just varit, förklarandet av vad som är rätt, som har varit kvalitén hos mises.se.
Äh du tog bara tillfället i akt att ta illa upp David. Att minarkister inte gillar att bli kallade statskramare har vi lärt oss tidigare men det är lika roligt varje gång 🙂
Hej Per,
jag tycker den här typen av kritik mot minarkism är ganska misslyckad. Den består i att konstatera att en anarkist inte vill ha en stat medan en minarkist vill ha en stat, sedan kommer något slags polemik som konstaterar att minarkister och socialister båda vill ha en stat och att båda därför är ”statskramare” ur en anarkists perspektiv.
Det kan förstås vara kul med lite sånt i polemisk diskussion, men det tillför inget intellektuellt värde.
Sedan missar den typen av argumentation också att medan en minarkist (som Mises t.ex.) ser behov av något vi kallar ”stat” och en socialist också vill ha något som vi kallar ”stat” så är de lika väsensskilda som att försvaret rätten till våld i självförsvarssyfte är gentemot försvaret av rätten till våld i angreppssyfte. Ur ett pacifistiskt perspektiv skulle dessa båda kunna beskrivas som ”våldsälskare” och ”våldsförhärligare” analogt med hur du kallar minarkister och socialister för ”statskramare” för att det finns en gemensam minsta gemensam nämnare.
Alltså är den typ av anarkism du vurmar för, precis som Stalinisternas filosofi, en våldsförhärligande ideologi eftersom ingen av er är strikta pacifister. Den typen av diskussion du för här, och den logik du anammar när du gör detta, legitimerar den här typen av samtal. Det tycker inte jag tillför särskilt mycket för någon, och särskilt inte till frågan vilken typ av politisk filosofi som är bäst för mänskligheten.
Jo det tillför oerhört mycket, att släppa sista taget om snuttefilten staten är den viktigaste frågan i hela den politiska debatten. Det är bäst för mänskligheten.
Christian, jag tycker att din kritik är felriktad. Likaså är ditt exempel missvisande, för jag har faktiskt skrivit flera gånger om min syn på våld – och det finns verkligen ingenting våldsförhärligande i den. Faktum är att jag faktiskt skrivit om min pacifistiska syn (googla det ska du se!).
Men vad gäller att diskutera principfrågan om att ha ett centraliserat våldsmonopol så är det en fråga som faktiskt skiljer anarkister från minarkister – och sammanför minarkister med allehanda andra etatister. Det är inte ett provokativt uttalande utan ett konstaterande av faktum. Däremot BLIR det provokativt för minarkister helt enkelt för att de vill leva i illusionen av att de är emot våld och stat (förvisso redundant) samtidigt som de förespråkar en stat.
Jag ser förstås skillnader mellan minarkister och t ex nazister vad gäller deras syn på staten, men det är bara en gradskillnad. Vad gäller principfrågan ser bägge att staten är nödvändig för att uppnå deras mål. Självklart är minarkister klart trevligare än nazister (i alla fall ur mitt perspektiv), men de spelar på samma planhalva i denna principfråga.
För en minarkist kan det tyckas vara av ringa intellektuellt värde att påpeka denna skillnad mellan anarkister och minarkister. Men en anarkist kan inte hålla med om detta, för anarkismen är i grund och botten ett ideal som innebär att man inte har det som minarkisten faktiskt VILL ha. Jag är medveten om att minarkisten ser det som en ”liten” skillnad, för det är ju ”bara” rättsväsende osv som skiljer. Men det är bara en liten skillnad om man redan godtar våldsmonopolet – inte annars.
Minarkisten hävdar här precis samma sak som om han hävdat att yttrandefriheten egentligen inte inskränks med förbud att yttra en viss åsikt – för du har ju rätt att säga allting annat. Men den som verkligen vill ha yttrandefrihet kan inte gå med på det resonemanget, för genom att förbjuda EN åsikt så har man redan avskaffat yttrandefriheten. Någon har ju redan givits makten att bestämma vad vi får och inte får yttra. Principfrågan ligger inte i ”hur många” åsikter vi förbjuds yttra, utan HURUVIDA någon förbjuder oss att yttra något.
Det intellektuella värdet i detta är enligt min mening enormt – just på grund av det du skriver. Minarkister missförstår generellt sett principfrågan och anser sig vara ”väldigt lika” anarkister och ”väldigt olika” allehanda etatister. Det är en förvanskning av verkligheten som är ganska enorm – och som bara syftar till att bekräfta den minarkistiska illusionen om att det finns frihet under en ”liten” stat.
Minarkister kan fortsätta att argumentera detta mot andra etatister, men det är ett argument som inte duger gentemot anarkister. Det är ett falskt argument som kräver att man redan har ett etatistiskt tänkesätt. Men som anarkist har man inte detta tänkesätt, så argumentet är helt irrelevant och värdelöst. Att minarkister inte förstår detta är det stora problemet här – och det är det som gör att påpekandet av detta faktum blir så provokativt. Sällan blir minarkister så upprörda som när man påpekar att de vill ha en stat. Det verkar liksom inte stämma med deras världsbild som Statsmotståndare. Men även ”minimialstaten” är per definition en stat. Storleken har ingen betydelse för principfrågan.
Tack för svaret Per.
Jag får erkänna att jag är obekant med nyanserna i din specifika anarkistiska form, det jag känner till och syftar till här är anarkokapitalism såsom den förordats av tänkare som Rothbard, Hoppe och Block.
Självfallet menar jag inte att varken du eller dessa tre förhärligar våld, poängen är att ett analogt argument kan göras (för Rothbard, Hoppe och Block -din specifika position är jag för obekant med för att säga säkert) för att kalla er våldsförhärligande på det sätt du kallar alla som anser att någon form av icke-marknadsbaserat centralt våldsmonopol är inkluderat i ett rationellt samhälle för statskramare
Du skriver att mitt exempel är missvisande, men om vi nu låter diskussionen handla om anarkokapitalism i ovanstående mening kan jag inte se det.
Se analogin:
Anarkokapitalism: Våld är tillåtet i självförsvar, antingen med egna händer eller hyrandet av en protection agency.
Stalinism: Våld är tillåtet för att förverkliga den socialistiska utopin
Ur strikt pacificistisk synpunkt kan båda kallas ”våldsförhärligande” eftersom de har som minsta gemensam nämnare att våld någonsin är legitimt.
Minarkism: En stat (ett ej marknadsbaserat våldsmonopol) är nödvändig för att uppehålla lag och rätt.
Socialism: En stat är nödvändig för lag och rätt, rationell produktion, social rättvisa m.m.
Eftersom dessa har våldsmonopolet som minsta gemensam nämnare anser du att båda kan och bör kallas statskramare.
Du får gärna peka ut vari analogin spricker på ett sätt som omöjliggör att en pacifist (strikt) på samma sätt som du kallar minarkister statskramare får kalla en anarkokapitalist våldsförhärligare.
Jag kan inte heller förstå att du tycker det är så fasligt intressant att minarkister har en minsta gemensam nämnare med ex. socialister. Det är tvärtom ytterst trivialt och snarare av semantisk natur.
Jag tar inte här ställning vare sig för anarkokapitalism eller minarkism, jag menar bara att frågan huruvida någon av dem är rätt alternativ avgörs på en helt annan arena genom besvarandet av andra frågeställningar.
Ditt eget exempel med yttrandefrihet är missvisande eftersom minarkister i regel inte anser (och absolut inte behöver anse på basis av sin minarkism) att staten har rätt att stifta sådana lagar.
Vad är det för friheter du inte skulle få uppleva i ett minarkistiskt samhälle menar du? Vad är du förbjuden att göra, och vilken del av ditt liv kan staten påverka genom tvång?
@Christian: Där det finns en stat finns det alltid socialism och där det finns socialism så finns det alltid en stat.
Socialismen och centralplaneringens destruktiva krafter gäller oavsett vilken vara/tjänst vi pratar om. Så hur mycket socialism man vill ha eller om man är helt motståndare till det är relevant. En del vill ha socialism för pengar (Friedman) en del för säkerhet (minarkister) och en del för IP (vissa minarkister) osv.
”Jag kan inte heller förstå att du tycker det är så fasligt intressant att minarkister har en minsta gemensam nämnare med ex. socialister. Det är tvärtom ytterst trivialt och snarare av semantisk natur.”
Detta är knappast trivialt vilket är en av Pers poänger vilket han förklarar ingående. Ingen semantik eller polemik här, det är bara ett faktum. Det är fasligt intressant att man man säger att man är emot socialism men samtidigt inte kan släppa snuttefilten och fortsätter att förespråka det för vissa varor/tjänster.
”Vad är det för friheter du inte skulle få uppleva i ett minarkistiskt samhälle menar du? Vad är du förbjuden att göra, och vilken del av ditt liv kan staten påverka genom tvång?”
Ska slaven behöva motivera varför han ska vara fri?. Det är snarare slavägaren som ska göra det.
Jag förstår inte heller din analogi med pacificism i och med att den missar målet helt. Strikt pacisfism skulle omöjliggöra äganderätten i sig då du inte skulle ha rätt att försvara den.
Förstår inte vad det är som är så kontroversiellt? Om man är statskramare så är man det oavsett storleken? Eller vid vilken procentgrad blir man inte statskramare längre? Vid vilken procentgrad är det inte polemik eller semantik längre?
Hej Joakim,
ditt inlägg klargjorde lite mer för mig.
Nu tror jag mig förstått att det Per skriver om är för ”internt” anarkokapitalistiskt bruk, då det ur den synvinkeln kan vara intressant (kan jag tänka mig) att klargöra att minarkister inte vill fram till samma slutmål trots många gemensamma mål på vägen dit och att det då är viktigt att trycka på den skillnaden.
Det jag hävdat är att det Per skriver är helt ointressant om man inte är minarkist eller anarkokapitalist utan försöker utvärdera dessa.
Vad gäller de olika synpunkter du ger ang. att minarkister är socialister med avseende på säkerhetsproduktion, och att strikt pacifism är ohållbart så är de irrelevanta för min kritik av Per (jag förutsätter inte och behöver inte förutsätta att strikt pacifism fungerar för att min analogi ska vara relevant). Däremot är de helt relevanta för den mer intressanta frågeställningen om vilket system som är bäst för mänskligheten. Det är i svaret på den typen av diskussioner vi kommer framåt.
Det är i sig inget kontroversiellt att hävda att minarkister är anhängare av en stat (i någon form). Däremot kan jag estetiskt/etiskt tycka att det är osmakligt att kalla Ludwig Von Mises statskramare, vilket man måste göra utifrån Pers kriterium. Mises har producerat mer skarp och rigorös kritik av statlig makt än de flesta.
Jag anser att en person upphör att vara en statskramare om han motiverar rationellt och objektivt varför en stat behövs för något specifikt ändamål. En statskramare är en person som på rent trosmässig grund håller fast vid staten trots att motsatsen bevisats (som är fallet med statlig prisintervention exempelvis som mycket rigoröst bevisats både teoretiskt och empiriskt som skadlig).
Inget jag har sagt här är ett försvar av minarkism eller kritik av anarkokapitalism. Det enda jag kritiserar är att Pers användande av ordet ”statskramare” skulle föra diskussionen framåt för en person som inte tagit parti i frågan och söker sanningen, eller en som tagit parti men är intellektuellt öppensinnad. Om publiken för Pers inlägg dock enbart är ämnad att vara för övertygade anarkokapitalister så missar min kritik målet eftersom jag i det fallet kritiserar Pers inlägg för något han inte ens var ute efter att uppnå med det.
Christian, det är nog sant att det jag skrev framför allt har relevans för den som befinner sig mitt i frågan minarkism/anarkism. Den frågan är helt klart infekterad och lider av en hel del missuppfattningar – av både minarkister och anarkister. Givetvis har även andra missuppfattningar om detta, men det är sällan andra än minarkister och anarkister ger sig in i debatten (varför skulle de?).
Däremot tror jag att mitt blogginlägg, precis som mina tidigare artiklar i samma fråga, kan vara upplysande även för dem som varken är minarkister eller anarkister – men som är intresserade av politisk ideologi eller politiska argument. Så det bör inte vara helt värdelös information även om många säkert inte bryr sig det minsta om den (ständigt) pågående diskussionen om minarkism vs. anarkism.
Jag tycker inte alls att det är en fråga som ”enbart är ämnad att vara för övertygade anarkokapitalister”, utan framför allt för minarkister. Även om många anarkokapitalister gärna vill tro att minarkister är ”nära bundsförvanter” eller ”vapenbröder” i kampen mot staten, ofta pga att de tidigare var minarkister, så är det bland minarkister som missuppfattningen är vanligast.
Det är egentligen ganska uppenbart: de som inte ser staten som ett uppenbart problem (de vill ju trots allt ha kvar den och argumenterar FÖR en stat gentemot anarkister) mäter yttrandefrihet i form av ”hur många” ord man får yttra snarare än om man är helt fri att yttra vilka ord man vill (för att använda samma exempel igen). För dagens samhället, återigen med samma parallell, reglerar i sådan omfattning att det är enklare att göra en lista på vilka ord vi har tillåtelse att yttra – då blir det ganska ”radikalt” annorlunda att säga att vi borde ha rätt att säga allt utom X eller Y. Och skillnaden, rent kvantitativt, mot total yttrandefrihet är ju så mycket mindre: bara X eller Y.
Ser du relevansen av exemplet? Om man kvantifierar staten till att tala om antalet regleringar och ”hur mycket” som staten begränsar individers rätt att leva sina egna liv, så kommer man otvivelaktigt till slutsatsen att minarkism är ”väldigt lik” anarkism. Men man missförstår samtidigt problematik: det handlar inte om hur mycket staten lägger sig i eller förbjuder – det handlar om ATT staten förbjuder. Det är inte mindre slaveri för att plantageägareninte tvingar sina slavar ut på bomullsfälten varje dag. Det är kanske lättare för slavarna att känna värde i sina liv om de bara behöver jobba en gång i månaden, men det har ingenting alls att göra med huruvida de är slavar.
Minarkister tenderar att ständigt ”gå fel” i dessa frågor, antagligen för att de anser sig vara så radikalt för frihet (jämfört med status quo). Men man kan inte kvantifiera friheten; man kan bara kvantifiera tvånget och förtrycket. En slav kan vara mer eller mindre förtryckt (men är alltid förtryckt), men är därför inte mer eller mindre slav. Frihet är absolut: om du får säga precis vad du vill men inte har rätt att säga X, så har du inte yttrandefrihet. Du har yttrandefrihet som någon annan bestämmer över. Det spelar ingen som helst roll huruvida du anser att det är viktigt att kunna säga X – det kan vara något som du aldrig behöver kunna säga! – för du är fortfarande tvingad av någon annan att inte säga X. Däri ligger skillnaden mellan minarkism och anarkism: frihet eller ej. Man är reglerad och tvingad i mindre utsträckning under minarkism än i t ex dagens välfärdsstat, men man är likaså reglerad och tvingad…
Vad gäller Ludwig von Mises så har jag svårt att se varför man måste se personen framför idéerna. Jag anser att Mises var en av världens absolut främsta nationalekonomer genom tiderna. Men därmed behöver jag inte hålla med honom politiskt. Även om jag förundras över hans snille och geni vad gäller ekonomisk teori, så förbehåller jag mig rätten att kritisera honom för hans tillkortakommanden vad gäller politisk övertygelse. Man måste skilja mellan person och idé eller åsikt.
”Jag anser att en person upphör att vara en statskramare om han motiverar rationellt och objektivt varför en stat behövs för något specifikt ändamål. En statskramare är en person som på rent trosmässig grund håller fast vid staten trots att motsatsen bevisats (som är fallet med statlig prisintervention exempelvis som mycket rigoröst bevisats både teoretiskt och empiriskt som skadlig).”
Christian, jag håller inte med om din definition av statskramare, men det finns nog ingen vedertagen defnition. Min definition av statskramare är om man kramar staten som en snuttefilt som lösning på något område. Det trosmässiga som du nämner kallar jag snarare statsdyrkare. Det har även visats och debatteras ett otal gånger att staten inte är nödvändig men man håller ändå fast vid det trosmässigt så enligt din egen definition så hamnar du på ordet statskramare i vilket fall som helst.
Jag tycker att det är lika fel att kalla Ludwig von Mises minarkist som anarkist (vilket han inte heller var). Vi hade en kort diskussion om detta i forumet http://www.mises.se/forum/generellt/varfor-namnet-mises-institutet/ tdigare.
Jag tycker att den här bloggposten summerar det bra http://www.stephankinsella.com/2009/08/was-mises-an-anarchist/. Se även uttdraget ur intervjun av Hoppe i kommentarerna samt förordet till Ethics of Liberty.
Joakim,
vad gäller bevisningen för och emot anarkokapitalism och minarkism så har jag inte sett något som är övertygande varken åt ena eller andra hållet. Dock anser jag mig inte på något sätt fullärd inom området, utan det är något jag studerar och försöker komma fram sanningen i.
Jag kan hålla med om att Mises är svår att placera i ett fack som t.ex. ”minarkist”. Dock tycker jag (och Per om jag förstår honom rätt) att Mises tveklöst faller under definitionen för statskramare som Per använder.
Per,
givetvis gör du rätt i att ta dig rätten att förhålla dig kritiskt till Mises, och att vara mer positiv till hans ekonomi än hans politiska filosofi. Mises var ett geni, men ingen Gud eller profet, och allt han skrev ska granskas och kritiseras (det leder för övrigt till man faktiskt inser hans storhet tycker jag).
Däremot tycker jag inte att etiketten ”statskramare” gör rättvisa åt Mises subtila och djupa tänkande om staten. Men som sagt är det mer en estetisk åsikt.
Jag har fortfarande svårt att förstå relevansen av ditt exempel utifrån yttrandefrihet. Jag ser ingen anledning att Mises stat (eller Rands stat) skulle förbjuda några yttranden överhuvudtaget, eller att den ens skulle ha rätten till det då dess syfte är att skydda mot våld. Jag tycker du smugglar in antagandet att någon form av slippery-slope argument är giltigt och att staten gör X med nödvändighet gör att Y, Z m.fl. kommer följa efter, där det bara är en tidsfråga innan det till slut blir socialism av det.
Vidare så har jag förstått det att anarkokapitalism kännetecknas av äganderättens giltighet (till skillnad från vänsteranarkism). Att det ur individuellt frihetsperspektiv är en skillnad att äganderätten (och annan lag) upprätthålls av en statsmakt man kan utträda ifrån (som hos Mises och Rand) plus självförsvar, eller av protection agencies plus självförsvar har jag svårt att se. Den intressanta frågan här är inte en moralfråga tycker jag i det här fallet, för i båda fallen är individens egendom och frihet potentiellt säkrad i samma grad. Den intressanta frågan här är vad som faktiskt fungerar av dessa två recept för att skydda frihet och den lag och de rättigheter som krävs för detta.
Är förresten en panarkist som Richard C.B. Johnsson en statskramare enligt din definition?
Christian, jag argumenterar inte för att minimalstaten på något sätt begränsar yttrandefriheten (även om den säkert gör detta också). Jag använder endast yttrandefrihetsexemplet som en analogi på vad som är frihet och var den principiella skillnaden finns: den finns mellan ingen begränsning och någon begränsning, inte mellan lite och lite mer begränsning.
Jag tror förvisso att staten utan tvekan innebär en ”slippery slope”, se t ex på USA som med ”världens bästa” konstitution utvecklats till ett imperium till välfärdsstat. Men det är inte det argumentet jag använder. Du fokuserar på helt fel del av analogin. Det jag säger är att det finns två sorters skillnader – skillnad i ART och skillnad i GRAD – men att minarkister inte är förmögna att se den förra. Du bevisar egentligen i dina svar den tesen…
Skillnaden mellan att INTE begränsa yttrandefriheten är gentemot en begränsning av yttrandefriheten är skillnad i ART. Skillnaden mellan ”lite” och ”lite mer” eller ”mycket” begränsning är skillnad i GRAD. På samma sätt är statens vara eller icke vara (staten är ju per definition ett våldsmonopol) en skillnad i ART, medan skillnaden mellan ”mycket lite” och ”väldigt mycket” stat är en fråga om GRAD. Du kan tycka att skillnaden mellan nazister och minarkister är enorm (vilket den kanske också är), men det är ändå en fråga om GRAD – inte ART. Bägge är statsförespråkare. Det föreligger kanske en skillnad i art mellan dem i HUR de syftar till att använda staten, men det är ju en helt irrelevant fråga om man jämför minarkism och anarkism – för här är ju principfrågan statens vara eller inte vara.
Med utgångspunkt i icke-vålds-principen kan det inte råda någon tvekan om var principfrågan ligger: våld eller inte våld. Med staten som institutionalisterat och monopoliserat våld blir det i all rimlighet en principfråga huruvida det ska finnas en stat eller ej – inte ”hur stor” den ska vara. Det är fullkomligt irrelevant om minimalstaten direkt förtrycker mig eller ej, för genom sin blotta existens begränsas min frihet och samhället byggs i grunden på våld. Du behöver inte hålla med om statens påverkan på samhället och dess ”medborgare” (vilket är ett uppenbart problem minarkister har), men det är fortfarande irrelevant: principfrågan följer av icke-vålds-principen och enligt denna kan existensen av en stat inte godtas.
Nozick argumenterade för att en stat kan uppstå utan att kränka någons rättigheter, men sådan argumentation missar målet. Bara som statsskeptisk statsapologet (”minarkist”) kan man tycka att det är relevant. Staten är vad den är – ett våldsmonopol – och står man för icke-vålds-principen går det ICKE att kombinera ett fritt samhälle med en stat. Och därmed basta. Sedan kan man syssla med allehanda logiska kullerbyttor och krumbukter för att försöka få ens skeptiska statskrameri att framstå som en rimlig ståndpunkt, men man lurar bara sig själv.
En minarkist kan antagligen lura i en massa etatister att de egentligen är emot staten. Men gentemot en anarkist blir det bara löjligt: bluffen fungerar inte längre. Stor-etatister förfasas över att staten ”inte gör mer” och ser därför inte klart, men anarkisten ser direkt till principfrågan (ART, inte GRAD) – man kan inte vara en statsförespråkande statsmotståndare. Minarkisten måste förklara sig och faller alltid i slutänden på statens sida. Det är trots allt därför minarkisten inte är anarkist.
Ja den bästa staten är ju den man kan gå ur. Blir som stråtrövaren som frågar om lov först 🙂
Per,
”Jag använder endast yttrandefrihetsexemplet som en analogi på vad som är frihet och var den principiella skillnaden finns: den finns mellan ingen begränsning och någon begränsning, inte mellan lite och lite mer begränsning.”
Hur får du ihop detta med äganderätten? Person X ägande av objekt A begränsar vad person Y kan göra med A. Dvs äganderätten begränsar friheten för Y.
Vidare så bygger nedanstående bägge alternativ varken mer eller mindre på våld jämfört med varandra, det handlar bara om hur våldsutövandet är organiserat, byråkratiskt eller marknadsmässigt och vad som faktiskt fungerar för att upprätthålla friheten. Den centrala frågan är då vad ”lag” är och hur den kan upprätthållas.
1) Nattväktarstat med frivilligt medlemskap + självförsvar
2) Konkurrerande protection agencies som man frivilligt hyr + självförsvar
Christian, gravitationen hindrar oss ifrån att när som helst vifta med armarna och flyga iväg – betyder det att jag är emot gravitation för att jag är anarkist? Nej, givetvis inte. Och det finns olika definitioner av ägandeskap. Jag utgår ifrån den anarkistiska (ibland kallat ”liberala”) principen att min frihet slutar där din börjar, eller helt enkelt att jag inte har rätt att tvinga dig eller använda våld mot dig och det som är ditt.
Men detta är en annan fråga. Du verkar hela tiden glida ifrån frågan i blogginlägget – dvs statens vara eller icke-vara – till en mer allmän diskussion om vad anarkism är och, kanske än mer, hur ett anarkistiskt samhälle kan se ut. Detta är en helt annan fråga. Jag har skrivit annorstädes om huruvida ett anarkistiskt samhälle har en ”lag”. Du får gärna googla detta.
Vad gäller dina två exempel på är utgångspunkten felaktig: en lag. Dessutom är (1) omöjlig – en stat kan inte ha frivilligt medlemskap, för då är det inte en stat. Det följer av definitionen ”våldsmonopol”.
Tack för diskussionen Per, tror inte vi kommer så mycket längre i frågan nu, men jag ska kolla upp lite av dina andra alster så kanske vi återkommer till frågan någon gång.
Hoppsan vilket lågvattenmärke för en annars så strålande bra blogg. Nåväl, även solen har väl sina fläckar.
Frihetliga hälsningar.
Alla som gillar staten räcker upp en hand och gråter en tår av upprördhet!
Jonas,
vänligen utveckla.
Tack på förhand.
Christian, jag tror Jonas Ek ironiserade över sin namnes kommentar och inte över dig.
Exakt Joakim, jag trodde iofs Christian ville att den andra Jonas skulle utveckla 🙂
Ja det låter i och för sig rimligare 🙂
Christian, en tankeställare:
”… Hur får du ihop detta med äganderätten? Person X ägande av objekt A begränsar vad person Y kan göra med A. Dvs äganderätten begränsar friheten för Y…”
Y:s äganderätten kan alltid ses som begränsad på ett sätt som ingen sorts statsligt våldsmonopol kan förändra eller förhindra utan att tillgripa lemlästande våldsutövning till ingen utilitaistisk nytta. Även om supersocialisten kan anse sig ha kollektiv äganderätt till person X förlängda arm i form av X:s golfklubba, så kan ändå inte Y använda klubban på samma suveräna som X kanske kan. Och detta gäller oberoende av Statens territoriella jurissdiktion, våldsmonopol och beskattningsrätt!
Joakim och Jonas Ek,
jo det stämmer att det var ”Jonas” jag frågade och inte ”Jonas Ek”. Dock hade jag inte klart riktigt vad Ek menade heller så det fick jag förtydligat för mig iaf. 🙂
Uno,
jag håller med om att individers frihet alltid i någon mån blir begränsad av simpla naturfakta (golfklubba X kan inte användas obegränsat av både person A och en annan person B samtidigt som du säger).
Det jag syftade på var att jag tyckte Per gjorde en hårddragen tolkning om vad frihet är (total avsaknad av begränsning) och att han även behövde den hårddragna tolkningen för att kunna hävda att 1) i nedan är frihetsinskränkande. Den hårddragna tolkningen är för den delen oförenlig med 2) också.
1) Nattväktarstat med frivilligt medlemskap + självförsvar
2) Konkurrerande protection agencies som man frivilligt hyr + självförsvar
Nu missförstod jag nog Per, och jag har inte riktigt pejl på nyanserna i hans frihetssyn vilket utgör ett av flera liknande skäl till att jag inte tycker vår diskussion i detta nu kan fortsätta på ett produktivt sätt som är rimligt för ämnet vi diskuterar. Tycker att både Per och jag sagt det som är relevant att sägas för stunden.