Snus-kig demokrati

SvD skriver om hur EU kan tvinga Sverige att bannlysa snuset. Man har nämligen från EU-kommissionen hört med både europaparlamentariker och ”medlemsländernas medborgare” och det finns en tydlig majoritet som är kritisk till snus och kan tänka sig att förbjuda samtliga ”rökfria tobaksprodukter”. Ett av de starkare skälen som anförs är, som så ofta, ”hälsoskäl”.

Handelsminister Ewa Björling (m) uttrycker det som att det är ”tråkigt att vi inte har fler medlemsstater med på vår linje” och det nu gäller att ”envist” fortsätta arbetet (läs: myglet) för att övertyga andra länder om att det inte är så illa med svenskt snus.

Två saker står ut i artikeln, men diskuteras givetvis inte explicit. Det ena är det perspektiv som man anger som anledning för att diskutera ett möjligt förbud – och det andra är metoden för att komma fram till resultatet. Av ”hälsoskäl” ska man förbjuda snus, medan man inte har några problem att tillåta den mycket mer hälsofarliga tobaksrökningen. Anledningen är att det inte är hälsoskäl som styr, utan enkel maktlogik: EU kan inte förbjuda rökning, eftersom så många européer röker. Men man kan förbjuda snus, eftersom bara en liten minoritet snusar. ”Hälsoskäl” är ett svepskäl för att ge maktfullkomligheten en slags seriositet och rimlighet.

Detta belyser på ett väldigt tydligt sätt det stora problemet i sammanhanget: det ”demokratiska” förtrycket av minoriteten. Det verkar från Björlings kommentarer som att den svenska staten inte är främmande för att tillåta att människor snusar – men i det ”större” sammanhanget finns majoritet för förbud i EU. När den politiska makten flyttar uppåt i hierarkierna kommer alltfler frågor som ligger medborgarna nära i kläm. När makten flyttas från Stockholm till Bryssel kommer snusförbudet som ett brev på Posten. Men frågan är vilka förbud vi redan tvingats acceptera med den makt som flyttats från län och landskap till staten. Eller från kommunen. Eller från grannskapens civila samfund.

Snuset är tydlig fråga där (snusande) svenskar hamnar i demokratiskt kläm för att de är för få. Precis som spättekaksknaprande skåningar eller surströmmingssmaskande norrlänningar inte hade haft en chans om den svenska staten bestämt sig för att reglera dessa traditionella rätter. Kanske av ”hälsoskäl”.

Maktutövning under demokrati har ingenting med folkmakt att göra. Det handlar om majoritet mot minoritet. Och de flesta av oss hamnar på minoritetssidan i en mängd frågor som är viktiga för oss. Och vi hamnar på majoritetssidan i en mängd frågor som vi tycker är oviktiga, men där våra röster används som intäkt för att tvinga minoriteterna in i ledet.

Jag snusar inte och drabbas således inte av ett förbud. Men jag förstår demokrati, vilket är varför jag inte automatiskt godtar förbud som inte drabbar mig – för jag vet att en mängd människor får ge upp viktiga delar av sina liv pga mitt ointresse. Därför måste makten tryckas ned på lägsta möjliga nivå: individen. Endast då slutar förtrycket. Vi lever i en snus-kig demokrati.