Österrikare har för vana att fokusera på produktion (snarare än konsumtion) och går därför ofta vilse (mer eller mindre) inom kapitalteori. Detta är något som man inom den neoklassiska ekonomin knappast ens rycker på axlarna åt. Kapital är ju ”K” i diverse modeller, precis som arbetskraft helt enkelt är ”L”. Mer än så behöver vi väl inte veta för att förstå oss på ekonomi?
Jo. Kapital är för österrikare något helt annat än ”K” och något som är fundamentalt för hur marknaden fungerar. Kapital är nämligen inte pengar, utan kan förenklat och aggregerat representeras av det monetära marknadspriset för samtliga ”producerade produktionsmedel”. Detta kapital, vilket är ett vidare begrepp än ”kapitalvaror”, och framför allt den kapitalstruktur som skapas och finns på marknaden styr hur vi kan tillfredsställa behov och önskemål – vilket är själva drivkraften bakom och således syftet med marknaden.
Ifrån detta härleds många av de oerhört viktiga insikter som vi österrikare förstår men som neoklassiker väljer att bortse ifrån: att produktion tar tid, att omorganisering av produktionsprocesser (och alltså omkonfigurering av kapital) tar tid, att nyttjandet av kapital är kostsamt, att arbetsdelning och kapitalutveckling går hand i hand – och att ett modernt samhälle helt och hållet är baserat på tillgången till kapital.
Och nej, vi talar inte om tillgången till pengar här. Hade det varit så enkelt så skulle vi kunna rädda Zimbabwe genom att trycka pengar (vilket uppenbarligen inte gjck så bra – Paul Krugmans ekonomiska snille till trots). Det är utvecklade kapitalstrukturer som är det viktiga, liksom marknader för och därmed social prissättning av producerade produktionsmedel (det är avsaknaden av sådana som gör socialism omöjligt enligt Mises). Det som underutvecklade länder saknar är alltså en omfattande kapitalstruktur med marknader för såväl maskineri som reservdelar, service, operatörer, osv.
Utan utveckling av kapital hade vi varit hjälplösa. Tänk dig själv om du inte haft tillgång till några producerade verktyg eller apparater, utan hade varit tvungen att göra precis allting på egen hand – från början. Det är vad Thomas Thwaites försökte göra i form av något ”väldigt enkelt”: en brödrost. Resultatet? Det tog honom nio månader och kostade 300 gånger så mycket som att köpa en brödrost i närmaste butik. Och den höll bara i fem sekunder innan den smälte och blev totalförstörd… (Och då fuskade han ändå genom att använda tillverkade verktyg, elektricitet, osv!)
Se själva hur det gick: Thomas Thwaites bördrostprojekt.
Tipstack till Tom Woods.
En kritisk poäng som gör att österrikiska skolan är relevant för att faktiskt förstå vad som händer i en ekonomi, medan neoklassiska teorier inte är det generellt sett.