Samhällsklimatet och våldsdåd

Det verkar som att en alltmer utspridd uppfattning om var Våldet kommer ifrån är att vi lever i ett hårdnande samhällsklimat där vi hamnar i allt fler konflikter – trots våra gemensamma strävanden efter samarbete snarare än konflikt. Hur kan det komma sig? På Axess-bloggen skriver Jonas Lundberg om våldsdåden i Norge och hur det kan vara möjligt att begå sådana fruktansvärda handlingar och gör följande politiska koppling:

I den mån som de tragiska våldsdåden i Norge kan sägas vittna om någonting politiskt, så är det om den sorts samhällsklimat som vi åtskilliga gånger har varnat för i Axess, nämligen där den politiska kartan tenderar att polariseras och radikaliseras genom att människor dras till olika extrempositioner – på höger och vänsterkanterna. Extrempositoner där våldsaktioner av olika anledningar uppfattas som legitima.

Denna ”polarisering” som sker handlar ju knappast om att det politiska spektrat inkluderar alltmer radikala och olika element. Vem kan med hedern i behåll anklaga Nya Moderaterna för att vara ”mer höger” än de gamla Moderaterna? Och vem kan likaledes anklaga det moderna Vänsterpartiet för att vara mer radikalt än det gamla VPK (även om deras mjukare image inte lika klart bryter mot partiets tidigar politik som Nya Moderaternas)?

Nej, detta är bara något slags orwellianskt newspeak för att skapa ytterligare konflikt. När samtliga politiska partier och intressegrupper hela tiden strävar mot mitten känner sig alltfler ”vanliga” människor utelämnade – deras åsikter representeras inte längre. Därigenom öppnas för fler näramittenpartier som Sverigedemokraterna, som enkelt plockar upp missnöjesröster från människor som tidigare med glädje röstat på etablerade partier men som inte helt hängt med i deras tjurrusning mot mitten. Men är detta en radikalisering av politiken? Knappast – de allra flesta hänger ju med den politiskt korrekta masströmningen mot mitten.

Att Lundbergs analys inte ser igenom den politiska korrekthetens dimma är dock varken förvånande eller intressant. Det intressanta är att hans analys så helt och hållet fokuserar på våld. Han säger rakt upp och ned att det finns extrema åsikter ”på både höger [sic] och vänsterkanterna” där ”våldsaktioner av olika anledningar uppfattas som legitima”, vilket förstås diskvalificerar dem från en seriös politisk diskussion. Men det underliggande budskapet är ännu starkare om än implicit: extremåsikter kopplas till våld. Den underliggande tonen, även om Lundberg enkelt kan svära sig fri från denna eftersom den inte är explicit, är att vi måste bekämpa och tysta ned all radikalism för att den är våldsam.

Det intressanta ur ett libertarianskt perspektiv är att alla de åsikter som ryms på den ”politiska kartan” som Lundberg talar om helt baseras på våld. Det som skiljer dem åt är att vissa anser sig förfördelade eller undertryckta och därför begår direkta våldshandlingar. De andra, och detta gäller majoriteten av dem, har inte mod att gå till våldshandlingar utan klär dessa i mjukare ordalag som ”reglering”, ”lagstiftning”, ”demokrati” och ”rättsväsende”. Man skyfflar papper till höger och vänster för att på så vis dölja det faktum att man helt sonika vill tvinga människor att handla på ett visst sätt – och stjäla från, spärra in, skada eller döda dem om de inte lyder order. Skillnaden ligger i huruvida man sysslar med direkt eller indirekt våld, inte vilken relation man har till våldsdåd i sig.

Det är här den libertarianska synen gör det hela väldigt intressant. För en libertarian är i alla avseenden radikal och, i alla fall gentemot den politiskt korrekta mitten, en ”extrem” åsikt. Men den den är extremt fredlig och fridfull och har absolut ingenting med våld att göra. Tvärtom, våld är alltid ett brott och ett grundläggande samhällsproblem – oavsett om det utövas direkt eller indirekt.

Men detta är givetvis en åsikt som måste tystas ned, för annars kan inte skenet av principiell skillnad mellan direkt och indirekt våld upprätthållas. Detta är något som de facto förenar de politiska krafter som agerar på den ”politiska kartan”. Utan libertarianismen står de alla vid dukat bord; men med libertarianismen ökas belysningen i Herrarnas matsal och fram träder de slavar som lagat maten, dukat bordet, tar hand om disken – och endast har att äta av de rester som Herrarna lämnar efter sig…