Med anledning av Christian Hägglunds artikel kan man ta ett ögonblick och fundera över vad slags märklig skapelse Kronofogdemyndigheten är. Vid första anblick kan den verka sund och logisk, men när man krafsar lite på den blir det uppenbart hur FEL den är.
Tanken är att om jag säljer något till dig, och du inte betalar så kan jag anmäla om betalningsföreläggande hos kronofogden. Om du inte kan bevisa att jag har fel kommer de att bryta sig in, ta dina prylar, sälja dem och ge mig pengarna. Vilken fantastisk service vi får för skatten! Vilken trygghet för kommersen!
Men oj så mycket problem det finns med detta arrangemang. Hägglunds artikel beskrev ett problem.
En generell konsekvens av statlig intervention är ”moralisk risk”. Så även i detta fallet. Faktum är att det är så vanligt att så fort man ser en stor moralisk risk någonstans kan man nästan alltid nysta sig fram till staten.
Tänk dig att du bedriver en SMS-lånefirma. Visserligen vill du låna ut så mycket det bara går. Men samtidigt måste du undvika kunder som inte betalar tillbaka. Det kommer leda dig till att vidta en viss försiktighet avseende vem du lånar till. Du kommer diskriminera dåliga kunder och ungdomar utan inkomst. Anta nu att en tungt beväpnad indrivningsfirma vid namn Kronofogden dyker upp och erbjuder sina tjänster till dig gratis. Säg mig, hur skulle detta påverka det sätt varpå du bedriver din verksamhet?
Men är inte kronofogden som polisen? Det vill säga att den återbördar stulen egendom till sin rättmätiga ägare. Nej inte alls. Att inte betala en skuld är ett kontraktsbrott, inte en stöld. Banken eller den som säljer på kredit tar en kalkylerad risk. Denna risk är en del av deras verksamhet och inte en ”allmän” angelägenhet. Därmed ska indrivningen inte heller finansieras med andras pengar.
(Samma resonemang om moralisk risk kan man göra med den skattefinansierade polisen för övrigt, men det är en historia för en annan gång.)
Jag ser inte distinktionen du gör mellan kontraktsbrott och stöld. Om jag säljer något och du inte betalar är det stöld. Kontrakt handlar om överföring av äganderätter och det är precis samma sak att överföra något fysiskt utan att överföra rätt till det som att överföra rätten till något utan att överföra det fysiskt.
Man har heller ingen rätt att använda någon annans pengar för att återhämta stulen egendom och det är ingen ”allmän” angelägenhet att någon snodde min TV…
Det försäkrar jag mig lämpligen emot individuellt precis som jag betalar en försäkringsavgift på avtal för att kunna skicka folk med vapen att hämta min egendom.
Det är ju stor skillnad på stöld och kontraktsbrott dvs tillfällen då betalningsförmågan (eller viljan) har upphört hos en låntagare. Som Klaus säger så tar långivaren en kalkylerad risk och långivaren har ju dessutom ett kontrakt som den kan sälja.
Indrivningen finansieras inte av ” andras pengar”
Indrivningen finansieras till 100% av gäldenären.