I mitt tidigare blogginlägg försökte jag visa på hur förvirrad diskussionen om pengar ofta kan bli. Den grundläggande poängen var att man inte kan se pengar som en viss sorts vara, utan att pengar är en funktion i den utvecklade ekonomin. Men lika lite kan man vara dogmatisk i definitionen och kräva att denna funktion, som ”allmänt accepterad”, måste vara alltid och överallt accepterad av allt och alla för precis allting. I båda fall begår man misstaget att tvinga in verkligheten i en alltför stelbent och överdrivet simplistisk mall; verkligheten är inte svartvit och således kan inte våra ekonomiska teorier heller baseras på begrepp som en gång för alla delar upp världen i klart avskiljda grupper.
Faktum är att diskussionen om pengar är luddigare än vad som framkom i det tidigare inlägget. Detta följer av att det finns en mängd olika hybrider och lösningar som framkommit både på marknaden och genom statligt tvång. Vi måste därför skilja mellan olika sorters pengar och sådant som fungerar (i alla fall i viss utsträckning eller temporärt) som pengar. Mises diskuterar detta i Human Action (se sid. 425-445), en diskussion som jag sammanfattar här.
Så kallade commodity money är helt enkelt det vi talar om när vi tänker oss handel med guldmynt – pengar är en vara som värderas på marknaden och som också fungerar som allmänt betalningsmedel. Det måste inte vara guld (det kan egentligen vara precis vad som helst), men det har ofta historiskt varit ädla metaller som fungerat som detta. Detta är vad vi kan kalla ”riktiga” pengar från ett österrikiskt perspektiv, eftersom de uppkommer på och fungerar på marknaden, har åtminstone en alternativ funktion på marknaden (vilket är anledningen till att det kan fungera som pengar – och anledningen till att pengatillgången regleras automatiskt) och är naturligt inflationssäker.
Mises talar också om money substitutes, vilket är det som är i omlopp istället för den vara (commodity) som ”är” pengar. Så istället för att gå omkring med guldmynten i fickan så har vi kvitton eller sedlar som är direkt utbytbara mot en viss mängd commodity money (vidare är allt som inte är commodity money i kategorin credit money). Guldmyntfoten handlade om att riktiga pengar var guld som commodity money, och bankerna (eller staten) försåg marknaden med money substitutes som var enklare att hantera – men som alltid var utbytbara mot riktiga pengar. Dessa (sedlar, checkar, osv) fungerade alltså i praktiken som riktiga pengar och kunde vara i omlopp en längre tid utan att någon löste in dem till det som egentligen var pengar (commodity money, som Mises också kallar money proper).
Dessa money substitutes, så länge de är fullt uppbackade av commodity money, är money certificates. De är helt enkelt utfärdade certifikat som handlas istället för den vara som är pengar – och naturligtvis måste relationen mellan certifikaten och riktiga pengar vara 1:1. Ett certifikat om 1 ozt guld utfärdas bara om det finns 1 ozt guld att lösa in det mot.
I de fall det finns fler money substitutes än det finns commodity money så måste vi tala om ytterligare en kategori: fiduciary media. Dessa är endast de kvitton eller sedlar som finns i omlopp som inte är backade av money proper. Om vi alltså har 10 ozt guld i bankvalvet men utfärdar 11 sedlar utbytbara mot 1 ozt vardera, så är de första 10 sedlarna money substitutes medan den 11:e sedeln är fiduciary media. Det går givetvis inte att veta vilken som är den 11:e – och det är här problemen uppkommer. De första 10 att lösa in sina sedlar kan få money proper i utbyte, men den 11:e har helt enkelt blivit bestulen på 1 ozt guld. Det är därför Rothbard talar om fractional reserve banking som bedrägeri – man kan aldrig veta huruvida de sedlar man har i plånboken är fullt uppbackade av money proper eller om man råkar vara den 11:e. Därför ser man också ”bank runs” på banker i ett fritt valutasystem där marknaden börjar ana att en viss bank sysslar med sådant bedrägeri.
Det är här som den österrikiska konjunkturteorin kommer in. Genom att ge ut fler sedlar än det finns pengar kan en bank skapa ”circulation credit” som är baserad endast på fiduciary media (dvs pengar utan backning). Banker som inte sysslar med sådant bedrägeri kan bara utlova ”commodity credit”, dvs banken kan bara låna ut sin egen egendom och de money proper som den fått de egentliga ägarnas tillåtelse att låna ut. Vi ser alltså att en bank som baserar sin pengaverksamhet på fractional reserves kan ”skapa” kredit och därmed (så länge ingen synar bluffen) tjäna pengar på ingenting.
För en intressant diskussion (och verkligt exempel) på hur dessa kategorier kan användas i ekonomisk analys, se Malavika Nairs fiffiga och intelligenta svar (”Money or Money Substitutes? Implications of Selgin’s Small Change Challenge”) till George Selgins utmaning från 2009 (”100 Percent Reserve Money: the Small Change Challenge”).
