Kraftigt höjda arvoden i börsjättar berättar SvD.
Det finns säkert börs-styrelser vars medlemmar är underbetalda, men ännu säkrare finns de som är klart överbetalda i relation till sin marginalnytta för bolagets aktieägare (t.ex pensionssparare). Dessvärre går det inte att avgöra vem som får för mycket och vem som får för lite eftersom arvodena inte sätts marknadsmässigt. En fri marknad skulle osentimentalt skilja ut de som verkligen förtjänar sina arvoden från dem som inte gör det. Men nu är den mekanismen satt ur spel.
Hurdå, frågar sig kanske någon? En stor andel av börsföretagen ”ägs” indirekt av folket via pensionsfonder. Dessa fonder åtnjuter statliga icke-marknadsmässiga privilegier; de är en lagskyddad kartell. Dels har de ett ständigt tillflöde av nya pengar som, oavsett fondsystemets prestation, löpande överförs från löner i form av sociala avgifter. Dessutom fylls fonderna på av ”frivilligt” fondsparande eftersom till exempel tjänstepension gynnas skattemässigt framför att ta ut lön och själv spara till pensionen.
Tanken är att fonderna agerar i pensionsspararnas intressen när de tillsätter styrelser och godkänner styrelsearvoden. Men även om fonderna delvis får betalt efter sin prestation finns det knappt något incitament för fondkapitalisterna att motsätta sig vidlyftiga arvoden; nån miljon hit och dit påverkar knappast fondens avkastning. Dessutom straffar det fondernas relationer med bolagsledningarna att tjafsa för mycket, och för fondernas investeringsbeslut är de personliga relationerna viktiga.
Om sparare själv fick placera kan man misstänka att många däremot skulle ta ut sina pengar och stoppa dem någon annanstans när man tycker ersättningarna är oskäliga. (Till exempel som guldmynt i madrassen.) På en fri marknad, med fria sparare, kunde man således ”rösta med fötterna”. Det går inte i nuvarande arrangemang. Det är därför alla får vara med och betala för oskäliga bonusfester utan att kunna göra något åt det. I vanlig ordning får också ”kapitalismen” bära skulden för avarterna, i detta fall bonusfesterna som i själva verket är resultatet av socialistiska experiment, i detta fall pensions- och fondsocialism.
Bra skrivet.
Olika statliga regleringar, skatter, subventioner och övriga interventioner har dessutom effekten att skapa fördelar för storföretag (just för att de är stora) som inte skulle finnas på en fri marknad. Storföretag (som inte längre har någon stark koppling till de entreprenörer som en gång skapade dem) hamnar naturligt i den sits att ledningen är frikopplad från ägandet, vilket gör att dem hamnar i läget du beskriver.
Som Mises beskrev, en statlig intervention i marknadsprocessen kommer sällan ensam, utan följs av andra och tillsammans skapar de nya effekter av negativt slag…