Företag och samhälle

Det finns olika typer av företag. Låt oss, i denna analys, kategorisera företag i olika grupper. Vi börjar med den enklaste modellen som består av en helt fri marknadsekonomi.

I en sådan modell är det lätt att kategorisera företag i två olika grupper. Den ena gruppen innehåller de företag som finns. Den andra gruppen innehåller företag som inte finns. Redan nu kan påpekas att det också finns företag som befinner sig i gränslandet mellan de två olika grupperna. Företag som snart kommer att finnas och företag som snart kommer att upphöra att finnas.

Vad skiljer då de företag som finns från de som inte finns?

Ett företag är en egen ”juridisk person”. Det innebär att företaget får agera i sitt eget namn som om det vore en person. Företaget får alltså skriva avtal och ta på sig förpliktelser. Denna konstruktion förleder ibland tankarna. Några tycks tro att företaget kan agera oberoende av de intressenter som är involverade i företaget. Ett företag är i själva verket bara en struktur, ett skal, inom vilket olika intressenter samverkar och samspelar i ömsesidigt beroende. Mer om detta senare.

Företagets intressenter

Ägarna. Ägarens eller ägarnas till ett företag viktigaste uppgift är att tillföra företaget kapital. Kapitalet behövs för investeringar och innovation. Ägarna förväntar sig en avkastning, förräntning, på det satsade kapitalet. Bara om den förväntade avkastningen på kapitalet anses som god i förhållande till risken i placeringen, och som god i förhållande till andra möjliga placeringar, så kommer ägarna att tillskjuta kapital till företaget. För de som är bekanta med begreppet nuvärde och betalströmmar så är det lätt att förstå att kapital endast tillförs ett företag där ägarna kan förvänta sig ett positivt nuvärde av betalströmmen som består av det initiala kapitaltillskottet, den årliga utdelningen till aktieägarna, eventuella ytterligare aktieägartillskott och slutligen de pengar som erhålls när ens andel av företaget säljs (exit). Ägarna tillför alltså företaget kapital och företaget förser ägarna med avkastningen på detta kapital.

Medarbetarna. Medarbetarna tillför företaget sin kompetens och sin tid. Företaget ersätter medarbetarna genom att betala dem lön. Lönen är alltså priset för den produktivitet som tillförs företaget. I många fall tillförs också medarbetarna kompetens från företaget. Medarbetarna får erfarenhet och förvärvar kunskap under sin tid som anställd. Det kan vara svårt att värdera varje enskild medarbetares produktivitet, men i princip gäller att lönen inte kan överstiga den produktivitet som varje enskild medarbetare tillför företaget. Samma sak gäller omvänt. Ett företag som inte kan betala för den produktivitet som behövs kommer inte att kunna locka till sig medarbetare. Den aktuella arbetskraften kommer då istället att sälja sin produktivitet till något annat företag som har större förmåga att betala.

Växelverkan mellan företag och medarbetare är alltså ett utbyte av tid och kompetens mot pengar i form av lön och förmåner.

Kunderna. Det som ger ett företag existensberättigande är att de tillfredsställer något behov. Ska man nämna ett syfte med företagande så är det att tillfredsställa behov. En lämplig definition på ”välstånd” är att så många som möjligt får sina behov tillgodosedda. Ett företag kan tillfredsställa väldigt många kunders behov, eller väldigt få kunders behov. Vissa företag tillfredsställer väldigt många kunders behov av till exempel spannmål, mjölk, diskmedel eller något annat som nästan alla behöver. Vissa företag lever gott på att tillfredsställa väldigt få kunders behov av exklusiva bilar, dyra klockor eller något annat.

Ett företag ger varor och tjänster till sina kunder i utbyte mot pengar. Endast om kunderna värderar de varor och tjänster som ett företag erbjuder högre än den mängd pengar som företaget begär för dessa varor och tjänster, kan företaget fortsätta att existera.

Om ett annat företag erbjuder likvärdiga varor och tjänster till ett lägre pris så kommer kunderna att välja att köpa dessa av detta företag.

Ägare, medarbetare och kunder har alltså företaget som en gemensam arena för samverkan och utbyte. Alla dessa tre aktörer måste vara nöjda med det utbyte de får av företaget för att företaget ska kunna existera. När jag kategoriserar företag i två olika kategorier, de som finns och de som inte finns, så menar jag att skillnaden mellan dessa två kategorier är att alla de ovan nämnda förutsättningarna är uppfyllda i den första kategorin och någon eller några av förutsättningarna inte är uppfyllda i den andra kategorin.

Om ägarna finner att deras kapital ger en bättre eller säkrare avkastning i någon annan placering så kan inte företaget existera på grund av kapitalbrist. Om medarbetarna hittar något annat företag som kan betala en högre lön för deras tid och kompetens kommer företaget att bli utan arbetskraft. Om kunderna inte tycker att det pris som företaget begär för de varor och tjänster som det producerar är tillräckligt lågt i förhållande till den nytta de upplever att varorna och tjänsterna ger dem, så kommer företaget att sluta existera. Alla tre intressenter i ett företag måste alltså vara nöjda för att företaget ska kunna fortsätta att existera.

Samverkan och utbyte inom strukturen av ett företag bygger på frivillighet. Men frivilligheten här ska inte tolkas som en fullständig frånvaro av tvång. Men detta är ett tvång som inte kommer från någon annan person eller institution. Tvånget kommer från de mänskliga behov vi har. Vi måste, för att ta ett exempel, äta för att överleva. Vi är alltså alla tvungna att på något sätt skaffa oss mat. Men frivilligheten ligger i att vi själva väljer vem vi vill köpa maten av eller om vi kanske hellre vill producera vår mat själva. Väljer vi att köpa vår mat så måste vi ha pengar, pengar som vi skaffar genom att arbeta eller genom att förvalta ett tidigare uppbyggt kapital. Väljer vi att producera vår mat själva så avstår vi en rad andra val och möjligheter. Åkrar, trädgårdsland och djur kräver ju tid, arbete och resurser.

I en värld där fullständig frivillighet råder, finns alltså ändå sådant vi är tvungna att göra.

Nu introducerar vi ytterligare en aktör i vår modell.

Statens intresse av företag

Företaget betalar skatt till staten. Staten har alltså också ett intresse i företaget. Företaget, eller egentligen de tre ovan nämnda intressenterna, har också ett intresse i staten.

Vad staten ska, och kan, göra beror på vilka uppgifter som staten ges medel och makt att utföra. Den enklaste modellen för stat är en så kallad ”nattväktarstat”. Staten står där för institutioner som skyddar äganderätten, samt en arena för att lösa tvister intressenterna emellan i enlighet med den gällande lagstiftningen. Oavsett hur omfattande statens verksamhet är så måste den finansieras på något sätt. Staten kan finansieras genom en avgift från medborgarna, kallad ”skatt”. Staten kan även finansiera sin verksamhet genom att låna pengar av medborgarna i det aktuella landet, eller av medborgare i andra länder. I slutändan finns dock ingen annan än medborgarna, skattebetalarna, som kan betala för statens utgifter.

Vi börjar med att titta på exemplet där staten finansierar sig genom skatt. Eftersom vi här diskuterar företag så kikar vi på hur skatt som betalas av företag påverkar dynamiken i företagen.

Nattväktarstaten, skatt och mobilitet

En vanlig missuppfattning är att skatt som företag betalar inte betalas av människor. Men företag har inga egna pengar att betala skatt med. Det är alltid de tre intressegrupperna, ägare, medarbetare eller kunder som i slutändan betalar skatten. Företaget upplever skatt som en kostnad. En kostnad som måste bäras av intressenterna i företaget. Detta sker genom att kapitalavkastningen för ägarna blir lägre, att lönerna till medarbetarna blir lägre och genom att priset på de varor och tjänster som företaget producerar blir högre. På marginalen innebär skatten att några av de företag som skulle ha existerat utan kostnaden för skatt upphör att existera, då någon av intressenterna inte längre anser sig vara nöjda.

Vilken av de tre intressenterna, ägare, medarbetare eller kunder som får bära den största delen av skattebördan som åläggs företag kan vara olika beroende på en rad faktorer. Den viktigaste faktorn som avgör vem som i slutändan får bära kostnaden för skatten är den mängd alternativ som respektive intressent har. Vi kan med ett annat ord kalla det för ”mobilitet”, förmåga att ”rösta med fötterna”.

I en globaliserad värld är kapital det som är mest lättrörligt. Kapital kan flyttas mellan investeringar i olika länder och världsdelar utan större kostnader för, till exempel, frakt och tull. Minst sannolikt är det alltså att det är kapitalägarna som betalar skatten. Han eller hon låter helt enkelt sitt kapital vara kvar i företaget om, och endast om, avkastningen är tillfredsställande i förhållande till alla andra tänkbara placeringar någonstans på jordklotet.

Den globaliserade världen innebär också en viss frihet i rörligheten av varor. Det innebär att varor som produceras i något annat land, där skatten är lägre, och därmed till ett lägre pris, istället, kan tillfredsställa kundernas behov. Eftersom transport av varor är förknippade med vissa kostnader för frakt och eventuell tull så är det inte säkert att kundens pris för den importerade varan nödvändigtvis i slutändan blir lägre än den inhemskt producerade varan, trots att den är billigare att producera. En del av skattekostnaden kan alltså bäras av företagets kunder, men bara till den grad som kompenseras av frakt- och tullkostnaden för importerade varor.

Mest troligt är det att det är medarbetarna, löntagarna, som får bära den största delen av den skatt som läggs på företag. På den globala marknaden är det förvisso möjligt att flytta till ett annat land, eller en annan världsdel för att jobba. Men denna flytt är behäftad med ganska stora kostnader. Att bryta upp från den plats där man trivs, från vänner och bekanta, få med sig barn och familj etc. är sådant som många drar sig för. Arbetskraften är alltså den minst mobila tillgången för ett företag. Arbetstagaren kommer alltså att få bära den största delen av de kostnader som åläggs företaget i form av skatt. Det finns givetvis en gräns för hur mycket lägre en lön kan bli ett visst land än någon annanstans i världen. När denna skillnad är större än ”transaktionskostnaden” för att flytta, så kommer en flytt att bli ett fördelaktigt alternativ.

Bortom nattväktarstaten

Låt mej nu diskutera den situation som inträder på en marknad som inte är fri, och där staten har mer långtgående ambitioner än att bara förse företaget med skydd för äganderätten och institutioner för lösning av konflikter. Då blir vi tvungna att introducera ytterligare två kategorier företag. Företag som inte borde finnas, men ändå finns och företag som borde finnas, men ändå inte finns.

Staten kan, efter påtryckningar från diverse intressen, finna det fördelaktigt att reglera och intervenera i den frivilliga samverkan som råder mellan intressenterna i ett företag. Vi studerar varje intressent kring ett företag och ser hur denna intervention påverkar dem.

Effekten av interventionism på företagets intressenter

Ägarna. Vi har redan sett hur en ökad skatt på företaget reducerar ägarnas möjlighet att få en önskvärd avkastning på det satsade kapitalet. Skatten gör alltså att vissa företag inte längre kan producera den önskade avkastningen på kapitalet. Kapitalet kommer då inte att investeras, eller kanske mest troligt, lämna landet. I detta fall har vi alltså skapat företag av kategorin ”företag som borde finnas, men ändå inte finns”. Det innebär alltså att behov som skulle kunna uppfyllas, inte kan tillgodoses och det välstånd som skulle kunna ha skapats, inte skapas. Statens enda sätt att hindra denna kapitalflykt är att sätta upp restriktioner för utförsel av kapital. Dessa hinder får till följd att kapitalet inte får den avkastning som det skulle kunna ha fått och att investeringar i andra länder uteblir på grund av kapitalbrist. Restriktionen gör alltså både folket i det egna landet och befolkningar i andra länder fattigare.

Staten kan också vara besjälad av tanken att något borde produceras, trots att någon av intressenterna i ett företag, ägare, medarbetare, eller ägare, inte tycker att värdet av produkten inte är tillräcklig. Det blir alltså fråga om ett företag som finns trots att det inte borde finnas. I dessa fall kan staten tillskjuta kapital så att det ser ut som att avkastningen ändå är tillräcklig. Det finns i slutändan ingen annan att ta detta kapital ifrån än från skattebetalarna. I en sådan konstruktion tar staten pengar från medborgarna för att gynna intressenterna kring ett visst företag. De som gynnas är alla tre kategorier av intressenter. Ägarna får tillräcklig avkastning, medarbetarna får tillräcklig lön och kunderna får varor eller tjänster till ett pris som de är villiga att betala. De som betalar notan är de skattebetalare som inte har något intresse i företaget. Notera att det i princip inte spelar någon roll hur och var statens pengar kommer in i företaget. Om det sker genom garantier om avkastning till ägarna, om det sker genom subvention av medarbetarnas löner eller en subvention av priset till kunderna. Företaget blir då, istället för att vara en källa till inkomst, en kostnad för samhället. En kostnad som bärs av de som inte har något intresse i företaget. En ohelig allians mellan ägare, medarbetare och kunder till företaget bildas där alla tre har intresse av att subventionerna bibehålls.

Subventionen leder också till att kapital allokeras på ett ineffektivt sätt. Det kapital som ägarna satsar och det kapital som staten satsar skulle ha kunna ha använts på något annat sätt, där andra och mer angelägna behov hade kunnat tillgodoses.

Medarbetarna. I många länder förekommer det regler som förhindrar personer med låg produktivitet att sälja sin tid och sin kompetens till företag. Det enklaste exemplet är regler om minimilön. Även lösningar med kollektivavtal förhindrar på ett effektivt sätt de minst produktiva att få jobb. Ur företagets synvinkel är det i princip egalt om det anställer en person att göra ett jobb på en viss tid eller om det anställer två personer att utföra samma jobb på samma tid, förutsatt att de två senare medarbetarna får hälften så mycket i lön.

En intressant fråga är den om lönediskriminering. Den bärande tanken är att sådana faktorer som kön och etnicitet inte får avgöra hur hög lönen är. ”Lika lön för lika arbete” är parollen. Det är intressant att denna tanke som formuleras som ett slagord, sällan får den önskade effekten. Snarare tvärt om. För företaget är det självklart att två personer som har samma produktivitet är värda lika mycket i lön. När det gäller lönediskriminering av till exempel kvinnor så kan vi se att kvinnor i medeltal har lägre lön än män. Om vi antar att kvinnor verkligen har en lägre produktivitet än män så skulle en lag som tvingade arbetsgivaren att ändå betala samma lön till kvinnor som till män göra att kvinnor fråntas sitt enda konkurrensmedel, löneanspråket. Det skulle alltså göra att alla kvinnor och män som har arbete hade samma lön, men att fler kvinnor än män skulle vara arbetslösa. Alltså helt utan lön. Lagstiftningen blir då diskriminerade mot kvinnor, helt tvärt emot intentionen. Om vi antar att kvinnor och män har lika hög produktivitet så innebär dagens situation där kvinnor i medeltal har lägre lön ett incitament för företag att anställa kvinnor. Om företagen har möjlighet att köpa samma produktivitet av kvinnliga medarbetare till en lägre kostnad så kommer givetvis efterfrågan på kvinnliga medarbetare att öka och därmed får fler kvinnor än män jobb. Detta borde på sikt utjämna löneskillnaderna.

Kunderna. De kan stimuleras eller förhindras att köpa vissa varor. Om kunderna avstår från att köpa vissa varor för att de anser att priset i relation till värdet, nyttan, av varorna är för högt kan staten genom en subvention göra priset lägre. Här hänvisar jag till tidigare resonemang angående konsekvenserna. För att skydda enskilda företags intresse kan staten införa en tull på importerade varor. Detta leder till att konsumenterna fråntas möjligheten att köpa dessa varor till det lägre priset. De som får betala priset är dels de kunder som ändå köper varan till det högre priset samt de kunder som tvingas avstå att få behovet av denna vara tillgodosett på grund av det högre priset. Även det övriga näringslivet drabbas då kunderna som tvingas betala det högre priset får mindre pengar över till övrig konsumtion och sparande.

Sammanfattning

Ett företag är en konstruktion som har till enda syfte att erbjuda en struktur för att tillfredsställa konsumenters behov. Syftet med företagande är inte att skapa jobb eller generera skatteintäkter. Ofta hör man att vi måste satsa på företagen för att skapa jobb. Detta argument framförs oftast av de som söker någon form av subvention för att kunna fortsätta bedriva en verksamhet som inte längre fyller något behov. Företagande syftar faktiskt snarare till att minska antalet jobb. De framgångsrika företagen är de som lyckas tillfredsställa konsumenternas behov med så liten insats av arbete som möjligt.

Företag kan inte betala skatt. Skatten ses av företaget som en kostnad, en kostnad som endast kan bäras av människor. Om det är människor i rollen som ägare, medarbetare eller kunder som får bära kostnaden beror på de alternativ som de har i sina olika roller.

Försök att reglera samspelet mellan intressenterna inom företaget i syfte att gynna den ena eller andra intressentens intressen leder, nästan alltid, till någon annan effekt än den önskade.

De kostnader som en stat åtar sig måste betalas av människor. Antingen betalar man direkt i form av skatt eller så sker betalningen senare, antingen i form av amortering på statsskulden eller i form av inflation, som ju är en form av skatt.