Idag är det exakt ett decennium sedan de hemska terrorattackerna på World Trade Center i New York City. Nästan 3 000 människor dog av att två kapade plan körde in i och totalförstörde de så kallade ”tvillingtornen”. USA lider fortfarande av sviterna av detta första angrepp på amerikansk mark, för att inte tala om hur världen lider av de förändringar som terroristhotet fört med sig via politiken.
Staten svarade mot attackerna som staten alltid svarar mot hot och problem: total nedsläckning (se t ex hur man hindrade mat- och vattenförsörjning i New Orleans efter orkanen Katrina för att få ”läget under kontroll”). Alla flygningar över amerikanskt territorium ställdes omedelbart in. Inte för att det egentligen fanns risk för fler attentat, utan för att staten inte har några andra medel: man kan bara stoppa, hindra, släcka ned och förstöra.
Med samma metod har man försökt att säkra flygtrafiken efter ”9/11”: genom att stoppa, hindra, släcka ned och förstöra. En ny myndighet har skapats (TSA, Transportation Security Agency) som kontinuerligt tagit steg mot militarisering med mer skräckinjagande uniformer, hårdare säkerhetskontroller och trakasserier av vanligt folk som valt att flyga istället för att ta bilen eller bussen. Numera kan man inte ta sig in på en flygplats utan att riskera att bli bestulen på sina ägodelar (för ”säkerhets” skull), bli nakenfotograferad eller sexuellt ofredad.
Detta försvaras med att det inte skett någon terroristattack sedan TSA började med dessa ”kontroller”. Å andra sidan har man lyckats stoppa precis lika många terroristattentat som undgått anti-terrorist-könsklämmandet. Noll lyckade terroristförsök, men också noll stoppade.
Helt enkelt för att få står ut med denna plåga har mängder av passagerare valt attlägga tid och pengar på att köra bil istället för att flyga. Den långväga trafiken har ökat betänkligt samtidigt som flygbolagen brottas med förluster. Och detta för med sig att TSA indirekt är skyldiga till en mängd dödsfall: det är ju, som vi alla vet, långt farligare att köra bil än att flyga. Med den ökande trafiken riskerar många fler att dö i trafikolyckor än som hade dött i flygolyckor (oavsett om de har tekniska orsaker eller är orsakade av terrorister).
För om man ser till statistiken, så visar det sig att det dör en bit över 40 000 människor i trafiken i USA – varje år. Detta ska jämföras med de nästan 3 000 som dog av terroristattentaten den 11 september 2001. Det är inte klart hur många fler som dör i trafiken varje år pga att de vägrar gå igenom den minst sagt vidriga behandlingen i flygplatsernas säkerhetskontroller, men även om vi skulle anta att det sker ett 9/11 varje år så skulle fortfarande de som dör av terroristattacker utgöra mindre än 7,5% av alla dem som dör i trafikolyckor. Men nu sker ju inte detta varjeår, utan det har ju bara skett ett sådant attentat genom historien…
Lösningen från statens sida är uppenbar: inför liknande kontroller även för dem som kör bil eller förbjud bilar helt och hållet. Visst hade färre dött i trafiken, inte minst pga rattonykterhet osv, om man tvingats gå igenom en säkerhetskontroll á la flygplats varje gång man ska sätta sig bakom ratten? Det är ett logiskt nästa steg, även om det kanske är svårt att genomföra rent praktiskt. Så varför har det inte skett? Varför har man inte försökt genomföra liknande kontroller av bilförare? Helt enkelt för att det är lättare att skrämma folk med ett okänt hot (terrorism) som riktas mot ett färdmedel som många redan är rädda för (flyg), än det är att skrämma folk med vardagliga risker (även om de är mycket större).
Men TSA har redan börjat kräva att de även ska handha säkerhetskontroller av tåg och tunnelbanor, vilket givetvis kommer att få ungefär samma resultat som för flyget: ingen egentlig effekt vad gäller säkerheten, men en enorm snedvridning mot mindre effektiva färdsätt för att folk vill undvika eländet. Det går inte att undvika att fråga sig vad som kan komma härnäst. Om flyget redan är för krångligt, tåg och buss blir lika krångliga att nyttja, då återstår säkerhetstullar längs motorvägarna och för att ta med sig bil in i städer. Murar runt städerna, precis som förr i tiden. Att människor i allmänhet då kommer att välja att undvika svårigheterna även om det kostar dem både tid och pengar är inte en orimlig tanke. Så kanske blir det en återgång i framtiden till att förlita sig nästan uteslutande till apostlahästarna?
Att de flesta olyckor trots allt sker i hemmet har inte lett till att staten förbjudit oss att ha ett hem (även om många politiker säkert drömmer om sådana tilltag). Är det en tidsfråga innan något sker i den riktningen, månne?
Idag på tioårsdagen av de hemska attentaten bör vi minnas att statens patentlösning på alla problem alltid är förbud och påbud; det handlar alltid om att beskatta, hindra, stoppa och förstöra. Hur ofta är detta lösningen på det egentliga problemet? Nästan aldrig. Tänk om man istället den 12 september 2001, dagen efter terroristattentaten, sagt till flygbolagen att de får ta eget ansvar för sin verksamhet och hantera säkerheten själva. Flygbolagen får i uppgift (precis som alla andra transport- och reseföretag) att garantera passagerarnas säkerhet samt se till att resenärerna både trivs och känner sig säkra.
Jag har en känsla av att det hade varit långt trevligare – och säkrare – att flyga under sådana förutsättningar. Och jag hade antagligen kunnat stiga ombord på ett flygplan på väg till min slutdestination utan att någon känt och klämt på min mest privata kroppsdelar. Den verkliga lösningen på problemet är ofta raka motsatsen till den lösning staten alltid greppar efter. Det gäller terrorismhotet i lika stor utsträckning som allting annat.
Och då har vi ändå inte diskuterat i vilken grad terrorismen egentligen är ett resultat av den amerikanska statens ockupation av fattiga länder världen över…
