Totalt förvirrad

Den finansiella krisen rör uppenbarligen upp en hel del mystiska åsikter till ytan. Inte minst verkar den ha gett den ekonomikritiska och marknadskritiska etatistvänstern luft under vingarna. Men det är inte enbart negativt, för det tillspetsade debattklimatet gör det möjligt att påpeka flera av de felaktigheter (om inte rena motsägelser) som folk i allmänhet (och etatistvänstern i synnerhet) tar för sanningar.

Ta till exempel Klaus Schwabs debattartikel i Dagens Industri. (Schwab är grundare av World Economic Forum, denna världsomspännande rimlighetssocialistiska organisation som tillerkänns en slags automatisk men tillika mystisk semi-legitimitet i massmedia.) Artikeln förefaller vid första genomläsningen ganska rimlig och författaren informerad, även om budskapet givetvis är att ”lösningen” på ett inte helt uttalat problem är någon slags ”socialism light”. Men läs artikeln igen. Schwab är ju totalt förvirrad.

Faktum är att det inte går att förstå helt vad det är han försöker säga. Det är någon slags kritik mot men ändå inte avståndstagande från kapitalism, ett slags diskussion om marknadens misslyckande men med en tro på marknadslösningar, en regleringsivran med manande till försiktighet. Så hur ska man tolka det Schwab skriver?

Jag hade först tänktskriva ett svar till artikeln och påvisa att det enligt de existerande statliga snedvridningarna av marknaden är rimligt att t ex lärare tjänar långt mindre än chefer (som Schwab mellan raderna framhåller som orimligt). Med en offentlig sektor där staten bestämt vilken utbildning som ska konsumeras, att vi måste konsumera den, samt att lärare godkänns enligt statens (snarare än konsumenternas) regler – då är det också rimligt att lärarna inte betalas mer. För faktum är att de inte tillgodoser konsumenters behov i större utsträckning än deras löner visar – om ens så mycket.

Ett sådant svar hade förstås inte publicerats. Men efter att ytterligare ha tänkt på vad Schwb försöker säga så är det inte klart huruvida ett sådant svar över huvud taget svarar på frågeställningen. Eller snarare: vad är frågeställningen? Artikeln är skriven nästan helt utan att ta ställning varken för eller emot – oavsett vad det är vi tror att den handlar om. Så hur kunde den bli publicerad? (Jo, vi vet redan svaret – för att Schwab är en ”auktoritet” genom sin WEF-rörelse.)

Kanske är det avslutande stycket talande:

Naturligtvis är idealet att var och en ska tjäna enligt ansvar och prestation.  Men den huvudsakliga professionella drivfjädern ska vara yrkesstoltheten – och inte endast längtan att göra vinst. Om chefer åtskiljs från risktagare kommer det också att tygla de finanstransaktioner där vinsterna tillfaller individer men riskerna tas kollektivt, det vill säga där skattebetalarna måste axla bördan då det går fel. Kort sagt, vi måste gå från överdriven kapitalism till en marknadsekonomi där socialt ansvar och sociala förpliktelser inte bara är tomma ord.

Japp, man ska tjäna enligt ansvar och prestation – men man ska inte drivas av att tjäna på det. Utan av stoltheten att ta på sig ansvar som man helt och fullt ersätts för (!). Och chefer ska ta beslut men inte ta risker (!), för uppenbarligen har vi i modern tid avskaffat all osäkerhet kring framtiden. Så beslutande, icke risktagande chefande leder till att vi slipper att kollektivt axla bördan av felaktiga spekulationer. Och det enda sättet till en mer ”balanserad” (i betydelsen ”tredje vägen”, får man förmoda) är mindre marknad men mer socialt ansvar.

Vi vet alla vad ”socialt ansvar” betyder – det betyder mer statlig makt (alldeles oavsett vad makten används till). Och statliga regleringar, höga skatter och politiskt ansvarsutkrävande av marknadens aktörer är enda sättet att få den brutala kapitalismen till att bli socialt gångbar. Problemet med detta resonemang är ju att det är helt förvirrat: anledningen till att marknaden inte är socialt ansvarsfull är helt och fullt på grund av den lösning som efterfrågas! Den fria marknadens avancerade kapitalism innebär precis vad dessa katedersocialister efterfrågar, men inte förstår.

Problemet är att marknadens naturligt sunda incitamentsstrukturer ständigt undergrävs av snedvridande regleringar av den stat som dessa människor hela tiden påkallar som ”lösning”. Man kan anklaga etatistvänstern för mycket, men logik, kunskap och intelligens är inte delar av deras kompetens.